Google Scholar
« Marknaden och andra "syndabockar" (moderata Nyhetsgruppen, juli 1999) | Main | Upp till kamp för kapitalismen (Bergh & Ullenhag, Aftonbladet, 14 juni -99) »
fredag
nov222013

Den orättvisa vänsterrättvisan (Bergh & Ullenhag, LNB juli 1999)

Rättvisa är slagordet på vänsterpartiets valaffischer. Innebär det att vi
liberaler står för orättvisa? Knappast. Däremot tror vi på en annan
rättvisa än den i Sverige förhärskande vänsterrättvisan.
 
I Sverige är rättvisa nästan synonymt med inkomstutjämning. Alla ska ha
det exakt lika bra, leva på samma sätt och stöpas i samma formar i skolan
och andra offentliga institutioner. Ständiga skattehöjningar i rättvisans
namn, en oförmåga att prioritera dem som verkligen behöver stöd framför
den breda medelklassens behov och en ovilja att respektera enskilda
människors fria val har gjort Sverige till ett ganska orättvist land att
leva i.
 
Regeringen sparar tillsammans med stödpartierna v och mp på biståndet till
världens fattiga samtidigt som sänkta barnomsorgsavgifter föreslås. Den som som börjar jobba
direkt efter gymnasiet får en högre livsinkomst än en bibliotekarie, psykolog
eller sjuksköterska. En elev som är bra i fotboll kan gå i
fotbollsgymnasium medan författartalangen inte tillåts läsa före i
svenska. Sverige har världens högsta skatter, inte på höginkomsttagare,
inte på medelinkomsttagare, men väl på dem som tjänar minst.
 
De flesta skulle nog hålla med om att exemplen ovan inte beskriver en
rättvis politik. Vänsterrättvisan har alltså lett till ett orättvist
samhälle. För att komma tillrätta med dessa orättvisor måste en liberal
idé om rättvisa föras fram. Det påstås ibland att liberalismen segrat, men
det faktum att vänsterrättvisan totalt dominerar svensk politisk debatt är
ett av många uttryck för att det är en myt Sverige är liberalt.
 
En liberal idé om rättvisa handlar om att öka människors frihet. Rättvisa
råder när alla har verklig frihet att själv styra sitt liv. En sådan idé
om rättvisa skiljer ut liberalismen såväl vänsterut som högerut. Om
människor själva får styra mer över sina liv så kommer det leda till ökade
olikheter mellan människor. Den som väljer privat vård eller utbildning
kommer att få något annat än den som väljer offentliga tjänster. Detta
stör vänsterns rättviseuppfattning som inte handlar om att alla ska ha
rätt till vård och skola utan som handlar om att alla ska ha rätt till
exakt samma vård och skola.
 
En liberal idé om rättvisa skiljer också ut sig högerut. När vi talar om
att alla ska ha frihet att forma sina egna liv handlar det inte bara om
formell, utan om verklig frihet. Det faktum att alla på pappret har
möjlighet att söka till universitet uppfyller inte en liberal idé om
rättvisa. Dessutom måste standarden i landets skolor vara så hög att alla
elever får med sig de nödvändiga kunskaperna för att klara en
universitetsubildning.
 
Med en liberal syn på rättvisa är det uppenbart att det finns en mängd
Orättvisor i dagens Sverige. De uteliggare som inte har tak över huvudet
har knappast verkliga möjligheter att själv påverka sina liv. Kvinnors
frihet att göra karriär, få likalön eller tas på allvar beskärs kraftigt
av ett samhälle där könsbyte lönar sig bättre än utbildning. Att förslag
läggs om att spara på stödet till funktionshindrade kan knappast beskrivas som rättvist.
 
Vänsterns monopol på rättvisa leder till problem i samhällsdebatten.
Vänstern talar om att höjd skatt krävs för att öka rättvisan. Liberaler
och andra borgerliga politiker svarar med att OECD:s ekonomer förordar
sänkt skatt och att Sverige halkar efter i den internationella
välståndsligan. Liberaler kommer aldrig att vinna debatten om våra främsta
argument heter effektivitet och motståndarnas heter rättvisa. Vi kan
endast vinna debatten genom att peka på vad vi menar med rättvisa. Vi vill
inte enbart sänka skatten för att det är en bra väg att skapa tillväxt; vi
vill sänka skatten för att det är rättvist att den som satsar på en
utbildning eller jobbar flera kvällar i veckan ska kunna behålla minst
hälften av vad han eller hon tjänar. Löneskillnader kan faktiskt vara
rättvisa.
 
Dags för rättvisa stod det på vänsterns valaffischer. Det tycker vi också,
men då handlar det inte om likformighetens orättvisa vänsterrättvisa.
 
