Avskaffa vetenskapliga tidskrifter!?

Gissur tipsar om ett papper med en intressant tes:

‘Therefore, we suggest that abandoning journals altogether, in favor of a library-based scholarly communication system, will ultimately be necessary. This new system will use modern information technology to vastly improve the filter, sort and discovery function of the current journal system.

Det låter ju bra. Men det nya systemet förefaller vara en kollektiv nyttighet. Vem ska ta på sig att tillhandahålla denna? Idag är det ju status att vara redaktör för en vetenskaplig tidskrift. Redaktören kan missbruka sin makt över vad som publiceras, men det brukar snabbt märkas i tidskriftens rykte – som sprids och formas av inflytelserika ekonomer – exempelvis Tyler Cowens funderingar kring ekonomitidskrifter:

The American Economic Review and Journal of Political Economy are the two most important journals.  The former will have more pieces with careful testing and design, but the latter has more conceptually important articles.  I find the JPE more enjoyable.  The Quarterly Journal of Economics has brilliant pieces which can tend toward the unsound or have imperfect execution.  Econometrica, while it remains a clear third or fourth in rank, is less important than it used to be, perhaps because pure theory has declined in influence.  For this same reason, the Rand Journal and Review of Economic Studies, while both still very good journals, have lost their previous luster.

Löneandel och ekonomisk frihet: Ett väntat (?) samband

Google scholar har börjat ge mig personliga rekommendationer. Algoritmen menade att jag skulle finna detta nya working paper intressant, och det är svårt att protestera:

Young, Andrew T. and Lawson, Robert A., Capitalism and Labor Shares: A Cross-Country Panel Study, 1970 to 2010 (January 1, 2013).

Författarna börjar med att konstatera att löneandelen av BNP (y-axeln i diagrammet, i snitt 42% i deras data) samvarierar positivt med ekonomisk frihet  (Fraser-institutets mått, snitt: 6,1) på landnivå:

Sedan kör de fixed effect-regressioner, laggar och instrumenterar och har sig, med 90 länder under 40 år. Deras slutsats:

Större offentlig sektor tycks ge högre löneandel. Men det gör ökad frihandel (EFI4) och avregleringar (EFI5) också. Effekten är stor:

We report that a standard deviation increase in the economic freedom of the world (EFW) index is associated with about a 15 percent increase in a country’s labor share. 

De avslutar pappret som följer: 

Both inside and outside of academia, many continue to believe that capitalism favors capital; that economic freedom leads to the exploitation of labor. To our knowledge, we are the first serious empirical evaluation of this most fundamental aspect of classical political economy. Our results suggest that the institutions of economic freedom have a robust positive relationship to the share of a country’s income that gets paid out in the form of wages, salaries and benefits to labor. There is no evidence that, in terms of income shares, capitalism favors the capitalist.

Här känner jag mig nödgad att anmärka en smula på terminologin, då det per definition känns orimligt att kapitalism inte skulle gynna kapitalägare. Index för ekonomisk frihet är däremot ett bra mått på graden av konkurrens i en ekonomi (i synnerhet gäller det de dimensioner som författarna finner spelar roll: regulation of credit, business and labor samt freedom to trade internationally)

Ökad konkurrens tycks alltså leda till minskad vinst för kapitalägarna. Om någon nu trodde något annat.

Kimmo Eriksson och bristen på replikationsstudier

Kimmo Eriksson lyckas pricka in två av mina favoritkäpphästar i samma blogginlägg: att inte bli imponerad av en analys bara för att den är matematiskt formulerad och behovet av replikationsstudier:

Mitt intryck är att här finns områden där bara en liten minoritet av forskarna har tillräcklig matematisk kompetens för att formulera matematiska modeller, och – vad värre är – bristen på matematisk kompetens hos övriga forskare gör att de inte ens vågar ifrågasätta värdet av minoritetens matematiska modeller.

samt

Sensmoralen är att coola forskningsresultat från enstaka studier måste betraktas (minst) samma skepsis som mindre coola resultat från enstaka studier. Det är först när fenomen låter sig upprepas i oberoende studier som de egentligen är värda att litas på.

Rörande bristen på replikationsstudier tror jag förklaringen är enkel, i varje fall inom nationalekonomin. Om vi utgår från att de flesta resultat som publiceras faktiskt går att replikera, är risken stor att resultatet blir svårpublicerat: det där visste vi ju redan!

