Sambandet mellan subjektivt välbefinnande och inkomst är log-linjärt. Punkt?

Lyssnade nyss på Justin Wolfers som sammanfattade sin forskning om subjektivt välbefinnande (inklusive lycka) och materiellt välstånd (ffa hushållsinkomst och BNP per capita).

Hans budskap: Den så kallade Easterlin-paradoxen bygger på felaktiga tolkningar av relativt få datapunkter. Budskapet fick genomslag eftersom idén att "tillväxt ökar inte vårt välbefinnande" och den aningen svagare varianten "tillväxt ökar inte välbefinnandet i rika länder" (som är populärt än idag) gick bra hem hos "den gröna europeiska vänstern" (som Wolfers uttryckte sig).

Wolfers menar att sambandet mellan en rad olika mått på subjektivt välbefinannde är slående linjärt när inkomsten logaritmeras - såväl inom som mellan länder, och även inom länder över tiden. En bild illusterar tydligt:

Utveckling över tid inom rika Europeiska länder visas nedan. Belgien är enda undantaget.

Mest slående är hur även smärta, känsla av att ha tråkigt, att inte äta god mat, depression och rädsla är mindre vanligt i rikare länder. Spridningen mellan länder är stor, men sambandet är i samtliga fall linjärt när BNP logaritmerats. Undantag finns dock: oro är aningen vanligare i rika länder.

Frågan som ställts är "Did you experience [feeling] during a lot of the day yesterday" och det som visas är rena korrelationer.

Naturligtvis fick Wolfers frågan om korrelationerna håller även vid korrektion för demografi, ojämlikhet med mera. Hans svar: Ja. Hans förklaring: Skillnaderna i BNP mellan länder är så stora att variation i andra variabler blir väldigt små i jämförelse.

Wolfers sågade vidare idén att ha nationell lycka som mål för politiken, eftersom det skulle ha en del absurda konsekvenser, som att inte föda barn. Folk med barn har nämligen i snitt lägre subjektivt välbefinnande.

Men spelar inte inkomsternas fördelning roll? Jo. I USA har exempelvis det subjektiva välbefinnandet inte ökat över tiden, troligen pga att tillväxten varit så ojämnt fördelad att stora delar av befolkningen inte fått ökade inkomster.

Vilka länder överdriver sin BNP-statistik?

Det första som slog mig när jag via Niclas hittade pappret med den heltuffa titeln "MEASURING ECONOMIC GROWTH FROM OUTER SPACE" var att man skulle kunna använda deras ljusdata för att avgöra vilka länder som skarvar lite med sina BNP-siffror för att få ekonomin att se bättre ut.

Och mycket riktigt, författarna antyder en sådan poäng lite subtilt

In Myanmar, the WDI data say that GDP grew at an annual rate of 10.0% while the lights data imply an annual growth rate of 3.2% ... the economy in Myanmar was largely autarkic and non-market, with a governing regime that would not be averse to exaggerating GDP growth

Mer upplyftande, i fattiga demokratier finns tecken på att tillväxten varit högre än vad officiella BNP-siffror visar: 

in Burundi, the WDI data imply an annual average growth of GDP of -0.71% per year while the satellite data imply growth of 2.86% per year

Någon systematisk analys av vilka länder som under/överdriver sina BNP-siffror görs dock inte i pappret. Så fram med lödkolven!

Med hjälp av tabell 6 i deras papper, plottade jag skillnad mellan officiell och ljusskattad årlig tillväxt 1993-2005 mot Economic freedom index för år 2000.

Det gav följande skatterplot, där Burma (eller Myanmar) är outliern nere till vänster:

Bortsett från Burma, tycks alltså länder med högre ekonomisk frihet vara aningen mer benägna att överdriva BNP, men sambandet är inte särskilt starkt.

Nåväl, min ursprungliga tanke var att kolla om mindre demokratiska länder är mer benägna  att överdriva BNP-siffror (med hjälp av polity IV-data), men bland min excel-filer hittade jag Economic freedom index först.

