Hur styr Riksbanken räntan?

På Riksbankens hemsida finns en mycket intressant artikel om hur det går till när Riksbanken ska styra räntan: Räntestyrning i penningpolitiken – hur går det till? av Kerstin Mitlid och Magnus Vesterlund.

 Här står bland annat följande att läsa:

Eftersom det blivit svårare att definiera vad som ska betecknas som pengar har det också blivit svårare att avgöra vad som är alternativkostnaden för att placera en del av sina finansiella tillgångar i pengar. Kunskapen om de mekanismer som gör att penningpolitiken kan påverka inflationen – den så kallade transmissionsmekanismen – är begränsad. Tydligt är dock att den är betydligt mer komplicerad än i den enkla modellen där räntans roll som alternativkostnad för pengar utgjorde den enda kanal genom vilken räntan fick effekt på inflationen. Om just denna kanal spelar någon viktig roll i dag är tveksamt.

Här säger de två saker nästan rakt ut: Dels, att Riksbanken vet inte exakt vad pengar är, och dels att Riksbanken inte vet hur penningpolitiken påverkar inflationen.

Värt att hålla i tankarna i dagar som dessa, när beslut och besked om styrräntor följs som vore helt avgörande för den ekonomiska aktiviteten.

Om centralbankers traditionella roll

I finanskrisens spår dyker det upp artiklar om centralbanker i flera tidskrifter, däribland Cato journal, JEL och Independent review.

Något som irriterar mig en del just nu är att mainstream-synen på centralbanker och pengar - vad jag kan begripa - är antingen obegriplig, fel i sak eller snudd på irrelevant.

Så här skriver exempelvis Alan S Blinder i mars-numret av JEL:

My approach starts with a simple and, I think, uncontroversial premise: that monetary policy proper, by which I mean the manipulation of interest rates and bank reserves to steer aggregate demand in the desired direction, should be conducted by an independent central bank (s. 124)

I mina ögon är detta inte alls okontroversiellt. Centralbanker styr endast en ränta direkt (den allra kortaste nattlåneräntan), och det var länge sedan den av centralbanken satta räntan var enda alternativkostnaden för att hålla kontanter, vilket är det sätt på vilket aggregate demand skulle kunna 'styras' av centralbanken.

Sedan går Blinder över till att beskriva "The four traditional roles of a central bank", vilka påstås vara

1. Conducting monetary policy
2. Preserving financial stability
3. Supervising and regulating banks
4. Safeguarding payment and settlement systems

Som beskrivning av vad centralbanker traditionellt sett gjort är detta inte mitt i prick. Till att börja med uppstod många centralbanker för att finansiera staters krigföring (omskrivet här): När ingen annan ville köpa statspapper startades särskilda banker för ändamålet. Även när ändamålet var annat än krigföring borde naturligtvis inflationsskatten finnas med på en lista över centralbankers viktigaste roller traditionellt sett.

En annan roll som centralbanker haft har varit att skapa sysselsättningsökningar till priset av ökad inflation. När det visade sig att det som bestod på lång sikt var den högre inflationstakten, och inte sysselsättningsökningen, övergavs detta till förmån för fristående centralbanker med prisstabilitetsmål.

Tanken var att med fristående centralbanker minska skadeverkningarna av politiskt betingade beteenden. Gott så. Men numera förväntas centralbankerna kunna bota lågkonjunkturer, och många väntar spänt på besluten om styrräntorna, som om dessa skulle kunna ta länder ur finanskrisen.

När blev det så, och vilka exempel finns på att det kan fungera?

Mainstream-makron verkar ta för givet att det fungerar, medan kritiker menar att centralbankers agerande i värsta fall skapar eller förvärrar kriser. De har åtminstone gott om fall i historien att peka på.

Något att fundera på

Att skriva avhandling i Sverige i början av 2000-talet är på många sätt ett nyliberalt projekt

Andra meningen i förordet av Ulrika Janssons avhandling "Den paradoxalt nödvändiga kvinnan : Könsdiskurser i Svenskt Näringsliv - ett nyliberalt drama"

Kan det vara Johan Norberg som gjort en Alan Sokal?

Ingen global värdekonvergens?

Gjorde en sökning på McDonaldization. Fann 103 vetenskapliga publikationer. Ur abstract till en av dessa: 

It is frequently asserted that the ongoing process that is commonly referred to as globalization should bring about wide-spread changes in values. Furthermore, it is hypothesized that the unparalleled increases in the flow of capital, goods, services and information coupled with the revolutionary developments in information and communication technologies should result in a convergence of values.

