Om internet, transparens, Morozov och Nils Gustafssons avhandling

I en bokhandel i USA i våras plockade jag upp Evgeny Morozovs “To save everything, click here”, läste ett kapitel och lade ner den igen.

Boken verkade vara cynisk, sarkastisk och mellan raderna anade jag uppfattningen att det som sker på nätet inte händer “på riktigt”.

Sydsvenskans Anders Mildner visade sig vara av snarlik uppfattning:

Morozov [är] undflyende och pendlar ständigt mellan ytterligheter: han kan vara filosofisk, djuplodande och noggrant faktakollande […] samtidigt trivs han nog lite för bra i rollen som kättare i internetreligionens tidevarv, varför boken också är sprängfull av tröttande sarkasm, skadeglad ironi och raljanta utfall. Dessutom är han ständigt motsägelsefull och sällan eller aldrig redo att nagelfara sina egna slutsatser på samma sätt som han själv gör med andras.

Svenskans Pelle Snickars är mer positiv:

Tron att man kan spara allt genom ett enda klick är ju inte så lite naiv … det är en besk anrättning han kokat ihop som dock med fördel bör inmundigas av såväl piratpartister och nätevangelister som digitaliseringskommissionärer.

En av de bästa diskussionerna hittade jag emellertid på slate, där  Farhad Manjoo sätter fingret på något hos Morozov som jag tycker mig känna igen hos andra nätskeptiker (om uttrycket tillåts). Manjoo skriver:

[F]or someone who’s so aggressively skeptical of the industry, you’re strangely inclined to accept its marketers’ most overhyped claims about the potential of their wares. Without citing much evidence, you take tech boosters at their word that, among other things, predictive policing will “eliminate” crime, dubious “truth-detection” software will “eliminate” lying in politics, gamification really does change people’s behavior […]

Mönstret jag tycker mig se är att nätkritiker tar fasta på extremt högt ställda förväntningar och gör en poäng (ibland berättigad, ibland mer pompös) av att dessa inte uppfylls.

Ett klassiskt exempel är väl när Bo Rothstein på basis av ett ganska litet och selektivt urval (självgoogling?) konstaterade att bloggarna inte tillför demokratin någonting (kommenterat bl a här och här).

Jag får liknande tankar när jag läser i den kloke Nils Gustafssons avhandling, även om Nils inte är i närheten av att klampa på som Rothstein och Morozov. Några citat ur avhandlingen:

This dissertation is about whether social network sites have the potential to
bring about more equal participation. … The idea that social network sites might form a basis for drawing previously unengaged citizens into political action has much to say for it. Social network sites reduce the costs of participation, offer a more efficient information structure, and allow for faster recruitment processes.

Nils slutsats, på basis av SOM-data från 2010 för 1653 individer, är att sociala medier inte minskar ojämlikheten i politiskt deltagande.

This paper uses unique data on the political uses of social network sites in Sweden in order to study whether the participation through Facebook and other social media services reduces inequality. The answer is that they do not: resource factors such as education are even more important in explaining participation through social media than through other channels.

Jag har inga invändningar mot den slutsatsen. Men frågeställningen innebär att sociala medier utvärderas gentemot en högt lagd ribba: Leder de till ökad jämlikhet i politiskt deltagande? Men jag har svårt att se sociala medier ens teoretiskt skulle ha denna effekt. Jag letar teorier i avhandlingen, och hittar – Castells (!):

Alternatively, ICT-enabled network structures even make hierarchical organisation impossible and render nation states redundant (Castells 2000: 19, British Journal of Sociology 51(1): 5-24).

Det ska medges: Den som läst Castells och faktiskt trodde att den nya tekniken skulle göra hierarkisk organisering omöjlig och nationalstater överflödiga, blev nog besviken.

Papper och hamburgare i Göteborg

Förra veckan hölls European Economics Association i Göteborg, en mycket välordnad tillställning. Några minisammanfattningar av de sessioner jag bevistade:

Family Economics III

Browning: DO YOU HAVE TIME TO TAKE A WALK TOGETHER? PRIVATE AND JOINT LEISURE WITHIN THE HOUSEHOLD

Danska kvinnor lönearbetar 39 timmar i veckan, män 45. Hushållsarbetet fördelas 16 timmar mot 11, vilket alltså ger ungefär samma totala arbetstid (55 h/v). Män föredrar egen fritid, kvinnor föredrar gemensam fritid.