Nåväl, den som vill testa andra korrelationer får gärna bygga på i detta google kalkylblad, som innehåller både officiell och ljusskattad tillväxt för att antal låginkomstländer.

Ett uppsatstips så gott som något!

Albouy vs Acemoglu, Robinson & Johnson – Slutresultat?

En glädjande nyhet: På David Alboyes hemsida står nu hans kommentar på

Acemoglu, D., Johnson, S., and Robinson, J. (2001). The colonial origins of comparative development. American Economic Review, 91, 1369-1401.

som forthcoming i American Economic Review.

Det är tufft, eftersom det innebär att en okänd doktorand (disputerade 2007) som hittade tokigheter i det som då var det kanske hetaste pappret inom litteraturen om institutions and growth, inte kan bollas bort hur som helst.

Abstract är fortfarande ord och inga visor:

In a seminal contribution, Acemoglu, Johnson, and Robinson (2001) argue property-rights institutions powerfully affect national income, using estimated mortality rates of early European settlers to instrument capital expropriation risk. However 36 of the 64 countries in their sample are assigned mortality rates from other countries, typically based on mistaken or conflicting evidence.  Also, incomparable mortality rates from populations of laborers, bishops, and soldiers - often on campaign - are combined in a manner favoring their hypothesis.

I själva pappret finns än mer förödande formuleringar (samma som när jag först uppmärksammade pappret – för två år sedan.):

Six assignments [of settler mortality rates to countries] are based  upon AJR’s misunderstanding of former names of countries in Africa.  Another sixteen assignments are based on a questionable use of bishop mortality data in Latin America from Gutierrez (1986), which are based on 19 deaths.

Där rök ett elegant papper, och en bergsäker ekonomipriskandidat.

Teoretiska framsteg inom nationalekonomin de senaste 30 åren?

Här har vi en möjligen intressant bok: The Soulful Science: What Economists Really Do and Why It Matters av Diane Coyle (som tidigare skrivit Sex, Drugs & Economics). Hon försvarar bl a användandet av matematik, men Bryan Caplan håller inte med fullt ut:

Especially in economic theory, math rarely "brings clarity."  Math more often leads to neglect of important facts and confusion about irrelevant mathematical issues ... Almost all of the advances of the last thirty years that she hails are empirical, and almost none of these empirics even hinge on technical econometrics

Intressant. Någon teoretiker som vågar ta upp tråden och lista rent teoretiska framsteg inom nationalekonom de senaste 30 åren?

Själv gillar jag ju Arrows teorem, och även den förväntningsutvidgade phillipskurvan, men båda faller ju på 30 årsgränsen. Den evolutionära spelteorin kanske, specifikt idén om evolutionärt stabila strategier. Men Maynard-Smith var ju biolog,  (wiki-länk), och själva idén publicerades 1973 - i Nature...

Update on 7 jan 2011, kl 10:27 by bergh

Relaterad diskussion hos Niclas.

Om lycka och inkomst (igen)

Tim Harford om Easterlin-paradoxen (att ökad rikedom inte gör oss lyckligare) i Financial Times: "While widely accepted ... in popular discussions ... it is contested within the economics profession"

I The Guardian refereras Easterlins senaste artikel på området (ur abstract):

The striking thing about the happiness–income paradox is that over the long-term —usually a period of 10 y or more—happiness does not increase as a country's income rises.

Så vad förklarar de motstridiga påståendena? Vad jag kunnat utläsa, håller sambandet (ungefär log-linjärt) vid jämförelser vid en given tidpunkt (både inom och mellan länder, som visas exempelvis i denna studie omskriven hos Niclas). Även på kort sikt verkar ett samband finnas mellan tillväxt och lyckoökning (se Niclas igen).

Men på lång sikt ökar BNP utan att den subjektiva lyckan följer med. Vi vänjer oss helt enkelt vid att ha det bättre och hittar "ilandsproblem" att oroa oss över.

Borde Solow-modellen kallas Swan-modellen?