Sedan kommer lite om att tesen testas med world value survey. Resultat:

The conclusion is that cultural value change has been rather limited during this period at least for this sample of countries. Among the dimensions studied, marriage, family and gender relations seem to be the area of most significant change. On the other hand, we have found almost no evidence for even a slow convergence of values.

Källa: Esmer, Y. (2006). "Globalization, "McDonaldization" and Values: Quo Vadis?" Comparative Sociology 5(2-3): 183-203.

Kanske har Beautiful south fel trots allt?

Professor gick för långt: citerade vetenskapsrådet

Ur Sydsvenskan:

I en tiosidig inlaga, ställd till bland annat rektor Per Eriksson, målar Ulfur Arnason upp en bild av en jävig institutionsledning som gynnar sina egna subspecialiteter inom ämnet på andra nischers bekostnad. [...]

Bland annat citerar en rapport från Vetenskapsrådet från 2003, där internationella experter i mycket kritiska ordalag beskriver Susanne Widells forskning som ”lite av det ena och lite av det andra, och inget av det med några större utsikter till framgång”.

Och just detta citat är att gå för långt, enligt fakultetsledningen.
– Utlåtandet från Vetenskapsrådet återges utan sakliga skäl på ett fullständigt onödigt sätt, säger Torbjörn von Schantz.

Nåväl, som tur är finns yttrandefrihetens ständige försvarare Lennart Lundquist, som nu fått ytterligare en anekdot kring hur illa det kan gå för visselblåsare. Seminarium om detta på måndag (tipstack till Henrik)!

Om det teoretiska resultatet i Diamond (1971) och dess empiriska relevans

Gjorde ett försök att kolla upp en del av vad Diamond, Mortensen och Pissarides gjort. Den första artikel som nämns i den vetenskapliga motiveringen är följande:

Diamond, P. A. (1971) "A Model of Price Adjustment," Journal of Economic Theory, pp. 158-68.

Artikeln är av den typen som teoretiskt undersöker hur mycket olika neoklassiska standard-resultat ändras när en mindre marknadsimperfektion införs i modellen. I det här fallet införs en sökkostnad, och det visas att Bertrand-konkurrens (konkurrens i prisdimensionen utan kapacitetsbegränsningar vid homoogen produkt) då leder till monopolpris, och inte till marginalkostnadspris.

Man kan ana att det är något orealistiskt med modellen, eftersom resultatet är oberoende av hur stor sökkostnaden är: Sålänge den är positiv, blir priset det höga monopolpriset, snarare än det låga konkurrenspriset.

Nåväl, 38 år senare dyker det upp ett working paper av Charles Holt och Douglas Davis som testar resultaten experimentellt. De konstaterar att Diamonds modell saknar dynamik:

[...] the argument pertains to a single period, but a buyer who does not switch away in response to a price increase may not come back in the next period. 

Holt och Davis kör ett enkelt marknadsexperiment både med och utan sökkostnad. Resultatet visas i en figur:

Som synes, stämmer Bertrand-modellen hyfsat när priserna anslås (posted prices, 25 är konkurrenspriset där P=MC). När köparna måste betala för att få reda på priserna (search prices) stiger priset, men inte till monopolpriset. Dessutom är spridningen mellan olika experimentsessioner betydligt större, vilket förmodligen ska tolkas som att försökspersonerna inte riktigt vet vad som är bäst att göra när det finns en sökkostnad.

Ur wp:

The six dots over the "Posted Prices" label show that prices in this treatment fell to near-competitive levels, as would be expected in a Bertrand market with a homogenous product and large excess capacity.  In contrast, the six dots over the "Search Prices" label are more or less uniformly distributed in the range between the two dashed lines that show the competitive and monopoly prices. The costly nature of price information in this treatment has a clear effect on price levels. But the predicted monopoly price outcome is not observed in this treatment, despite the fact that the shopping cost is relatively large (half of the 30 cent difference between the competitive and monopoly prices).

Japp: Barnafödande smittar av sig

Om en kollega just fött ett barn ökar sannolikheten att andra också kommer att föda barn 13–24 månader senare med ungefär 10 procent. [...] På lite längre sikt påverkas även t.ex. kollegornas syskon.

ur en ny IFAU-studie av Lena Hensvik och Peter Nilsson. Som ofta med IFAU-studier är dataunderlaget rejält: 150 000 kvinnor i fertil ålder på arbetsplatser med upp till 50 anställda under 1997–2004.

Är effekten stor eller liten, undrar jag såklart. Men inga liknande studier har gjorts i rika länder, enligt författarna. Har inte Norge ett IFAU?