När replikationen misslyckas, riskerar man göra sig ovän med både författarna till ursprungsartikeln och tidskriftsredaktörerna där den publicerades.

Med dessa incitament är det inte konstigt att de flesta väljer helt nya forskningsfrågor. Det är heller inte konstigt att de försök till replikation som trots allt görs ofta tolkas som försök att vara jobbig eller att försök falsifiera resultat man inte gillar.

Jag har tänkt ut en (del)lösning också: Någon borde starta Journal of replication studies and robustness analysis inom nationalekonomin.

(med någon menar jag såklart någon annan ;-)

Om skatters incidens

Här gör Mike Konczal en enkel men viktig poäng: Eftersom bördan av en skatt i slutändan inte nödvändigtvis drabbar den som formellt åläggs att betala skatten, finns det heller inget som säger att den gruppen gynnas av en skattesänkning:

Economists love to tell people that who pays a tax is independent of who Congress wants to pay it. The "Tax These Evil Corporations Act" might fall entirely on people buying stuff from those firms instead of their shareholders[…] But suddenly when the tax is a tax credit, specifically an earned income tax credit, that tax magically goes exactly where Congress wants it to go

Konczal hänvisar sedan till Jesse Rothstein och konstaterar:

Jesse Rothstein did an estimate finding that for every dollar of EITC, a worker's wage only goes up 73 cents. That's a big capture by employers.

Orden “big” och “capture” förefaller mindre väl valda: Det är ju alltså som huvudregel fallet att skatter och skattesänkningar i jämvikt bärs tillsammans av köpare och säljare. (Finns en motsvarande siffra för jobbskatteavdraget i Sverige?)

Krugman menar att resonemanget talar för att kombinationen av EITC och minimilön gör EITC mer träffsäkert som stöd till låginkomsttagare, eftersom en minimilön hindrar arbetsgivare från att reagera på EITC med att sänka lönen.

Intuitionen för resonemanget förklaras dock bäst en bit ned i kommentarstråden på marginalrevolution.com:

It has occurred to me that the EITC without a minimum wage would be problematic. What would eventually happen would be a de facto collusion between employers and employees. There would be ‘phoney baloney’ jobs that paid very little but where the working conditions were relaxed, pleasant and undemanding. Because of the job would qualify them for the EITC, the employees wouldn’t care that they were being paid peanuts (and, in fact, they would prefer it to a higher-paid, but more stressful position), and employers, in turn, wouldn’t care that their employees had low productivity because they cost so little.

Effekten av en meningslös ekvation i abstract

Nu är det bevisat att matematik kan få din forskning att uppfattas som bättre än den faktiskt är:

The nonsense math effect av Kimmo Eriksson, Judgment and Decision Making, Vol. 7, No. 6, November 2012, pp. 746–749

Ur abstract:

Participants were presented with the abstracts from two published papers (one in evolutionary anthropology and one in sociology). Based on these abstracts, participants were asked to judge the quality of the research. Either one or the other of the two abstracts was manipulated through the inclusion of an extra sentence taken from a completely unrelated paper and presenting an equation that made no sense in the context. The abstract that included the meaningless mathematics tended to be judged of higher quality. However, this "nonsense math effect" was not found among participants with degrees in mathematics, science, technology or medicine.

Notera sista meningen: det är med andra ord viktigt att kunna matematik för att inte bli omotiverat imponerad av en nonsensekvation! (tipstack till B Rothstein)

Varför måste expansiv penningpolitik vara så krånglig?

Det reses fortfarande krav på expansiv penningpolitik i syfte att stimulera ekonomin. Men om expansiv penningpolitik verkligen fungerar, varför måste den ske så krångligt? Varför släpper man inte bara ner pengar med helikopter?

Frågan kan tyckas bisarr, men “helicopter money” är en term som förekommer ofta inom makroekonomin. Makroekonomen Simon Wren-Lewis resonerade exempelvis nyligen kring frågan frågan på sin blogg:

It reflects an understandable view that it would be better to print money and give it to consumers who would spend it (helicopter money), rather than using it to buy government debt (QE) which may reduce long term interest rates which may help stimulate the economy. The second route has been tried and has not been that successful, so why not try the first route?

