Senaste poster
Populära
Google Scholar
« Nyanserat om valfrihet | Main | Gissning om Juholt och RUT-avdraget »
tisdag
mar222011

Sambandet mellan subjektivt välbefinnande och inkomst är log-linjärt. Punkt?

Lyssnade nyss på Justin Wolfers som sammanfattade sin forskning om subjektivt välbefinnande (inklusive lycka) och materiellt välstånd (ffa hushållsinkomst och BNP per capita).

Hans budskap: Den så kallade Easterlin-paradoxen bygger på felaktiga tolkningar av relativt få datapunkter. Budskapet fick genomslag eftersom idén att "tillväxt ökar inte vårt välbefinnande" och den aningen svagare varianten "tillväxt ökar inte välbefinnandet i rika länder" (som är populärt än idag) gick bra hem hos "den gröna europeiska vänstern" (som Wolfers uttryckte sig).

Wolfers menar att sambandet mellan en rad olika mått på subjektivt välbefinannde är slående linjärt när inkomsten logaritmeras - såväl inom som mellan länder, och även inom länder över tiden. En bild illusterar tydligt:

Utveckling över tid inom rika Europeiska länder visas nedan. Belgien är enda undantaget.

 

 

Mest slående är hur även smärta, känsla av att ha tråkigt, att inte äta god mat, depression och rädsla är mindre vanligt i rikare länder. Spridningen mellan länder är stor, men sambandet är i samtliga fall linjärt när BNP logaritmerats. Undantag finns dock: oro är aningen vanligare i rika länder.

Frågan som ställts är "Did you experience [feeling] during a lot of the day yesterday" och det som visas är rena korrelationer.

Naturligtvis fick Wolfers frågan om korrelationerna håller även vid korrektion för demografi, ojämlikhet med mera. Hans svar: Ja. Hans förklaring: Skillnaderna i BNP mellan länder är så stora att variation i andra variabler blir väldigt små i jämförelse.

Wolfers sågade vidare idén att ha nationell lycka som mål för politiken, eftersom det skulle ha en del absurda konsekvenser, som att inte föda barn. Folk med barn har nämligen i snitt lägre subjektivt välbefinnande.

Men spelar inte inkomsternas fördelning roll? Jo. I USA har exempelvis det subjektiva välbefinnandet inte ökat över tiden, troligen pga att tillväxten varit så ojämnt fördelad att stora delar av befolkningen inte fått ökade inkomster.

PrintView Printer Friendly Version

EmailEmail Article to Friend

Reader Comments (14)

Jag tycker det är särskilt intressant med: "Folk med barn har nämligen i snitt lägre subjektivt välbefinnande.". Detta verkar ju hyfsat välbelagt, så hur ska man tolka detta? Att miljarder människor fattar dumma beslut? Kanske. Men jag tror mer det visar att den här typen av enkätfrågor om subjektivt välbefinnande inte fångar de relevanta målen med hur vi lever (vill leva) våra liv. Det är kortsiktiga ögonblicksbilder som inte lyckas fånga upp flertalet av de dimensioner vi faktiskt tycker är mycket viktiga.

Jag har ett barn. Jag vill väldigt gärna ha fler, jag tycker nämligen mitt första barn är det mest värdefulla och berikande i mitt liv. Stundtals otroligt jobbigt och tråkigt. Javisst. Jag är självfallet inte ensam om dessa åsikter, tvärtom, de är högst vanliga. Så vad är det för fel på oss? Är det biologin som luras oss att fatta dessa beslut (skaffa ytterligare ett barn)? Detta verkar ofta vara en implicit slutsats. Jag tycker det ligger närmare till hands att ifrågasätta den här typen av enkla enkäter och ställa sig frågan: mäter det verkligen (allt) vad vi vill veta om livets mening? Jag tror inte det. Så att basera policy på detta skakiga och simplistiska verktyg vore verkligen snömos.
23 mar | Unregistered CommenterKM
För övrigt en tvivelaktig argumentation av Wolfers: att såga idéen att detta borde vara viktigt för policy eftersom det leder till "absurda konsekvenser".

Om han tycker att slutsatserna av analyserna leder till absurda (och felaktiga) tolkningar, måste det ju baseras på att antingen mäter det hela det icke relevanta saker och/eller antaganden om modellen i övrigt är helt fel. Då kan man ju fråga sig varför han slösar bort en forskarkarriär på att köra alla de där regressionerna. Om inte, utan han tror på data och modellerna, men förkastar dem för att "slutsatsen" blir fel...är det ju bara ett ytterst märkligt vetenskapligt förhållningssätt.
23 mar | Unregistered CommenterKM
KM - Man kan ju tanka sig att en stabil population (i motsats till en minskande population) kan fora med sig positiva effekter som inte fangas upp av enkaten. Exempelvis kan man forstalla sig att individer hade svarat "ja" pa fragan om "de hade uppskatta vard och omhandertagande pa alderns host?". For att fa en sadan vard ar en stabil demografi, och darmed barn, nodvandigt.

