Ett inlägg m a a fotnot 59 i Lind (2009)
28 okt 2009, kl 18:00 | Lite väl akademiskt, Samhälle och politik, social mobilitet 
I sin bok "Mellan dröm och verklighet" förärar TCO-ekonomen Daniel Lind mig en ganska lång fotnot, i vilken min tes att "Länder med lägre ingångslöner och lägre beskattning av låga inkomster har mindre problem med denna typ av utanförskap [syftar på arbetslöshet bland ungdomar och utlandsfödda] eftersom det är lättare för lågproduktiva att komma in på arbetsmarknaden."
Om detta uttalande säger Lind att det "inte är förenligt med verkligheten". Tre skäl redovisas:
1. Sysselsättningsgraden bland lågutbildade är högre i Sverige än i USA.
2. Lågutbildade tjänar mer i Sverige.
3. I Sverige är lågutbildades möjligheter att lämna utsattheten bakom sig större.
Påstående 2 och 3 antar jag tills vidare vara korrekta. Påstående 1 har jag sett på flera ställen redan, och det lär upprepas ofta, åtminstone fram till september nästa år.
Deskriptivt är påståendet helt korrekt. Det är hämtat från OECDs employment outlook, och det stämmer även med nya data från 2009 års rapport. Även arbetslösheten bland lågutbildade är lägre i Sverige: 7 % mot USAs 8,5%. Med lågutbildad avses 'less than upper secondary education'
Men inget av Linds påståenden motbevisar tesen att ingångslöner och skatter negativt påverkar sysselsättningen. Fram med griffeltavlan:
På teoretisk grund är det inga problem att visa hur högre ingångslöner sänker sysselsättningen och hur högre skatter gör detsamma.
Men många andra faktorer spelar också roll för sysselsättningen. Exempelvis är det troligt att den svenska typen av socialförsäkringar ökar sysselsättningen, eftersom endast den som uppfyller vissa arbetskrav har rätt till inkomstrelaterad ersättning. (Detta är förmodligen en viktig förklaring till att Sverige slipper både debatten och fenomenet welfare mums, som är vanligare i mer selektiva välfärdssystem)
Genom att placera korrekt statistik i en fullt rimlig verklighetsbeskrivning, antyds således ett orsakssamband som kan vara helt fel. Vänstern kan målande beskriva hur högern tjatat att skatter och löneökningar minskar sysselsättningen, och sedan triumferande påpeka att arbetslösheten bland lågutbildade är lägre i Sverige än i USA, och att Sverige dessutom har högre mobilitet.
Högern har för övrigt använt samma retoriska knep: Genom att målande beskriva den generösa välfärdsstaten och sedan visa statistik över hur Sverige släpat efter andra länder, antyddes länge ett orsakssamband från välfärdsstat till svensk eftersläpning.
Om någon ifrågasätter statistiken, förlorar de i regel debatten - ty statistiken var (och är) korrekt! Sverige släpade faktiskt efter, och Sverige har faktiskt hyfsat hög mobilitet.
Motståndarna borde istället ifrågasätta det antydda orsakssambandet: Det kanske inte var välfärdsstatens fel att Sverige släpade efter. Och Sverige kanske har låg arbetslöshet bland lågutbildade trots höga ingångslöner och skatter.
Knäckfrågan till Lind och alla som tänker använda hans bok som politiskt argument är därför hur de tror att utanförskapet kommer att påverkas om vi i Sverige höjer ingångslönerna och höjer skatten på låga inkomster.
Reader Comments (3)
Vad hände?
Ungdomsarbetslösheten har exploderat till 18,5 %.
Detta leder fram till frågan om teorin verkligen är så entydig. Gissningsvis är det i en modell med perfekt konkurrens som "högre ingångslöner sänker sysselsättningen och hur högre skatter gör detsamma". Dock lär man kunna få annorlunda resultat i en modell med monopsoni eller sökfriktioner. Återstår då att visa att den svenska arbetsmarknaden kan approximeras som perfekt konkurrens (åtminstone på efterfrågesidan).
Signaturen Alex menar att den senaste höjningen av minimlönerna i USA fått ungdomsarbetslösheten att explodera (som sakupplysning kan påpekas att denna beslutades 2007 och således har lite med Obama att göra). Påståendet är intressant då minimilönen efter höjningen ligger på samma nivå (i reala termer) som på 90-talet, och en bra bit under nivån på 70- och 80-talen. Toppen nåddes 1968: det årets minimilön motsvarar 9,50 i dagens penningvärde (mot dagens 7,25). Arbetslösheten var det året 3,6 procent. 9,50 råkar också vara den nivån som Obama förespråkar från 2011. I förhållande till medianlönen eller lönen för en genomsnittlig industriarbetare torde detta likväl vara en rejäl minskning jämfört med 1968.
En av de aspekter som förtjänar att beaktas i denna diskussion är hur efterfrågan på arbetskraft över tiden utvecklas för grupper med olika produktivitet. Om det är så, som forskningen tycks antyda, att efterfrågan ökar i toppen och botten av fördelningen så torde ju följa att lägstalönernas (möjligen) skadliga verkningar minskar över tiden.
Vid monopsoni verkar minimilöner sysselsättningshöjande. Men redan vid monopsonistisk konkurrens blir resultatet annorlunda. Och nog är antalet arbetsgivare i Sverige närmare stort än 3?
Ang. minimilönedebatten i USA: Den rimliga förklaring till att vissa studier inte hittat någon effekt är väl att minimlönen inte binder i praktiken. Det trevliga skälet: Jämviktslönen inklusive dricks överstiger minimilönen. Det kanske mindre trevliga skälet: Företag stuntar i minimilönen.
Beroende på skäl blir effekterna av en höjning av minimilönen också annorlunda...