Efter lite resonerande kommer Wren-Lewis fram till att det vore bättre att trycka pengar och låta staten använda dessa till expansiv finanspolitik. “Bättre” kan väl diskuteras, men det vore onekligen enklare. Så varför bygger den expansiva penningpolitiken oftast på transaktioner mellan centralbanken och några utvalda privata affärsbanker? Wren-Lewis har inget svar, men det har Richard E. Wagner i sin artikel Central Banking and the FED: A Public Choice Perspective. Hans argument går ut på följande: Eftersom det skulle vara lätt att öka penningmängden på ett fördelningsneutralt sätt, tyder det faktum att man valt att inte använda detta enkla sätt, på att syftet med den komplexa proceduren är att undvika fördelningsneutralitet, dvs åstadkomma en real omfördelning.

Consider, for instance, a distributionally neutral increase in the stock of fiat money. Such an increase would be one in which each person’s nominal money balance increased by the same percentage. In these days of computerization it would be relatively easyto implement this approach to monetary expansion. Each depositor’s commercial bank account simply would be credited by
the desired percentage growth rate. …

Det behövs med andra ord inga helikoptrar, expansiv penningpolitik skulle kunna innebära att behållningen på allas lönekonton multipliceras med ett tal större än ett. Varför kan inte penningpolitik vara så enkel?

Wagners svar går ut på att eftersom ingen gynnas mer än någon annan av en sådan politik (i varje fall ungefär) kommer ingen att vara särskilt intresserad av att det ska gå till på det viset:

Monetary expansion, therefore, would take place in such a way that distributes the new money in proportion toexisting money balances. … But monetary expansion does not take place in this manner. … In this neutral expansionary process, the taxes that people pay through inflation are equal to the gains they experience as inflators. But there is no point to such a process of inflation;
there would be no demand for such an institutional format,

Wagners svar på rubrikfrågan är således att expansiv penningpolitik måste vara krånglig just för att den inte ökar allas penningmängd lika mycket.

(När jag själv läste makro – på forskarnivå! – föreslog föreläsarna att vi skulle tänka på expansiv penningpolitik som att alla vaknar och hittar pengar under huvudkudden.)

Four papers and a movie for PhD-students (and professors too!)

This post is for PhD-students in Economics, bored with the micro, macro and econometrics courses they serve you during the first year. I suggest you start a study group, meet four times and discuss each of the four papers below. They will for sure will provoke some discussion, and thinking about the issues they deal with will make you a better economist.  

From Econ Journal Watch

1. David R. Hakes: Confession of an Economist: Writing to Impress Rather than Inform

Think back to your first years in graduate school. The most mathematically complex papers required a great deal of time and effort to read. The papers were written as if to a private club, and we felt proud when we successfully entered the club. Although I copied the style of these overly complex and often poorly written papers in my first few research attempts, I grew out of it quite quickly. I didn’t do so on my own. I was lucky to be surrounded by mature confident researchers at my first academic appointment. They taught me that if you are confident in your research you will write to include, not exclude. You will write to inform, not impress. It is with apologies to my research and writing mentors that I report the following events.

2. From Journal of Socio-Economics, Ziliak and McCloskey, “Size Matters: The Standard Error of Regressions in the American Economic Review” (or their first 1996 article in JEL). 

The Ziliak & McCloskey argument has triggered a lot of debate, some collected here, and also in EJW by Thomas Mayer.

3. From the American Economic Review, David Albouy's comment on Acemoglu, Daron, Simon H. Johnson, and James A. Robinson. 2001. “The Colonial Origins of Comparative Development: An Empirical Investigation.” There are many good quotes here, such as

With the many rates available in the sources, there are many other alternatives to benchmark the data, but AJR (p. 1383) claims that “alternative methods produce remarkably similar results.”6 As I document in my Appendix, alternative methods in fact produce remarkably dissimilar results, most of them lower.

See also the response from AJR here and here.

4. Any paper that applies a public choice perspective on central banking. I suggest CENTRAL BANKING AND THE FED: A PUBLIC CHOICE PERSPECTIVE by Richard E. Wagner. An excerpt:

the fractional reserve system of banking requires the government to share the seigniorage from monetary expansion with commercial banks. And the lower the required reserve ratio, the greater is the share captured by commercial banks. Recognition of this sharing of seigniorage raises the possibility that the Fed represents not just a means of increasing taxes but also a method of cartelizing what would otherwise be a competitive banking industry.