Identifikationsstrategier

Det pågår en debatt i Journal of Economic Literature och Journal of Economic Perspectives om identifikationsstrategier och forskningsfrågor. "Pågår" i sammanhanget betyder att det för flera år sedan hölls konferenser och skrevs papper i frågan, men nu finns de tryckta.)

Enkelt uttryckt rör debatten nedanstående fyrfältare: Förr hade papper intressanta frågor, som dock var svåra att besvara. För att hjälpligt studera frågorna empiriskt utvecklades mängder av avancerad ekonometri. Ingen kom på tanken att ekonomer kunde göra kontrollerade experiment.

Numera är kontrollerade experiment det tuffaste man kan göra. Ett välutformat fältexperiment gör att man slipper all krånglig ekonometri och test av instrumentalvariablernas giltighet. Det enda som behövs är att räkna ut om skillnaden mellan kontrollgrupp och treatmentgrupp är stor och signifikant.

Debatten rör (bl a) om denna utveckling skett på bekostnad av de intressanta frågorna, så att forskningen numera ger bättre svar men på mindre intressanta frågor. Sambandet illusteras av den streckade linjen i ramverket nedan:

I figuren kan vi rita in följande tumregler:

McGloskey's imperativ: Syssla endast med riktigt intressanta frågor!

Finks fördömande: Cross-country evidence is no evidence!

Trenden talar för ett uppsving för vissa områden inom nationalekonomin, exempelvis utvecklingsekonomin, där det finns möjlighet att besvara intressanta frågor med naturliga experiment: Om biståndspengar ändå ska användas för att ge internet åt en by, varför inte göra detta så att det skapas en naturlig kontrollgrupp och effekten blir möjlig att utvärdera?

Canning & Bowser om Marmot

Prolog: När jag i våras skrev om Wilkinson & Picket (The spirit level) fick jag en del mail med innebörden att jag borde läsa Michael Marmot. Det gjorde jag inte i någon större utsträckning, men jag stötte på en festlig prick vid namn David Canning, som då pysslade med att skriva om Marmots bok Fair Society, Healthy Lives till Social Science and Medicine.

Några nyckelcitat ur recensionen:

 We view the socioeconomic gradient in health to be large part the result of differentials in health, reversing the direction of causality put forward in the Marmot reports. Direct health interventions, particularly in child health, are therefore mechanisms for improving both health and socioeconomic outcomes. ...

Economists have been guilty in the past of focusing too much on income per capita as a measure of wellbeing. A more plausible view ... is that wellbeing is multidimensional ... If we combine health and income into a single welfare measure, over half of the gains in welfare in the last 50 years ... come from health rather than income improvement ...

There is no doubt that some of this link is causal running from socio-economic status to health ... The health story is not really about moving along a fixed income-health relationship, rather it is the upward shift of the whole curve with rising levels of health at each income level over time.

This rising level of health in developing countries has been due to public health measures such as clean water, sanitation, vaccination, oral rehydration, and targeted programs ...These health technologies were originally implemented in rich countries, widening world health inequalities, but since the 1960s have spread around the world leading to rising levels of health even in very poor countries.

We see the rise in life expectancy between 1970 and 2005 as a major welfare gain for the United States, Marmot would presumable see it as a failure since the health-income gradient has become steeper and the standard deviation in life expectancy has increased ... Marmot is implicitly arguing for a shift away from economic growth, and new technologies as the driving force for health improvements to a focus on social fairness as a mechanism. ...

All of this debate however misses the key point that the health-income link is to a large extent driven by the effect of health on income. Our view is that ... investments in early child health in developing countries can have large effects on their physical and cognitive development and health as adults. For example, nutritional supplements, deworming, and the prevention of malaria, can lead to large gains in educational attainments and adult earnings ...

In developed countries the intergenerational transmission seems to run from low socio-economic status parents, to poor health as a child, to low socio-economic status as an adult ...  Marmot argues for breaking this chain by intervening on socioeconomic status, while we see childhood health interventions as an easier way of breaking the destructive cycle. We therefore see investments in ... early childhood health, as a method of improving the socio-economic status ... the health-income relationship reflects, in large part, causality running from health to income

Källa: Canning, D., Bowser, D. Investing in Health to Improve the Wellbeing of the Disadvantaged: Reversing the Argument of Fair Society, Healthy Lives (The Marmot Review), Social Science & Medicine(2010), doi: 10.1016/j.socscimed.2010.07.009

Borg-kommissionen: En god nyhet om välfärdsstatens framtid

Från seminariet i Visby om den så kallade Borg-kommissionen (namngiven från Per Borg (s), ej herr finansminister). Så här beskrivs utmaningen:

Bilden ser snarlik ut om den beskrivs genom (mer relevanta) kvoter snarare än absoluta tal.