Hammarstedt m fl: SEXUAL PREJUDICE AND LABOR MARKET OUTCOMES OF GAYS AND LESBIANS

Homosexuella män tjänar 10 procent mindre än heterosexuella. Lesbiska kvinnor tjänar om något aningen mer än heteros. Det finns tecken på att homosexuella män diskrimineras.

Karlsson m fl: SHORT- AND LONG-TERM EFFECTS OF FREE CARE SERVICES FOR MOTHERS AND INFANTS. EVIDENCE FROM A FIELD EXPERIMENT

Mödrar mår bra av mödravård. Risken att dö för modern är aningen mindre om det föds att barnet dör är mindre om det är en dotter.

Kaufmann & Messner: RETURNS TO ELITE HIGHER EDUCATION IN THE MARRIAGE MARKET: EVIDENCE FROM CHILE

En fördel med att komma in på en elitutbildning är att man ökar sannolikheten att hitta en elitpartner.

Learning in Social Networks

Golub:  Presenterade ett annat papper än tänkt. “Your coolness is how cool the cool kids think you are” i en nätverksanalys med Markov-kedjor. Förklarade att man vanligen inte vill skicka coola diplomater till förhandlingar, eftersom man då riskerar bli mindre central i det nya nätverk som uppstår.

Development Economics:

Mercier: DO RETURN MIGRANTS TRANSFER POLITICAL NORMS TO THEIR ORIGIN COUNTRY ? EVIDENCE FROM MALI

Utvandrare som återvänder till Mali är mer benägna att rösta, och smittar dessutom av sig av detta på ffa lågt utbildade Mali-bor.

Hadnes & Vollan: THE DARK SIDE OF SOLIDARITY

Ett mycket kul papper, som visar att informella men starkt uttalade normer, om att den som tjänar pengar förväntas dela med sig till sin familj, fungerar som en de facto-beskattning, med betydande effekter på arbetsinsats, vilket visades i ett kontrollerat experiment (i Burkina Faso) vari arbetsinsatsen bestod i att sy väskor under välbetalda former.

Not vid sidan om:  Ungefär här åt jag en oväntat god burgare på Pub Skål, väl värd att minnas och besöka igen.

Human Capital, Geography, and Labor Markets

Kerr: DIASPORAS AND OUTSOURCING: EVIDENCE FROM ODESK AND INDIA

Man kan numera outsourcea små och ganska avancerade uppgifter via Odesk. Indier är mer benägna att outsourcea till indier (även när dessa är dyrare), vilket tycks bero på en initial bias och sedan path dependency.

Peri: IMMIGRATION, SKILL DIVERSITY AND PRODUCTIVITY

Använder politiska konflikter i världen för att få exogen variation i invandring av low-skilled immigration till Danmark, där han sedan följer löneutvecklingen för natives på individ-nivå. Hittar positiva effekter pga bättre matchning. Väldigt detaljerade data.

Gick även på Glaesers plenary talk om städer, vilket var en informationskavalkad i rask takt. Glaeser gillar fortfarande städer, men är orolig för att många växer trots betydande urban fattigdom. Han poängterar att det sannolikt beror på att det faktiskt är ännu värre på landsbygden i många fattiga länder.

Avslutade med att testa Burgersson, som enligt uppgift är bästa burgaren i Göteborg.  Mycket god, men inte riktigt flippin-klass (lättare att få bord dock!).

Ett nytt normativt kriterium

I följande artikel

Brown, A.J.G., Merkl, C., and Snower, D.J. (2011). Comparing the Effectiveness of Employment Subsidies. Labour Economics, 18, 168-179.

använder författarna ett (för mig) nytt normativt kriterium: approximate welfare efficiency (AWE). Definitionen är som följer:

A policy is approximately welfare efficient when it
1. improves aggregate employment and welfare (defined in terms of the utility functions of the households),
2. does not increase earnings inequality (measured in terms of the
Gini coefficient), and
3. is self-financing

De motiverar kriteriet så här:

We argue that approximate welfare efficiency is a useful concept for policy making, since policies that are approximately welfare efficient are not only desirable for Benthamite reasons (the greatest happiness of the greatest number of people), but are unlikely to be blocked through the political process

I en fotnot lägger de till:

The reason is that the fear of rising earnings equality is the most common reason for blocking efficiency-improving employment reforms.