NB: this was published 1986!

Finally, wrap up by watching Inside Job (review in the Guardian), or read the transcript. 

SEN. CARL LEVIN: Is there not a conflict when you sell something to somebody, and then are determined to bet against that same security; and you don't disclose that to the person you're selling it … Do you see a problem?

LLOYD BLANKFEIN: In the context of market-making, that is not a conflict.

SEN. CARL LEVIN: When you heard that your employees, in these e-mails, said, god, what a shitty deal; god, what a piece of crap; do you feel anything?

DAVID VINIAR: I f-, I think that's very unfortunate to have on e-mail.

Om nationalekonomin, vetenskapen och krisen

Det pågår väldigt mycket metadebatt om nationalekonomin och krisen nu. Tre tips:

• Systemfel som hotar världen av Megan Ashcroft, Jason Whitmore & Ross Ashcroft, vari görs en suggestiv liknelse mellan västvärlden/neo-klassisk ekonomi och Romarriket, med referens till John Glubbs teori om imperier (sammanfattad här), enligt vilken sådana varar 250 år, börjar med pionjärer och slutar med dekadens. Den är på det hela taget sevärd, hyfsat lärorik men något överdramatisk.
• Vetenskapens värld om ekonomivetenskapen från 19 november. Denna är sämre: Robert Lucas och Annika Winsth är uppenbart ofördelaktigt redigerade, och TV-drama skapas av att en spanjor som vägrar flytta ur sin lägenhet efter att han sålt den till banken, ett beslut tittaren uppenbart förväntas sympatisera med (och tänk, i TV-kamerornas närvaro bestämmer sig banken för att vänta med vräkningen!). Den holländske ekonomen Dirk Bezemer fungerar som hjälten som påpekar att Kejsaren är naken. Bezemer ger onekligen ett vettigt intryck (vilket även verkar gälla hans forskning, här är ett intressant papper om skulder) 
• Kampen om den ekonomiska vetenskapen i p1, en debatt mellan humanekologen och socialantropologen Alf Hornborg och nationalekonomen Olof Johansson-Stenman om huruvida nationalekonomi är en vetenskap. Hornborgs tes är att nationalekonomin genom sina förenklande antaganden bidrar till att forma ett samhälle där alla försöker maximera sin vinst. Efter programmet fortsatte diskussionen via mail, och fler blandade sig i - allt finns utlagt på nätet. Debatten är inte olik den jag tidigare kommenterat här i P1.

Vad kan sägas om allt detta? 

För det första: Det fanns flera ekonomer som såg obalanserna komma och som påpekade detta. I detta wp av ovan nämnde Dirk Bezemer finns en lista över ekonomer som varnade:

“There is significant risk of a very bad period, with rising default and foreclosures, serious trouble in financial markets, and a possible recession sooner than most of us expected.” Schiller (2006)

“Real home prices are likely to fall at least 30% over the next 3 years“(2005). “By itself this house price slump is enough to trigger a US recession.” Roubini (2006)

Även dansken Jens Kjaer Sørensen finns med, bl a med detta papper om husprisbubblan.

De flesta ekonomer varnade emellertid inte för obalanserna. Det betyder dock inte att de förnekade problem. De flesta ekonomer håller nämligen på med något helt annat än att förutspå ekonomin på några års sikt.

En intressant fråga är således varför makthavare och placerare inte lyssnade på de varningar som fanns. Ett svar är naturligtvis människans benägenhet till grupptänkande. Många hakade på expansionen och belånade sina positioner många gånger om trots varningstecknen. För de flesta var detta sannolikt fullt rationellt: Både ekonomiskt och socialt fanns mer att förlora på att hoppa av uppgången än på att följa med och göra som alla andra.

I flera av de böcker som skrivits om finanskrisen - eller möjligen bara i too big to fail - berättas om när ekonomen Raguram Rajan höll ett varnande tal för placerar och möttes av ren förnekelse (december 2007, februari 2008). Det fanns helt enkelt väldigt lite att vinna på att vara glädjedödaren i detta läge.

