Skalmans vetenskapssyn

Det är inte mycket av det som surrar omkring på facebook som uppgraderas till bloggen. Ett undantag:

Tre funderingar kring eventuellt slöseri med skattemedel

Många tidningar producerar just nu artiklar på formen "Skattefinansierad verksamhet hade personalfest - skickade notan till skattebetalarna". Hur upprörd bör man vara? (frågan gäller det eventuella slöseriet, inte journalistiken)

1. Om nivåerna: Även skattefinansierad verksamhet måste få ge sin personal löner, förmåner och fester. Men det finns nivåer för dessa som innebär att de berörda skor sig på skattebetalarnas bekostnad. Var går gränsen? I boken Korruption, maktmissbruk och legitimitet resonerar jag kring frågan och landar i att gränsen kan dras vid de nivåer som krävs för att kunna rekrytera den personal som behövs för att verksamheten ska fungera. Löner, förmåner och personalvård bör alltså vara i nivå med vad personalen skulle kunna få i det privata näringslivet.

Slöseri med skattepengar kan alltså bli följden både vid för låga och för höga löne-, förmåns- och festnivåer:

Om nivåerna är för låga, blir det svårt att rekrytera kompetent personal och hela verksamheten blir lidande. I värsta fall fungerar den så dåligt att hela verksamhetskostnaden innebär slöseri. I det läget vore det ansvarsfulla att höja lönerna, få bättre personal, bättre verksamhet och därmed minska slöseriet.

Om nivåerna är för höga, kommer verksamheten att locka folk som inte skulle kunna få samma nivå någon annanstans. De skulle möjligen fortfarande bedriva verksamheten kompetent, men kostnaden skulle vara onödigt hög och det ansvarsfulla vore att sänka nivåerna och därmed minska slöseriet.

Tillämpas detta kriterium, skulle jag exempelvis hävda att kommunala fritidspolitiker har för dåligt betalt: För många skulle det vara en stor ekonomisk uppoffring att bli kommunpolitiker, vilket stundom går ut över verksamheten.

Att tillämpa kriteriet på Tillväxtverket eller på Näringsdepartementets enhet för regional tillväxt är svårare eftersom det (namnen till trots) inte är uppenbart vad verksamheten syftar till. Det är fullt tänkbart att om förmånerna på Tillväxtverket sänks kraftigt kommer vissa att sluta och kompetensen på dess personal att falla. Det är dock tveksamt om detta på något sätt skulle skada samhället.

2. Om innehållet: Skattelagstiftningen påverkar fördelningen mellan löner, förmåner och fester (både i privat och offentlig verksamhet). I ett land med höga skatter på arbete blir det relativt sett dyrare att belöna de anställda via lönekuvertet jämfört med fester, liftkort, städhjälp och dylikt, och således blir lönen ett mindre viktigt sätt att konkurrera om personalen. (I förlängningen leder detta till att lönespridningen blir mindre - lägre ginikoefficient för inkomster! - men ojämlikheten finns där ändå genom att graden av förmåner skiljer sig kraftigt åt mellan olika yrken och personer)

3. Vem ska bekosta vad? Verk, departement och politiska partier är samtliga skattefinansierade i Sverige, men principerna för vad de får göra med skattemedel och hur ansvar utkrävs skiljer sig åt. Den kanske viktigaste lärdomen av turerna kring näringsdepartementet är att gränsen mellan parti och departement inte alltid är så tydlig. En fråga (väl så viktig som frågan om vem som ska betala julfesten) är i vilken utsträckning departementets opolitiska tjänstemän ska ägna sig åt partipolitik - eller (annorlunda uttryck) vilka tjänstemän som bör ha partibeteckning.

Korrelation och kausalitet – del 4 (minst)

Fantastisk artikel i sydsvenskan: “Kost kan påverka skolresultat”

Ingress:

Ungdomar som äter frukt, regelbundna måltider och inte hoppar över frukosten blir lugnare och har lättare att klara av skolan. Detta enligt en norsk undersökning som har publicerats i tidskriften ”Food and nutrition research”.

Sista stycket:

I den publicerade artikeln pekades det dock ut några begränsningar med undersökningen. Det ställdes inga frågor om hur mycket de norska ungdomarna faktiskt åt utan bara vad de åt. Ingen hänsyn togs heller till eventuella olikheter när det gällde deras sociala och ekonomiska bakgrund, om de motionerade eller inte samt deras sov- och drogvanor.

