I finanskrisens spår dyker det upp artiklar om centralbanker i flera tidskrifter, däribland Cato journal, JEL och Independent review.

Något som irriterar mig en del just nu är att mainstream-synen på centralbanker och pengar - vad jag kan begripa - är antingen obegriplig, fel i sak eller snudd på irrelevant.

Så här skriver exempelvis Alan S Blinder i mars-numret av JEL:

My approach starts with a simple and, I think, uncontroversial premise: that monetary policy proper, by which I mean the manipulation of interest rates and bank reserves to steer aggregate demand in the desired direction, should be conducted by an independent central bank (s. 124)

I mina ögon är detta inte alls okontroversiellt. Centralbanker styr endast en ränta direkt (den allra kortaste nattlåneräntan), och det var länge sedan den av centralbanken satta räntan var enda alternativkostnaden för att hålla kontanter, vilket är det sätt på vilket aggregate demand skulle kunna 'styras' av centralbanken.

Sedan går Blinder över till att beskriva "The four traditional roles of a central bank", vilka påstås vara

1. Conducting monetary policy
2. Preserving financial stability
3. Supervising and regulating banks
4. Safeguarding payment and settlement systems

Som beskrivning av vad centralbanker traditionellt sett gjort är detta inte mitt i prick. Till att börja med uppstod många centralbanker för att finansiera staters krigföring (omskrivet här): När ingen annan ville köpa statspapper startades särskilda banker för ändamålet. Även när ändamålet var annat än krigföring borde naturligtvis inflationsskatten finnas med på en lista över centralbankers viktigaste roller traditionellt sett.

En annan roll som centralbanker haft har varit att skapa sysselsättningsökningar till priset av ökad inflation. När det visade sig att det som bestod på lång sikt var den högre inflationstakten, och inte sysselsättningsökningen, övergavs detta till förmån för fristående centralbanker med prisstabilitetsmål.

Tanken var att med fristående centralbanker minska skadeverkningarna av politiskt betingade beteenden. Gott så. Men numera förväntas centralbankerna kunna bota lågkonjunkturer, och många väntar spänt på besluten om styrräntorna, som om dessa skulle kunna ta länder ur finanskrisen.

När blev det så, och vilka exempel finns på att det kan fungera?

Mainstream-makron verkar ta för givet att det fungerar, medan kritiker menar att centralbankers agerande i värsta fall skapar eller förvärrar kriser. De har åtminstone gott om fall i historien att peka på.