Erik Ullenhag, förbundsordförande i Liberala Ungdomsförbundet (LUF)
Andreas Bergh, förbundsstyrelseledamot LUF
 
 
 
 


Den orättvisa vänsterrättvisan
Rättvisa är slagordet på vänsterpartiets valaffischer. Innebär det att vi
liberaler står för orättvisa? Knappast. Däremot tror vi på en annan
rättvisa än den i Sverige förhärskande vänsterrättvisan.
 
I Sverige är rättvisa nästan synonymt med inkomstutjämning. Alla ska ha
det exakt lika bra, leva på samma sätt och stöpas i samma formar i skolan
och andra offentliga institutioner. Ständiga skattehöjningar i rättvisans
namn, en oförmåga att prioritera dem som verkligen behöver stöd framför
den breda medelklassens behov och en ovilja att respektera enskilda
människors fria val har gjort Sverige till ett ganska orättvist land att
leva i.
 
Regeringen sparar tillsammans med stödpartierna v och mp på biståndet till
världens fattiga samtidigt som sänkta barnomsorgsavgifter föreslås. Den som som börjar jobba
direkt efter gymnasiet får en högre livsinkomst än en bibliotekarie, psykolog
eller sjuksköterska. En elev som är bra i fotboll kan gå i
fotbollsgymnasium medan författartalangen inte tillåts läsa före i
svenska. Sverige har världens högsta skatter, inte på höginkomsttagare,
inte på medelinkomsttagare, men väl på dem som tjänar minst.
 
De flesta skulle nog hålla med om att exemplen ovan inte beskriver en
rättvis politik. Vänsterrättvisan har alltså lett till ett orättvist
samhälle. För att komma tillrätta med dessa orättvisor måste en liberal
idé om rättvisa föras fram. Det påstås ibland att liberalismen segrat, men
det faktum att vänsterrättvisan totalt dominerar svensk politisk debatt är
ett av många uttryck för att det är en myt Sverige är liberalt.
 
En liberal idé om rättvisa handlar om att öka människors frihet. Rättvisa
råder när alla har verklig frihet att själv styra sitt liv. En sådan idé
om rättvisa skiljer ut liberalismen såväl vänsterut som högerut. Om
människor själva får styra mer över sina liv så kommer det leda till ökade
olikheter mellan människor. Den som väljer privat vård eller utbildning
kommer att få något annat än den som väljer offentliga tjänster. Detta
stör vänsterns rättviseuppfattning som inte handlar om att alla ska ha
rätt till vård och skola utan som handlar om att alla ska ha rätt till
exakt samma vård och skola.
 
En liberal idé om rättvisa skiljer också ut sig högerut. När vi talar om
att alla ska ha frihet att forma sina egna liv handlar det inte bara om
formell, utan om verklig frihet. Det faktum att alla på pappret har
möjlighet att söka till universitet uppfyller inte en liberal idé om
rättvisa. Dessutom måste standarden i landets skolor vara så hög att alla
elever får med sig de nödvändiga kunskaperna för att klara en
universitetsubildning.
 
Med en liberal syn på rättvisa är det uppenbart att det finns en mängd
Orättvisor i dagens Sverige. De uteliggare som inte har tak över huvudet
har knappast verkliga möjligheter att själv påverka sina liv. Kvinnors
frihet att göra karriär, få likalön eller tas på allvar beskärs kraftigt
av ett samhälle där könsbyte lönar sig bättre än utbildning. Att förslag
läggs om att spara på stödet till funktionshindrade kan knappast beskrivas som rättvist.
 
Vänsterns monopol på rättvisa leder till problem i samhällsdebatten.
Vänstern talar om att höjd skatt krävs för att öka rättvisan. Liberaler
och andra borgerliga politiker svarar med att OECD:s ekonomer förordar
sänkt skatt och att Sverige halkar efter i den internationella
välståndsligan. Liberaler kommer aldrig att vinna debatten om våra främsta
argument heter effektivitet och motståndarnas heter rättvisa. Vi kan
endast vinna debatten genom att peka på vad vi menar med rättvisa. Vi vill
inte enbart sänka skatten för att det är en bra väg att skapa tillväxt; vi
vill sänka skatten för att det är rättvist att den som satsar på en
utbildning eller jobbar flera kvällar i veckan ska kunna behålla minst
hälften av vad han eller hon tjänar. Löneskillnader kan faktiskt vara
rättvisa.
 
Dags för rättvisa stod det på vänsterns valaffischer. Det tycker vi också,
men då handlar det inte om likformighetens orättvisa vänsterrättvisa.
 
Erik Ullenhag, förbundsordförande i Liberala Ungdomsförbundet (LUF)
Andreas Bergh, förbundsstyrelseledamot LUF