Varför jag inte skriver under “Manifesto for Economic Sense”.

På http://www.manifestoforeconomicsense.org/ finns ett omtalat manifest kring hur den nuvarande krisen bör (och framför allt inte bör) hanteras, författat av ekonomer som menar att världens politiker just nu gör fel och inte lär av ekonomers samsyn kring krishantering.

Jag kommer inte att skriva under. Skälet är att texten i mina ögon ger en förenklad bild av problemet och felaktigt antyder att det finns en samsyn bland ekonomer kring vad politiker borde göra.

Några invändningar mot manifestet:

[om orsaken] Many policy makers insist that the crisis was caused by irresponsible public borrowing. With very few exceptions - other than Greece - this is false. Instead, the conditions for crisis were created by excessive private sector borrowing and lending, including by over-leveraged banks

Denna beskrivning är så förenklad att det ter sig farligt att basera åtgärder på den. För att förstå krisens orsaker måste man fråga sig varför den privata skuldsättningen ökade, varför bankerna var ‘over-leveraged’. Hade finansiella institutioner skäl att tro att förluster var offentliga medan vinster var privata? Hade de incitament att bli systemviktiga (‘too big to fail’)? Var problemen delvis att det rådde en oklar gräns mellan offentligt och privat?

Ingen kan rimligen avfärda dessa krisorsaker helt. Då är manifestets orsaksbeskrivning för enkel.

Vidare:

[om krisens natur] … The result of the spending collapse has been an economic depression that has worsened the public debt.

Visst faller efterfrågan när konsumtionen minskar. Men om konsumtionsnivån var ohållbar är det delvis en sund reaktion att detta sker. Att bara se krisen som en “spending collapse” är ensidigt.

Vidare:

[om hur krisen bör hanteras] At a time when the private sector is engaged in a collective effort to spend less, public policy should act as a stabilizing force, attempting to sustain spending.

Den här punkten bortser helt från skillnaden mellan diskretionär stabiliseringspolitik (som är svår att få att fungera som avsett) och automatiska stabilisatorer (dvs socialförsäkringar, som i sammanhanget kan beskrivas som institutionaliserad, fungerande Keynesianism).

Då väldigt få motsätter sig socialförsäkringar, antar jag att denna punkt är avsedd att försvara diskretionär stabiliseringspolitik, dvs politiska beslut om stimulanser i syfte att hålla uppe efterfrågan. Det kan fungera, men det fungerar bäst i länder med konjunkturella underskott, hög ‘state capacity’ och låg korruption. Dessa länder har dock ofta omfattande automatiska stabilisatorer, så det kan diskuteras om den aktiva stabiliseringspolitiken gör så mycket mer än att låta politikerna demonstrera handlingskraft inför väljarna.

I länder med strukturella underskott, dåligt fungerande statsapparat och hög korruption är det betydligt knivigare att få public policy ‘to act as a stabilizing force’, vilket är (ordagrant) vad manifestet förordar.

Såg svenska ekonomer 90-talskrisen komma?

Har roat mig med SNS konjunkturrådsrapport från 1989, skriven när Feldt var hyllad finansminister och arbetslösheten letade sig under 2 procent. Hur siade svenska ekonomer om framtiden i detta läge?

Vi konstaterar att aktningsvärda framsteg gjorts på flera områden då det gäller att återställa balansen i den svenska ekonomin. Framgångarna har dock huvudsakligen nåtts genom att man lyckats hålla tillbaka och i någon mån vrida om resursanvändningen i ekonomin [oklart vad man menar här…]. Att återställa balansen genom att skapa resurser sin svarar mot efterfrågan har det i mycket liten utsträckning varit fråga om. Tillväxttakten har hela tiden varit lägre än den internatinella.

Man måste också konstatera att de två krafter som utlöste 70-talskrisen – en överexpansion av de offentliga utgifterna och en alltför snabb pris- och kostnadsökning – inte varaktigt besegrats. Risken är stor för en ny utgiftsvåg i den offentliga sektorn om inte mer grundläggande systemförändringar genomförs. Vad kostnadsutvecklingen beträffar, tvingas man konstatera att något trendbrott överhuvud taget inte ägt rum: det svenska kostnadsläget försämras sedan flera år tillbaka i ungefär samma takt som under den period som ledde fram till kostnadskrisen under 70-talet. (s. 8-9, min markering)

Nog är detta är hyfsat insiktsfullt? De skriver i princip att framgångarna är temporära och att de underliggande strukturproblemen inte lösts. Mot denna bakgrund beskrevs i rapporten 90-talet som bekymmersamt, pga kostnadsutvecklingen, det låga sparandet, den låga produktivitetstillväxten och eftersatta offentliga investeringar. Till detta kom kärnkraftsavvecklingen och demografin som ytterligare påfrestningar. (s. 12).

