LUs rektors CV nagelfars
16 nov 2010, kl 1:00 | Lite väl akademiskt Sydsvenskan har trummat på rejält (exempelvis här och här) kring Lunds universitets rektor Per Eriksson, som bl a sägs ha överdrivit sitt doktorandhandledande och blivit befordringsprofessor trots skral vetenskaplig produktion.
Roade mig med att läsa den officiella motelden, här och här, liksom en intervju i Sydsvenskan. Vad jag kan se påstås inte att Sydsvenskan har fel i sak, försvaret tycks snarare vara att det inte var så farligt. Jämför exempelvis följande, ur Sydsvenskan,
Per Eriksson har inte stått som huvudförfattare till någon vetenskaplig artikel sedan disputationen 1981. Behöver man alltså inte det för att bli professor på LTH?– Det varierar ju väldigt mycket från område till område vad som krävs. Det avgörande är den totala vetenskapliga skickligheten, den vägs samman, säger Stig Stenström
med följande kommentar från LTHs rektor Anders Axelsson:
Frågan om vem som anges som huvudförfattare eller förste författare diskuteras av lärarförslagsnämnderna och man är medveten om att det råder olika kulturer för hur författarskapet redovisas. Ofta sätts doktorandens namn först medan handledaren är sistanamn. De sakkunniga är medvetna om den praxis som råder inom respektive vetenskapsområde.
Fascinerande hur ett antal meningar i följd ger intrycket av att Sydsvenskan får svar på tal, men så är det ju inte. Skälet till att doktorandens namn ofta sätts först, är att doktoranden ofta gör merparten av jobbet.
Svaret på den ursprungliga frågan är alltså att man inte behöver vara huvudförfattare till någon vetenskaplig artikel för att bli professor vid LTH - eller rektor på LU. Detta kan inte rimligen förvåna någon.
Nåväl, självklart kan man vara en bra rektor utan att vara en vetenskapligt välmeriterad forskare. Varför väljer universitetet inte denna försvarslinje?
Slutligen: Av någon anledning blir jag mer upprörd över att LTHs rektorsblogg saknar permalänkar, än över att LUs rektor skarvat i sin meritförteckning.
Det gäller att ha rimliga förväntningar på sin omvärld...
Reader Comments (13)
För att bli professor ska man ha "vetenskaplig skicklighet" (högskolelagen). Även om man inte behöver den där skickligheten för att bli universitetsrektor, så innebär det alltså indirekt att universitetet medger att professorsutnämningen (förutsatt att samma eller motsvaranderegler gällde då den skedde, vilket inte är alldeles självklart) skett felaktigt. Ser INTE bra ut!
"I also wish to thank my friend and advisor Dr Per Eriksson"
Detta översätter Sydsvenskan sedan till ”vän och rådgivare” och för fram det som ett indicium på att Eriksson inte alls varit handledare.
Den som handleder doktorander gör alltså klokast i att tvinga doktoranden att i förordet tillfoga (Swedish: handledare) för att i framtiden undvika granskning av Sydsvenskans grävande journalister.
Alternativt skulle LU nu kunna anlägga moteld genom att starta en debatt om journalistens kvalifikationer i det engelska språket.
Nej, det borde rimligen inte förvåna någon.
Normen att det främsta – enda? – måttet på vetenskaplig meritering är att ha publicerat vetenskapliga artiklar i engelskspråkiga, kollegiebedömda, förlagsutgivna tidskrifter har ju etablerat sig först under de senaste, säg, 5-10 åren i svensk statsvetenskap – dvs efter att LL klivit av scenen och blivit emeritus.
Man kan förstås tycka att det borde ha skett långt tidigare, men LL tillhör en generation som meriterade sig enligt andra måttstockar. I hans generation tror jag du kan hitta fler professorer som inte hade en enda sådan publicering än vad du kan hitta professorer som hade det.
Att raljera över att någon inte publicerat journalartiklar är därför änna som att raljera över att, säg, Jussi Björling aldrig sålde platina. Nähä, men så (1) verkade han i musikbranschen långt innan exemplarförsäljning blev måttet på kvalitet och framgång, som (2) är en standard musikbranschen redan har tvingats lämna bakom sig.
På samma sätt står ju den akademiska branschen inför en liknande strukturomvandling när vi lämnar Gutenbergparentesen bakom oss (och vad det kommer att innebära för måttstockarna är väl svårt att säga, men låt mig i a f lägga ett par chips på att vi går från "filter, then publish" till "publish, then filter" – cf. http://www.academicproductivity.com/2010/alt-metrics-a-manifesto/, http://forskningspolitik.blogspot.com/2010/10/obetydliga-tidskrifter.html).
Skrattar bäst som skrattar sist?
http://www.academicproductivity.com/2010/alt-metrics-a-manifesto/
http://forskningspolitik.blogspot.com/2010/10/obetydliga-tidskrifter.html
Jag tror du har rätt om strukturomvandlingen i riktining mot publish then filter, men då snackar vi på lite längre sikt. Och det råder ingen tvekan om att normerna var annorlunda förr, och professor Lundquist är väl en av många symboler för detta.
Däremot var normen, både förr och nu, att den vetenskapliga produktionen bör utsättas för granskning och att man inte ska ha sakfel i sin CV. Jag är inte övertygad om att felöversättningen av "friend and advisor" lyfter PE helt av kroken.
Men innan Pontus kommer och påstår att jag bara vill spela Clusterball hela dagarna lägger jag förstås till att jag tänker njuta av Gutenbergparentesen så länge den varar. Och mycket riktigt uttalade jag mig inte om littorinen LU har till rektor.
http://www.clusterball.de/v7/
Är det för övrigt inte märkligt att Vinnova har en tendens att dyka upp när det handlar om att bättra på tvivelaktiga akademiska meriter?