Sen sa maste jag nog inflika att Wolfers inte har dragit slutsatsen att lyckan minskar av att ha tva barn villkorat pa att man redan har ett. Men snarare att bade ett och tva ar varre an noll. Och det ar ju en viss skillnad.
23 mar | Unregistered Commenterpontus
Pontus> Visst, det kan man tänka sig. Men då motiverar man att lyckoforskningen inte är relevant för beslutsfattande eftersom det inte fångar upp relevanta dimensioner för våra liv och samhällen. Så då är vi tillbaka där ändå; detta mäter bara (som bäst) en del av sådant som är viktigt för oss.

Angående barn: Ok, men frågan kvarstår. Av föräldrar som skaffar barn, är det för typindividen negativt? Luras vi av biologin? Att de flesta trots allt uppger att barnen, vid direkta frågor, är något mycket positivt för livet och det var rätt val att bli förälder; ljuger vi för att inte blir socialt stigmatiserade eller luras vi av hjärnan igen och försöker bara ex-post rationalisera våra val? Det finns en hel del resultat, som alla bara egentligen bygger på vad folk säger vid frågor/intervjuer, som går starkt emot varandra här. Jag ställer mig skeptisk till varför jag skulle lita mer på korrelationerna i all lyckoforskning istället för vad folk säger vid direkta frågor? Båda kan kännas suspekta iofs.
23 mar | Unregistered CommenterKM
Eller uttryckt på annat sätt...som utgångspunkt litar jag mer på revealed än stated preferences.
23 mar | Unregistered CommenterKM
The Atlantic har nyligen publicerat 2 artiklar i ämnet där de konstaterar att det är inte bara vad man tjänar, utan vad man arbetar med som spelar roll
http://www.theatlantic.com/business/archive/2011/03/why-are-some-cities-happier-than-others/72801/
där de poängterar den faktiska innebörden av att skalan är logaritmisk.
http://www.theatlantic.com/business/archive/2011/03/the-case-for-happiness-based-economics/72764/
Om man inte loggar x-axeln blir det lättare att förstå hur en jämnare fördelning av resurser leder till att fler blir lyckligare. Om det nu är det man är intresserad av.

Ang barn så för ni ett infantilt resonemang. Barn under 18 år minskar ju helt klart välbefinnandet rent totalt sett, men att ha barn som tar hand om en när man är gammal och att få barnbarn ökar ju välbefinnandet. Barn är ju lite av en förutsättning för barnbarn #framsynt
Att hävda att man inte ska skaffa barn bara för att det är jobbigt är ett lika smart råd som att uppmana folk att strunta i att pensionsspara.
Om jag fattar diagrammet rätt så krävs det att man får 128 ggr så hög inkomst för att väbefinnandet ska fördubblas! Verkar skumt att det är så svagt samband mellan välbefinnande och inkomst.
23 mar | Unregistered CommenterAnte
Ah, den allsmäktige Åsa har fastslagit att det är infantilt att tro något annat än att barn under 18 år minskar välbefinnandet totalt sett. Tur, då vet jag.

Å andra sidan, vad innebär det för välbefinnandet att vara 85 år och ha en massa barn och barnbarn som inte tar hand om en? Och som inte kommer och hälsar på? Å andra sidan, en hel del studier har visat att samboende föräldrar (dock inte ensamföräldrar) med barn blir lyckligare, särskilt av barn 2 och 3...
Dessutom skulle jag säga att välbefinnande fel ord att använda här (välbefinnande och ögonblicksbilden av lyckokänslor, är inte helt utbytbara).

Ytterligare argument mot att dessa simplistiska lyckofrågor/enkäter är relevant för att utvärdera policy eller sitt liv är ju all den forskning som visar på adaption är mycket omfattande. Det handlar inte bara om att "lyckokänslan" av mer pengar klingar av efter hand, det går ju även åt andra hållet...eftersom sjuka människor och t.ex. funktionshindrade ofta inte har mer än marginellt lägre lyckonivå än genomsnittet är det ju onödigt med massa investeringar i hälsa- och sjukvård, säkerhetsförbättringar o s v. Den rullstolsburne återhämtar ju sig (nästan helt) till en ursprunglig lyckonivå efter ett tag ändå...
23 mar | Unregistered CommenterKM
Se där, ett inlägg från Åsa som jag inte känner något som helst behov av att invända mot eller korrigera. :-)