Intressant. Det hemmasnickrade kriteriet är yvigt och eklektiskt, men ändå sympatiskt.

Laggad X är inte ett bra instrument för X

Stöter ofta på papper där identifikationen av den kausala effekten hänger på att X instrumenteras med värdet på X föregående period. Det visade sig att jag inte är ensam om att ogilla detta: Här är en matignyttig powerpoint från Robert Apel:

Han lägger senare till:

Most importantly, TELL A STORY about why a particular IV is a “good instrument” Something to consider when thinking about whether a particular IV is “good” Does the IV, for all intents and purposes, randomize the endogenous regressor?

Till skillnad från många andra, menar jag inte att dylika papper är dåliga eller ointressanta. Är frågan intressant nog, är korrelationen ofta också intressant.

Effekten av politiskt motiverat bistånd

En säregen workshop i Pontresina avslutade min semester, och uppmärksammade mig på en hel del intressant forskning. Ett exempel:

När Yemen satt i FN:s säkerhetsråd och röstade nej till operation Desert storm, hördes en amerikansk delegat efteråt säga att detta var för Yemen

“the most expensive vote you ever cast”,

varpå USA drog in hela sitt bistånd (70 miljoner dollar, hela historien här).

Historien illustrerar ett mönster, nämligen att icke-permanenta medlämsländer i FNs säkerhetsråd får mer bistånd av politiska skäl, och mindre när de inte längre är medlemmar. Därmed skapas en tämligen exogen variation i politiskt motiverat bistånd, som kan användas för att skatta effekten av detta bistånd.

I pappret “Geopolitics, Aid and Growth” av Dreher, Eichenauer & Gehring görs just detta. Deras slutsats:

Our results show that aid committed while a recipient has been a member of the UNSC is less effective in terms of increased economic growth. This holds in particular in autocratically governed recipient countries.

Eftersom det fortfarande saknas ett bra instrument för den totala mängden bistånd går det inte att säga något om biståndets tillväxteffekter i allmänhet – men det som ges av politiska skäl tycks vara signifikant sämre för mottagarlandets ekonomiska utveckling.

På lite sikt kan alltså Yemen mycket väl ha gynnats av att få just detta bistånd indraget.

Hotet från Ensamätaren (Korrelation vs Kausalitet IGEN)

I dag publicerades en riktig godbit för alla som samlar på artiklar som blandar ihop korrelation och kausalitet. Ett utdrag:

måltidsvanorna påverkar attityderna … De som äter tillsammans känner inte bara större tilltro till sina medmänniskor utan också till politikerna och uppvisar även större tilltro till den egna förmågan att influera de förtroendevalda. Också toleransen ökar.

Det råder ingen tvekan om att författarna tror sig veta åt vilket håll orsakssambandet går:

Men hur uppstår i sin tur ett socialt kapital? Det är här måltiden kommer in. Måltiden erbjuder en mötesplats, där människor lär sig att umgås med varandra och utvecklar sympati för varandra.

Men även om ensamätarna med odemokratiska attityder är ganska få i vårt land utgör de naturligtvis ett stort problem. Den nya individualismen har en baksida. Det finns en isolationism i det moderna samhället, som gynnas av teknikutvecklingen i form av nätet, tv, mobilen.

Vilka skriver då detta? Jo, ingen mindre än statsvetarprofessorn Leif Lewin tillsammans med Evelina Stadin, som presenteras som “C-student i statskunskap vid Uppsala universitet” [heter det fortfarande C-nivå?]

En tänkbar förklaring till den besynnerliga texten återfinns i Lewins presentation:

Leif Lewin är professor emeritus vid Uppsala universitet och Måltidsakademiens förste preses.

Om måltidsakademien kan man läsa mer här, bland annat:

Måltidsakademien inrättades år 2000 i ambitionen att främja måltidskunskapen genom att föra samman företrädare för skilda discipliner till ett mångvetenskapligt möte.

