Om lycka och inkomst (igen)
Tim Harford om Easterlin-paradoxen (att ökad rikedom inte gör oss lyckligare) i Financial Times: "While widely accepted ... in popular discussions ... it is contested within the economics profession"
I The Guardian refereras Easterlins senaste artikel på området (ur abstract):
The striking thing about the happiness–income paradox is that over the long-term —usually a period of 10 y or more—happiness does not increase as a country's income rises.
Så vad förklarar de motstridiga påståendena? Vad jag kunnat utläsa, håller sambandet (ungefär log-linjärt) vid jämförelser vid en given tidpunkt (både inom och mellan länder, som visas exempelvis i denna studie omskriven hos Niclas). Även på kort sikt verkar ett samband finnas mellan tillväxt och lyckoökning (se Niclas igen).
Men på lång sikt ökar BNP utan att den subjektiva lyckan följer med. Vi vänjer oss helt enkelt vid att ha det bättre och hittar "ilandsproblem" att oroa oss över.
Reader Comments (7)
Sag att vi vill forsoka forsta sambandet mellan ett barns alder och dennes langd. Enda problemet ar att vi kan observera alder, men inte langd. Sa vi fragar en skolklass i arskurs 4 hur langa de ar pa en skala 1-10. Formodligen kommer man fa ett genomsnitt pa 7 (medelindividen anser sig alltid lite battre an just medelvardet), med en naturlig spridning att januaribarn ar langre an decemberbarn. Sen upprepar vi samma experiment med 5 ar senare, och finner ett medelvarde pa 7, med en liknande spridning. Darifran drar vi slutsatsen att ett barns absoluta alder ar irrelevant for dennes langd, och att relativ alder ar det enda relevanta.
(Full disclosure: Jag ar 194cm ... )