Det finns ingen enskild lösning på utmaningen. Det intressanta är att Timbro och Arena idé tillsammans totat ihop ett gäng som enats om att presentera lösningen så här:

I sak är detta inte alls revolutionerande. Det intressanta är dock att ledamöterna (Per Borg, Eva Fernvall, Jens Magnusson, Niklas Nordström, Berit Rollén, Lars Tobisson, Monica Werenfels Röttorp) kommer från båda sidor om blockgränsen och enats om att den demografiska förändringen kräver både ökade skatter och topping up (dvs att egna insatser/pengar får läggas ovanpå det offentligt finansierade).

Förvisso ägnade Ylva Johansson sin talartid som diskutant åt att kritisera just topping up: Hur skulle det se ut om någon på ett äldreboende köper sig en extra dusch, som de andra inte har råd till?

Ja, hur skulle det se ut? Jag gissar att hon talade om tjänsten dusch, inte den fysiska konstruktionen. Är det möjligen just distinktionen tjänst/vara som bör utgöra gränsen för äldres konsumtionsojämlikhet? Vad händer om någon köper en stor TV som övriga inte har råd till?

Svaret är att konsumtionsojämlikhet svårligen kan förhindras, och topping up av offentligt finansierad välfärd har i praktiken funnits länge. En realistisk välfärdspolitik bygger vidare på detta faktum och inriktar sig på att hålla det offentligt finansierade gott nog, och på att påverka inkomstfördelningen så att konsumtionsojämlikheten bland äldre inte blir oacceptabelt hög.

Jag gissar att Ylva Johansson håller med. Men socialdemokratisk upprördhet innan genomgripande reformer genomförs med deras stöd hör till den svenska politiska ritualen.

----

(Ett annat skäl till att jag gillar Borg-kommissionen är att jag länge spått att välfärdsstaten ska överleva just på detta sätt. Bl a i sista kapitlet i denna bok, som släpps om en vecka. Mitt kapitel, Towards a new Swedish Model?, skrevs dock för tre år sedan...)

Dagens nyhet: Mats Alvesson har utsetts till Wallenberg Scholar

Ur ekonomihögskolans nyhetsbrev, som kom nyss:

Mats Alvesson har utsetts till Wallenberg Scholar av Knut och Alice Wallenbergs Stiftelse. Han får ett femårigt stöd på 3 miljoner kronor per år.

Wallenberg Scholars är ett program som avser att stödja och stimulera några av de mest framgångsrika forskarna vid svenska universitet. Avsikten är att de utvalda forskarna ska kunna arbeta med en högre ambitionsnivå, med mindre belastning att söka externa forskningsmedel, för att få ett ännu bättre internationellt genomslag för sin forskning och en möjlighet att satsa på djärvare och mer långsiktiga projekt.

Om någon till äventyrs missat Mats föreläsningar, finns ett utmärkt exempel, med tillhörande powerpoints, här. Enjoy!

Institutionell ekonomi med Selma Lagerlöf

För en tid sedan träffade jag Anders Johnson. Han påpekade att institutionell ekonomi på sätt och vis fick nobelpris för hundra år genom Selma Lagerlöf. Så här skriver han i sin bok Katekes för reformvänner som kan laddas ned här:

Selma Lagerlöf fick Nobelpris i litteratur 1909 för sin roman ”Jerusalem” från 1902. Där gör hon en institutionell analys av frågan varför Palestina var så fattigt. Hon konstaterar att landet har ett geografiskt läge vid Medelhavet mellan Österland och Västerland som ger utomordentliga möjligheter till lönande handel. [...] Palestinas fattigdom beror, enligt Selma Lagerlöf, på de politiskt bestämda reglerna:

”Det var den turkiska regeringen borta i Konstantinopel, som var orsak till hela olyckan. Det var den, som hade låtit de gamla vattenledningarna förfalla, som inte höll vägarna vid makt, som satte sig emot allt järnvägsbyggande, som hindrade företagsamma utlänningar att anlägga hamnar, som förbjöd att införa västerländska böcker och tidningar.

Det var den, som lade så tunga skatter på envar, som företog sig ett nyttigt eller inbringande arbete, att folk föredrog att dåsa bort sitt liv i overksamhet.

Det var den, som inte upprätthöll rättvisan, utan tillät domare att ta mutor, som lämnade rövare att i långa tider husera ostraffade, som hade låtit hela folket förslöas och försummas, tills det inte mer var i stånd att tänka på att resa sig.”