Marknad som samarbete

Här finns ett antal blogginlägg som är nyttig läsning för alla som undervisar nationalekonomi för studenter som läser ämnet för första gången, skriven av en “Radikalfeminist och kommunist” (egen beskrivning).

I inlägget “En nationalekonomilektion” reageras på den enkla handelsmodellen, med följande ord:

den gigantiska orimligheten i att två personer på en öde ö skulle välja att bedriva handel snarare än att bara samarbeta med varandra

En anonym kommentar i tråden längre ner invänder:

Om de samarbetar genom att den ena ger sig ut och plockar bär och den andra fiskar och sedan delar på det dom fått in så bedriver dom ju faktiskt både handel och samarbete. Du får bär av mig om jag får fisk av dig = (bytes)handel = samarbete. Det är ju bara om båda enbart konsumerar de som de själva samlat in som ingen handel bedrivs och heller inget samarbete

och får svaret:

Nå, jag skulle beskriva det som samarbete och inte handel…

Nog är detta illustrativt? Mycket vore vunnet om nationalekonomer lär ut ämnet genom att börja med samarbetsproblemet, och sedan förklara att handel – och därmed marknaden som institution – kan förstås som en form av samarbete.

Sedan slog det mig: Jag har ju varit med om att skriva en lärobok som försöker lära ut mikro på just detta sätt.

Nytt papper om bistånd och institutioner

Ett nytt papper i Kyklos av Dutta, Leeson & Williamson om hur bistånd påverkar graden av demokrati:

How does foreign aid affect recipient countries' political institutions? Two competing hypotheses offer contradictory predictions. The first sees aid, when delivered correctly, as an important means of making dictatorial recipient countries more democratic. The second sees aid as a corrosive force on recipient countries' political institutions that makes them more dictatorial. This paper offers a third hypothesis about how aid affects recipients' political institutions that we call the “amplification effect.” We argue that foreign aid has neither the power to make dictatorships more democratic nor to make democracies more dictatorial. It only amplifies recipients' existing political institutions. We investigate this hypothesis using panel data for 124 countries between 1960 and 2009. Our findings support the amplification effect. Aid strengthens democracy in already democratic countries and dictatorship in already dictatorial regimes.

Det bloggades om pappret redan 2007, så jag anar att de siktade högre än Kyklos, men att den kausala identifikationen anses lite skakig. Det är paneldata, dock med laggad beroendevariabel:

Effekten är hyfsat stor:

...panel data that cover 124 developing countries over half a century between 1960 and 2009. Our results support the amplification hypothesis. A one standard deviation increase in foreign aid increases the average democracy’s Polity score, or strengthens its democracy, by approximately one standard deviation.

De kör GMM också, och en IV-skattning (med samma resultat). Så hur instrumenteras bistånd?

We instrument aid and our interaction term with the logarithm of coun- tries’ average incomes lagged one period, the logarithm of countries’ population multiplied by their Polity scores lagged two periods, and a group of variables that capture donors’ strategic interests in giving aid. These include binary variables equal to one if a country is located in Sub-Saharan Africa or the Franc Zone, or is a Central American country or Egypt, and zero otherwise.

Deras slutsatser:

Although it is true that giving additional aid to already democratic nations will not, it seems, lead to greater autocracy, as the critics of aid sometimes suggest, more important, it appears that aid for the purposes of democratizing the dictatorial developing world may not only fail, but may actually cause harm.

Skriva uppsats i nationalekonomi eller statsvetenskap?

Det händer ofta att man som forskare tänker 'det där borde någon skriva uppsats om' och ungefär lika ofta dyker det upp studenter som inte vet vad de ska skriva uppsats om. Mitt diskussionsforum för uppsatsämnen har varit lite styvmoderligt behandlat, men nu ligger där tre färska ämnesförslag, och fler är på väg!

Lägg upp egna ämnesförslag! Fyll gärna på med frågor som skulle kunna analyseras i diskussionstrådarna.

www.andreasbergh.se/skrivtips

(jag kan inte handleda mer den här våren, men till hösten går det bra!)

Vad vi lär av Reinhart&Rogoff-misstagen

I korthet: Reinharts och Rogoffs (2010) kända resultat, att länder med offentlig skuld över 90 procent av BNP har markant lägre ekonomisk tillväxt, har visat sig bero på beräkningsfel, varav åtminstone ett – utelämnandet av fem länder i början av alfabetet – anses tämligen pinsamt.