Wolfers utvecklade sitt resonemang en smula: Han menade - precis som antyds ovan - att folks val att skaffa barn ändå över lag är klokt och overvägt, och ger andra fördelar än omedelbart ökat subjektivt välbefinnande.
23 mar | Unregistered Commenterbergh
Jag förstår inte hur man kan ha något annat än lycka/välbefinnande som mål. Vad annat är viktigt? Däremot ska vi såklart fundera på vad som på sikt göra att de flesta i samhället mår som bäst, vilket naturligtvis kräver en barngeneration som tar över efter oss och försörjer oss på ålderns höst.
23 mar | Unregistered CommenterJoakim
När det gäller barn och föräldrars lycka så har jag för mig att det finns ens könsfaktor inblandad, kvinnor med barn är olyckligare än kvinnor utan barn medan det för män är tvärtom. Om detta stämmer (i genomsnitt) så kan det kanske förklaras med selektionsmekanimser, (naivt förslag:) olyckliga män får ej barn eftersom det är svårare för olyckliga (deprimerade) män att hitta en partner. Vad om skulle gälla för kvinnor är kanske svårare att reda ut.

Annars har ju Rosling en poäng, när levnadsstandarden ökar i fattiga länder så föder kvinnorna färre barn. Det måste väl tolkas som att om andra möjligheter gives så väljer man andra livsstilar med färre och inga barna alls. Hur ser den korrelationen ut för rika länder?
23 mar | Unregistered CommenterStefanP
@Joakim - Exempel: jag brukar med regelbundenhet åka och hälsa på min (mycket) gamla farfar och försöka föra en diskussion över en kopp kaffe. Jag kan (med nätets anonymitet) erkänna att detta är något jag inte brukar se fram emot, tiden där går olidligt långsamt och jag är mycket tacksam när kafferepet är över. Ändå tycker jag det är ”rätt” att göra dessa besök och jag återkommer gång på gång. Hur påverkar detta min ”lycka”? Kanske positivt säger du då, eftersom jag trots allt får något slags lyckokänsla av att göra något som jag finner ”rätt” även om jag har klart negativa känslor inför och under dessa besök. Med ett sådant cirkulärt (?) resonemang blir det förstås svårt att hävda något annat än att individens mål är att maximera sin lycka (som du säger).

Men givet en sådan argumentation är det ju helt uppenbart att enkätfrågorna om ”lycka” som används i lyckoforskningen inte ens är i närheten av att fånga in dessa dimensioner av hur vi utvärderar våra liv. Problemet är större än så; det är ju fortfarande oklart vad dessa enkätfrågor egentligen mäter överhuvudtaget. Hur relevant är det t.ex. hur jag mår ”just nu” för att utvärdera mitt liv som helhet? Vilka är mina referenspunkter för att svara på en ”lyckofråga”; som är omöjlig att besvara utan att sätta det i en relativ kontext.

Därför stör det mig att det alltmer börjar diskuteras att vi bör bry oss om denna forskning som underlag för beslutsfattande. Möjligt att vi någon dag borde göra detta (jag tvivlar), men så primitiv som denna forskning är idag när man inte ens vet vad det är man mäter (då hjälper det föga med avancerade regressioner) förstör jag inte genomslaget för detta…

@bergh: Då menar han alltså att dessa frågor inte fångar in de dimensioner som är viktiga för vårt välbefinnande och hur vi mår (totalt sett) med våra liv. Det håller jag med om. Frågan är då bara varför vi bör bry oss särskilt mycket om dessa resultat? Fast det kanske han inte tycker att vi borde?

@StefanP: Det finns studier som visar att effekt av barn, såsom den mäts i dessa studier, är väldigt beroende på andra kontextuella faktorer (där du nämner en del). T.ex. att gifta par får ökad lycka av barn, däremot verkar ensamstående få minskad ”lycka” o s v (http://www.springerlink.com/content/a34114m070112044/). Återigen, vad det nu säger oss…
23 mar | Unregistered CommenterKM
@KM: Jag har inte sagt att individens mål är att maximera sin lycka. Vad jag tycker är att samhället ska utformas så att folk på lång sikt blir så lyckliga som möjligt. (Och ja, jag tror att ett samhälle där vi på olika sätt uppmuntras att hälsa på ensamma föräldrar, även när det tar emot, kommer att ha lyckligare individer i genomsnitt.)
23 mar | Unregistered CommenterJoakim
Barnalstring genererar nya lyckoupplevande subjekt. Efter några generationer av inga nya barn är total lycka = 0. På så sätt tycker jag inte att just det argumentet funkar för Wolfer.

Var inte den politiska modernismen i grund och botten ett lyckomaximerande projekt? Centrala lyckokalkyler låter för mig som något ganska förlegat i en globaliserad värld.
23 mar | Unregistered CommenterH.

PostPost a New Comment

Enter your information below to add a new comment.

My response is on my own website »
Author Email (optional):
Author URL (optional):
Post:
 
All HTML will be escaped. Hyperlinks will be created for URLs automatically.