Gruppdynamik är emellertid inte hela förklaringen. När en marknad fungerar finns nämligen incitament för den som tror sig ha bättre information att avvika från gruppbeteendet. Den som drog sig ur i tid hade ju kunnat undvika förluster? Det borde väl vara incitament nog att stå ut med att inte längre vara en i gruppen? Saken är emellertid den att även många som fick stå ut med rejäla förluster kom igenom krisen "rich beyond their wildest dreams" (citatet är från Econtalk med Eugene White, ett mycket hörvärt avsnitt). Det fanns helt enkelt inte tillräckliga incitament att undvika risk.

I övrigt:

Stundom beskrivs det faktum att de privata affärsbankerna "skapar pengar" som rent hokus pokus. Men alla som läst en termin ekonomi har fått lära sig hur penningmultiplikatorn fungerar. Om inte räcker två minuter på youtube ganska långt - eller detta inlägg på ekonomistas.

Bezemer har emellertid rätt i att det är problematiskt att makroekonomi lärs ut nästan utan banker. Den nationalekonomi som har mest intressant att säga om finanskrisen är ofta institutionell ekonomi, public choice och ekonomisk historia.

Etzel Cardena argumenterar i LUM

Det blev visst ståhej när LUM (Lunds universitets magasin) skrev om Etzel Cardeña och hans forskning om parapsykologi (Svenskan, LUM:s kommentar).

I LUM 8-2012 (s. 37) svarar Cardeña:

Skribenterna hävdar att studier bl.a. “i den amerikanska vetenskapsakademins regi” fastställt att det inte finns något stöd för psi-fenomen. I själva verket har Parapsychological Association varit medlem i American Association for the Advancement of Science (AAAS) i över 40 år. Psi undersöks också bl. a. i Cornell University …

Argumentationen följer alltså formen:

Skribenterna hävdar A. I själva verket gäller B. Samt C.

Formuleringen “i själva verket” antyder att B står i motsats till A, men en kritisk läsare inser att A och B mycket väl kan vara sanna samtidigt. Om frågan gäller A:s sanningshalt, är C tämligen irrelevant. Cardeña väljer att återge argument A, men bemöter det inte.

En professor borde kunna argumentera bättre.

Bowles och Gintis om sociala preferenser

Many observers of experimental games have interpreted the fact that people sometimes sacrifice material gain in favor of moral sentiment as an indication of irrationality, the term 'rationality' being misused as a synonym for "consistent pursuit of self-interest." But subjects appear to be no less rational when deciding to cooperate and punish than when they compare prices to decide what to cook for dinner. This suggests that the preferences that lie behind their social behavior are consistent with the basic axioms of rationality, namely transitivity (consistency) and completeness

Sid 32 i Bowles, S., & Gintis, H. (2011). A cooperative species. Princeton University Press.

Om spontan ordning, centralplanering och neoklassisk ekonomi

Här är en intressant passus i det vetenskapliga underlaget till årets ekonomipris:

In response to the failures of the U.S. market for new doctors, a centralized clearinghouse was introduced in the early 1950s. This institution is now called the National Resident Matching Program (NRMP). The NRMP matched doctors with hospitals using an algorithm which Roth (1984a) found to be essentially equivalent to Gale and Shapleyís employer-proposing deferred- acceptance algorithm.

Det var alltså INTE så att Shapley teoretiskt hittade en fiffig algoritm som sedan användes för att lösa ett reellt problem. Shapley (och Gale) hittade en fiffig mekanism. Roth upptäckte långt senare att en offentlig myndighet också hade hittat den, om än på ett mer Hayekianskt sätt. Det tål att funderas på ett tag.

SPSS-akuten expanderar

På nationalekonomiska institutionen i Lund ger vi mängder av kurser i ekonometri. Ändå märker jag att studenter som ska skriva uppsats med kvantitativ analys inte fått lära sig hur man gör. Många gånger har då SPSS-akuten blivit studenternas (och min) räddning.

Nu ser jag att Anders Sundell fått sällskap av ytterligare tre kvantiga statsvetardoktorander i Göteborg. Det bådar mycket gott för fortsättningen!

En fundering: path-dependency tycks råda i valet av statistikprogram. Någon vetenskapsteoretiker i framtiden kan skriva en avhandling med titeln “Ekonomer använder stata, statsvetare SPSS”