För mer bakgrund, se WSJ, CEPR, The Monkey Cage – och Ekonomistas.

Vad vi inte lär av detta:

1. Hur viktigt det är med peer review.

Många har pekat på att studien kom i maj-numret av American Economic Review, dvs numret där papper från den största nationalekonomiska konferensen publiceras utan den vanliga granskningen. Det stämmer, men sanningen är att liknande fel mycket väl skulle kunna finnas i de bästa tidskrifterna.

2. Att man inte ska använda excel

Det har fnissats en del åt att R&R använde Excel för sina beräkningar. Ett program som stata skulle förvisso inte glömt bort fem länder i början på alfabetet, men det kan bli minst lika tokigt när forskare inte riktigt vet exakt vad ett stata-kommande gör. Excel är ett utmärkt program – använt på rätt sätt.

3. Att det vetenskapliga stödet för besparingar i högt skuldsatta länder har fallit

Oavsett hur man tolkar forskningsläget i frågan torde just R&Rs spela ganska liten roll på marginalen, i synnerhet då det är troligt att kausaliteten går från ekonomiska problem till hög skuldsättning, snarare än omvänt. Tillväxteffekten av skuldsättning torde bero på vad skulden finansierar.

Så vad lär vi oss?

Jag tycker mig ha fått vatten på tre av mina favoritkvarnar…

1. Var skeptisk till ateoretisk, datadriven makroekonomi.

Förenklingar och tumregler har förvisso ett värde genom att skapa struktur och begriplighet även för sådant vi inte fullt ut förstår. Om det vore en slående robust regularitet att skuldsättning över just 90% skapar tillväxtproblem vore det självfallet suggestivt. Men så tycks inte vara fallet den här gången

2. Uppmuntra – och genomför – replikationsstudier!

Felet upptäcktes för att studenter fick i uppgift att replikera ett känt forskningsresultat i utbildningssyfte. Det är en utmärkt undervisningsmetod som med betydande sannolikhet kan göra studenterna berömda.

3. Lämna ut data så att andra kan granska resultaten.

Som Victoria Stodden konstaterar:

… if Reinhold and Rogoff had been in the habit of making their data and code available so that their results were reproducible, they would have caught such errors themselves before publication.

Some problems with the “Building a Better America” paper by Norton & Ariely

[På engelska för att det kan hända att någon som inte kan svenska är intresserad av just denna post…]

The paper “Building a Better America—One Wealth Quintile at a Time” by Michael Norton and Dan Ariely has been cited a lot – here’s an example:

Wealth in America is heavily – extremely – concentrated among people in the top quintile. It’s not that wealthy people have a bit more than the middle class and a lot more than the lowest quintile. No. Wealthy Americans own almost 85% of assets in America. That should be surprising to you because when Ariely and Norton surveyed people to find out how much wealth folks *think* the top quintile owns, they estimate about 58%. Even that inequality is too much, the respondents think.

Here is the full paper, published in Perspectives on Psychological Science. It contains the picture shown below:

The paper is typically said to show the following: When asked, americans would like US inequality to be lower than they think it is. And when asked what they think it is, it is lower than the actual level of inequality. The level of inequality where that americans actually prefer is more like the level in Sweden.

But what distribution are we talking about, income or wealth? The claim below the pie charts says: “Pie charts depict the percentage of wealth possessed by each quintile”. This was confusing to me: I thought wealth inequality in Sweden was rather high. So I looked ut up.

Actually, the distribution of total assets in Sweden (in 2004, table 4 in this report from Statistics Sweden) looks like this (assuming that i converted from deciles to quintiles correctly):

The net wealth distribution looks like this:

It is hard to say if A&N use net wealth (assets minus debt) or assets for US, but it is obvious that they are not using wealth data for Sweden at all. The Swedish circle looks more like the Swedish income distribution to me.

At journalistresources.org, both distributions are actually said to be income distributions:

When given the choice between the income distributions of Sweden and the United States, 92% of respondents preferred that of Sweden

So... This post was originally intended to be about this paper by Kimmo Eriksson & Brent Simpson, titled

“What do Americans know about inequality? It depends on how you ask them”

It shows that the way A&N ask questions about distribution is biased towards underestimating inequality, because people are not very good at doing math involving percentages (as I read their paper, at least). They show that people make the same mistake for the distribution of web page popularity and school teacher salaries.