Några varningar för bankkris och fastighetsbubbla hittar jag dock inte. Det närmaste jag hittat är följande:

Via börsen har också den vinstutveckling i näringslivet som devalveringen skapat bidragit till kraftiga förmögenhetsökningar i den privata sektorn, vilket drivit på såväl privat konsumtion som efterfrågan på fastigheter. Avregleringen på kreditmarknaden har också bidragit till den kreditexpansion som varit en viktig del av den allmänt expansiva utvecklingen i den privata sektorn. (s. 112)

Förklaringen torde vara att man inte tänkte på sådant som finansiell stabilitet. Innehållsförteckningen talar sitt tydliga språk:

Om spamfiltret, och om serotonin.

[Det automatiska filtret på blogtjänsten jag använder mot spam i kommentarsfältet, tenderar reagera på länkar. Om en kommentar inte dyker upp direkt, posta texten utan länkar!]

Spamfiltret dödade diskussionen om detta inlägg tidigare, men nu såg jag att forskningen om serotonin och rättvisa är livlig (källa):

Participants with depleted 5-HT levels rejected a greater proportion of unfair, but not fair offers [i ultimatumspelet], without showing changes in mood, fairness judgments, basic reward processing or response inhibition. Our results suggest that 5-HT plays a critical role in regulating emotion during social decision-making

Riksrevisionen har gjort DEA-analys på arbetsförmedlingen

Rapport här. Jag tycker personligen att DEA-metoden (wiki-länk) stundom används till sådant den inte är lämpad för. Metoden går ut på att identifiera mätbara inputs och outputs, skapa en hypotetisk effektivitetsfront genom kombinationer av de mest effektiva enheterna och sedan låta avståndet till fronten för de enheter som inte ligger på fronten vara ett mått på ineffektivitet.

I figuren nedan är Y1 och Y2 outputs, enheterna B och C effektiva och enhet A ineffektiv för att en linjär kombination av C och B skulle kunna producera mer än A av båda outputs med en samma mängd inputs.

I riksrevisionens rapport kallas det dock “förbättringspotential” snarare än ineffektivitet. Fint!

DEA är lämplig när det finns tydliga och mätbara outputs som produceras med tydliga och mätbara inputs. Om cement tillverkas med hjälp av el, cementmjöl och vatten, skulle DEA-analys vara en bra metod att hitta vilka som gör det effektivt och vilka som vimsar till det på olika sätt.

Att göra DEA-analys på hela den offentliga sektorn i 23 länder (som sker här) är mer vågat (milt uttryckt).

DEA-analys på arbetsförmedlingar faller väl någonstans mellan cementfallet och hela den offentliga sektorn, och riksrevisionen drar lagom stora växlar på sina resultat. Som inputs används sådant som lokalyta och helårsanställda, output är avaktualisering till arbete eller utbildning.

Huvudresultatet:

För [2004-2010] var det genomsnittliga effektivitetstalet 1,082. Detta innebär att förbättringspotentialen i genomsnitt var 8,2 procent. Förbättringspotentialen är således lägre än vad tidigare svensk forskning
visat. Den … har dock bara i ett fall tagit hänsyn till skillnader i sökandesammansättningen vid förmedlingskontoren. Resultaten … ligger i linje med, eller uppvisar något lägre förbättringspotential, än den internationella forskningslitteratur som studerat effektiviteten för arbetsförmedlingskontor

Sverige är alltså inte värre än andra länder enligt studien.

Värt att notera är dock att DEA-måttet inte är ett absolut mått på effektivitet, förbättringspotentialen mäts relativt de mest effektiva enheterna.

Putnam på 2010-talet: Gaming alone

Det är på konferens utomlands man träffar intressanta svenska forskare. I Göteborg finns Sebastian Lundmark vars papper “Gaming Together: When an Imaginary World Affects Generalized Trust” studerar allmän tillit över tid på individnivå hos World of Warcraft-spelare.

Resultat:

I find that generalized trust is negatively affected by starting to play and competing actively in the game, however, that negative effect can be off-set by socializing with others in voluntary associational-like environments within the game.