Solows tillväxtmodell känner alla som läst nationalekonomi till. Av ett NBER-working paper lärde jag mig nyss att det var nära att modellen tillskrevs en helt annan forskare: Trevor Swan.

Ur abstract:

Trevor Swan independently developed the neoclassical growth model. Swan (1956) was published ten months later than Solow (1956), but included a more complete analysis of technical progress, which Solow treated separately in Solow (1957) ... Swan's reluctance to publish was consistent with his perhaps counterproductive modesty and perfectionism

Sist i pappret finns ett brev från Solow till Swan inskannat:

Lite input till alla självkritiska forskare här och här...

Statsvetenskap av Erik Moberg

Erik Moberg har skrivit en lärobok med titeln Statsvetenskap, och lagt ut den på nätet. Jag fastnade direkt för kapitel 2, Stater under 5000 år. Tänk om min a-kurs sett ut så en gång i tiden, då hade jag kanske inte blivit ekonom.

Gillade särskilt denna bild, som placerar in stater i tid och longitud (!):

Vad bestämmer subjektivt välbefinnande i Sverige?

Här är ett papper att hålla koll på: "Living conditions and life satisfaction in Sweden" av Martin Berlin och Niklas Kaunitz.

Ur Abstract:

Our cross-sectional and panel results suggest that marriage or cohabitation is a strong positive determinant of life satisfaction. The effect of having any children in the household is neutral for couples, whereas there is a sizeable negative eect for single-parents. In accordance with previous literature, we estimate a negative effect of unemployment and a positive effect of self-employment, compared to full-time employment. While we do find a positive association between satisfaction and being in the top of the cross-sectional income distribution, there does not seem to be a general relation with income. Instead, we find that having some economic margins is a much stronger and more robust predictor of life satisfaction.

Work in progress och seminarium i morgon faktiskt (kl 1200, A700 på SU). Men resultaten som återges i abstract verkar både rimliga och intressanta.

I Sokals fotspår...

Det är inte bara postmodernister som blir drivna med. Här är sida som genererar "random computer science research papers".

En sådan artikel blev nyligen antagen till "2009 International Conference on e-Business and Information System Security" (Jodå, en sådan konferens finns).

Abstract är roligt:

DHCP and Internet QoS, while robust in theory, have not until recently been considered compelling. In fact, few hackers worldwide would disagree with the exploration of multicast applications, which embodies the confusing principles of robotics. In order to fulfill this mission, we introduce a scalable tool for evaluating Internet QoS (PlusPug), which we use to prove that digital-to-analog converters and XML are regularly incompatible.

Hur stolligt är det att vara emot kvantitativa lättnader?

Här kommer en fortsättning på detta inlägg och därmed på höstens tema om makroekonomi och penningpolitik.

I avsnitt efter avsnitt av Ekonomiklubben har jag, när kriser och stimulanser kommit upp (dvs ofta!), försökt få gehör för följande grundläggande budskap:

1. Reala problem kan inte lösas genom att finjustera någon centralbanks dagslåneränta.

2. Reala problem kan definitivt inte lösas genom att sätta fart på sedelpressarna (som f ö numera är virtuella snarare än fysiska) med s k kvantitativa lättnader.

3. Det är i själva verket en mycket dålig idé att omedelbart ge mer pengar till personer och institutioner som förlorat stora belopp på dåliga affärer, med tanke på vilka signaler detta sänder inför framtiden.

4. De räddningsåtgärder och stimulanspaket som genomfördes under finanskrisen kan utifrån punkt 1-3 ovan mycket väl ha gjort mer skada än nytta.

Eftersom hävdandet av ovanstående gett mig rykte om att vara en hårdhudad nyliberal, var det med viss glädje jag fann att Ali Esbati gör en mycket snarlik analys, efter att ha läst en intervju med Michael Hudson. Ali skriver exempelvis:

Hudson påpekar samtidigt att detta[FEDs stimulanser] inte är något som kommer att gynna vanligt folk i USA. Tvärtom! I princip ger centralbanken nu nya pengar att leka med till banker och finansinstitut – pengar som omvandlas till spekulativa investeringar utomlands, och till feta löner och bonusar, samtidigt som den inhemska realekonomin är trög och många är arbetslösa.