Furthermore, E&S note that the math-problem seems to drive the results in N&A:

when made aware of the logical connection between the Percent measure and the Average measure, many people do not stand by the low inequality responses elicited by the Percent measure.

I guess the argument in Eriksson & Simpson hold for both income distributions and wealth distributions, but it it still worth noting that the often cited stylized fact that americans prefer to live in Sweden inequality wise, comes from comparing the US wealth distribution with the Swedish income distribution…

Rostila svarar

Rostila svarar idag. Hälsoutvecklingen nämns inte med ett ord. Den minskade tilliten vill han styrka med SOM-data:

andelen ”höglitare” [har] minskat i den ekonomiska krisens kölvatten alltsedan 1996 (från 58 procent 1996 till 54 procent 2009)

Jag skulle inte dra några enorma växlar på detta, i synnerhet inte då 1996 var några år efter 90-talskrisen, och 2009 var mitt i finanskrisen. Och mycket riktigt:

Enligt SOM var andelen så kallade höglitare mycket riktigt 54 procent 2009, 4 procentenheter lägre än 1996. Men andelen höglitare 2010 var 57%. (Tack Daniel som kollade upp detta)

Möjligen kan jag ge Rostila lite hjälp: Om jag minns rätt har detaljerade analyser av SOM-data (?) gett vid handen att eventuella tendenser till minskad tillit i Sverige finns hos unga födda efter 1985, men eftersom tilliten tenderar öka med åldern vet vi fortfarande hur det slutar. (Vet någon var jag läst detta?)

I övrigt vill jag tipsa intresserade om några artiklar som hur orsakssambanden kan tänkas gå:

Tillsammans med Christian Bjørnskov har jag en artikel med den förhoppningsvis självförklarande rubriken “Historical Trust Levels Predict the Current Size of the Welfare State”.

Bjørnskov, C., & Svendsen, G. (2012) har därefter bekräftat sambandet med en annan typ av identifikationsmetod. Ur deras abstract:

… One missing link in explaining the long-run sustainability of such comprehensive welfare states could be the already-existing stock of trust. Indeed, our cross-country results suggest that trust determines the size of welfare states as well as three features that are arguably necessary for their preservation: high levels of political confidence, strong legal institutions protecting private property rights, and low levels of bureaucratic corruption.

Slutligen finns Yip et al (2007) som försöker separera effekten av tillit från effekten av socialt kapital (att ha vänner och vara med i olika organisationer):

We further find that trust affects health and well-being through pathways of social network and support. In contrast, there is little statistical association or consistent pattern between structural social capital (organizational membership) and the outcome variables.

Resultatet tyder således på att sambandet mellan organisationsmedlemskap och hälsa är spuriöst, dvs att båda drivs av den bakomliggande attityden tillit.

Avslutningsvis:

Som framgått är forskningen i högsta grad aktiv, och alla angreppssätt (teori, mikrodata, makrodata) har sina nackdelar. Jag rekommenderar alla att fundera kring vilka mekanismer som skulle kunna förklara olika samband, och beakta även sådan empiri som inte bekräftar ens förförståelse.

Och apropå förförståelse tycks många tro att om man jobbar på IFN är man köpt av svenskt näringsliv och därför vill smutskasta den svenska välfärdsstaten. I själva verket har jag blivit mer positiv till den svenska välfärdsstaten sedan jag disputerade 2003 )och jag var ganska positiv redan då). Jag har dock också blivit mer skeptisk till att rekommendera andra länder att göra likadant.

Referenser:

Bergh, A., & Bjørnskov, C. (2011). Historical trust levels predict the current size if the welfare state. Kyklos, 64, 1-19.

Bjørnskov, C., & Svendsen, G. (2012). Does social trust determine the size of the welfare state? Evidence using historical identification. Public Choice, 1-18.

Yip, W., Subramanian, S. V., Andrew, D. M., Dominic, T. S. L., Jian, W., & Ichiro, K. Does social capital enhance health and well-being? Evidence from rural China. 2007. Social Science & Medicine, 64, 35-49.