Visst finns vissa identifikationsproblem med studien: Man kan inte tvinga någon att börja spela. Men även om individerna är självselekterade är mönstret över tid intressant.

Jag skulle vilja se figuren ovan för de som går med i ett guild och de som inte gör det. Nästa steg är såklart att hitta exogen variation i guildmedlemskap.

Framför allt är jag nyfiken på fler vågor av panelen: Kommer tilliten efter ett tag att överstiga initialvärdet? Inte orimligt: spelande främjar samarbete och folk tycker det är kul att samarbeta.

Varför visualisera data?

Jag brukar säga åt uppsatsstudenter att visualisera data med scatterplots innan de börjar köra stata eller SPSS. Tack vare Richard Öhrvall har jag numera ett dunderargument för detta, hämtat från en klassisk artikel av Anscombe, vari presenteras 4*11 datapunkter med den intressanta egenskapen att medelvärde, standardavvikelse är identiska för samtliga fyra datamängdet – och en OLS-regression ger i samtliga fyra fall  sambandet y=3+0,5x (p = 0,03, R2 = 0,67).

Den som visualiserar data ser dock snabbt att regressionen inte ger riktigt hela bilden:

Tack Richard!

Varifrån kommer tillit?

Glaeser:

it is my view that from the very beginning of social capital research, the social sciences’ approach to social capital has sabotaged attempts to understand its causes.  Social capital is usually defined as an aggregate variable: the norms and networks of a particular community, for example.  However, decisions to invest in social capital are made by individuals, not communities.  So without a definition of social capital that begins at the individual level we cannot begin to understand its formation

Håller Easterlin-paradoxen?

Morgonens policyseminarium om lycka var en livlig tilldragelse. Jag är inte lika skeptisk som min medförfattare Christian Bjørnskov till att staten försöker göra gott, men politiken bör grundas på en korrekt verklighetsbeskrivning. Det tycks exempelvis vara en spridd uppfattning att lycka/välbefinnande/life satisfaction i västvärlden inte längre ökar över tid eller med inkomster över en viss nivå – den så kallade Easterlin paradoxen.

Easterlins observation gjordes 1974, och fick ökad spridning genom bland annat Richard Layards bok om lycka. Men den tycks inte stämma. Här finns ett omfattande NBER-working paper av Betsey Stevenson Justin Wolfers, som framför allt bygger på att lägga till nya data till de få punkter som fanns 1974. Mönstret blir då tydligt, både inom länder och mellan länder.

Bland det mest intressanta är när S&W spårar orsaken till att det inom många länder över tiden såg ut som om inget hände: Frågans formulering ändrades. För Japan finns data sedan 1950-talet – men frågans formulering har ändrats tre gånger. Resultatet:

 

Sålänge frågan varit densamma syns alltså en ökning över tid - dock ej under senaste perioden. Detsamma gäller även de flesta Europeiska länder.

Något som liknar Easterlin-paradoxen hittar vi bara i två länder av de W&S studerar: Belgien och USA.

Hur sannolik är livets uppkomst i en varm liten pöl?

Läser då och då i Daniel Dennets bok "Darwin's dangerous idea". Figuren nedan återfinns i kapitlet som diskuterar den kritiserade boken "Evolution: a theory in Crisis" av Michael Denton.

Dentons poäng är (förenklat) att livet inte kan ha uppstått av en slump. Ett argument är att det är extremt osannolikt att aminosyror av en slump bildar proteiner som av en slump bildar en cell. Darwin var tydligen mer förtjust i att förklara hur evolutionen fungerar när den väl kommit igång än att diskutera hur allt började. Enligt Dennet blev Darwin aldrig mer specifik än att livet mycket väl kan ha uppstått i en varm liten pöl ('a warm little pond', s 149).  

Följande förbryllar mig: Vad jag sett, har evolutionens försvarare inte påpekat att det förvisso är extremt osannolikt att en cell bildas av en slump. Men med tanke på hur många aminosyror och annat som flöt omkring i pölen, och hur länge flytandet pågick, vore det mer osannolikt att det aldrig skulle bildas proteiner. I själva verket borde sannolikheten att det någon gång bildas ett protein av en slump gå mot ett när tiden går mot oändligheten. Och när det väl bildats proteiner verkar det osannolikt att dessa aldrig skulle bilda en cell.

Men jag är långt från hemmaplan nu, kanske har jag missförstått något om peptidbindningar?

Update on 12 feb 2012, kl 22:57 by bergh

Miller-Urey-experimentet om hur aminosyrorna kunde uppstå.