Liknande kritik finns f ö i denna bitvis festliga amatörfilm. Och i filmen Överdos av Johan Norberg m fl, som kan ses på TV4 play.

Dags att göra en fördelningspolitisk analys av stimulanserna i krisens namn?

Update on 23 nov 2010, kl 10:28 by bergh

Via Riskbloggen hittar jag även en mycket intressant artikel i Prospect Magazine:

A former Bank economist Danny Gabay, of City consultancy Fathom, says: “The Bank has chopped and changed its metrics of what QE is meant to do. Even though M4 growth is close to zero, they now say look at how much worse it would have been, the counterfactual, which is unprovable.”

LUs rektors CV nagelfars

Sydsvenskan har trummat på rejält (exempelvis här och här) kring Lunds universitets rektor Per Eriksson, som bl a sägs ha överdrivit sitt doktorandhandledande och blivit befordringsprofessor trots skral vetenskaplig produktion.

Roade mig med att läsa den officiella motelden, här och här, liksom en intervju i Sydsvenskan. Vad jag kan se påstås inte att Sydsvenskan har fel i sak, försvaret tycks snarare vara att det inte var så farligt. Jämför exempelvis följande, ur Sydsvenskan,

Per Eriksson har inte stått som huvudförfattare till någon vetenskaplig artikel sedan disputationen 1981. Behöver man alltså inte det för att bli professor på LTH?

– Det varierar ju väldigt mycket från område till område vad som krävs. Det avgörande är den totala vetenskapliga skickligheten, den vägs samman, säger Stig Stenström

med följande kommentar från LTHs rektor Anders Axelsson:

Frågan om vem som anges som huvudförfattare eller förste författare diskuteras av lärarförslagsnämnderna och man är medveten om att det råder olika kulturer för hur författarskapet redovisas. Ofta sätts doktorandens namn först medan handledaren är sistanamn. De sakkunniga är medvetna om den praxis som råder inom respektive vetenskapsområde.

Fascinerande hur ett antal meningar i följd ger intrycket av att Sydsvenskan får svar på tal, men så är det ju inte. Skälet till att doktorandens namn ofta sätts först, är att doktoranden ofta gör merparten av jobbet.

Svaret på den ursprungliga frågan är alltså att man inte behöver vara huvudförfattare till någon vetenskaplig artikel för att bli professor vid LTH - eller rektor på LU. Detta kan inte rimligen förvåna någon.

Nåväl, självklart kan man vara en bra rektor utan att vara en vetenskapligt välmeriterad forskare. Varför väljer universitetet inte denna försvarslinje?

Slutligen: Av någon anledning blir jag mer upprörd över att LTHs rektorsblogg saknar permalänkar, än över att LUs rektor skarvat i sin meritförteckning.

Det gäller att ha rimliga förväntningar på sin omvärld...

Var stimulanserna nödvändiga för att häva krisen?

De senaste två utgåvorna av The Cato Journal innehåller en rad intressanta artiklar om centralbanker, makropolitik och finanskrisen.

Ur The Rule of Law or the Rule of Central Bankers? av Lawrence H. White

when Neel Kashkari, the Treasury’s chief bailout administrator under Secretary Hank

Paulson, was asked by a reporter how the Treasury would spend the $700 billion in bailout money that Congress had provided (essentially without instructions), Kashkari replied that nothing was ruled out. To quote a news account: “ ‘We are looking at everything,’ he said. ‘We are trying to figure out what will provide the most benefit to the financial system’

Länk till nyhetsartikeln.

Intressant nog tycks det vara en näst intill apart åsikt att vi skulle ha kommit ur finanskrisen även utan dessa enorma stimulanser, och att Riksbanken inte är rätt institution för att få fart på ekonomin - något jag fick erfara nyligen när Ekonomiklubben i Axess TV (för vilken gång i ordningen?) diskuterande centralbankerna och dess styrräntor.