Borg-kommissionen: En god nyhet om välfärdsstatens framtid

Från seminariet i Visby om den så kallade Borg-kommissionen (namngiven från Per Borg (s), ej herr finansminister). Så här beskrivs utmaningen:

Bilden ser snarlik ut om den beskrivs genom (mer relevanta) kvoter snarare än absoluta tal.

Det finns ingen enskild lösning på utmaningen. Det intressanta är att Timbro och Arena idé tillsammans totat ihop ett gäng som enats om att presentera lösningen så här:

I sak är detta inte alls revolutionerande. Det intressanta är dock att ledamöterna (Per Borg, Eva Fernvall, Jens Magnusson, Niklas Nordström, Berit Rollén, Lars Tobisson, Monica Werenfels Röttorp) kommer från båda sidor om blockgränsen och enats om att den demografiska förändringen kräver både ökade skatter och topping up (dvs att egna insatser/pengar får läggas ovanpå det offentligt finansierade).

Förvisso ägnade Ylva Johansson sin talartid som diskutant åt att kritisera just topping up: Hur skulle det se ut om någon på ett äldreboende köper sig en extra dusch, som de andra inte har råd till?

Ja, hur skulle det se ut? Jag gissar att hon talade om tjänsten dusch, inte den fysiska konstruktionen. Är det möjligen just distinktionen tjänst/vara som bör utgöra gränsen för äldres konsumtionsojämlikhet? Vad händer om någon köper en stor TV som övriga inte har råd till?

Svaret är att konsumtionsojämlikhet svårligen kan förhindras, och topping up av offentligt finansierad välfärd har i praktiken funnits länge. En realistisk välfärdspolitik bygger vidare på detta faktum och inriktar sig på att hålla det offentligt finansierade gott nog, och på att påverka inkomstfördelningen så att konsumtionsojämlikheten bland äldre inte blir oacceptabelt hög.

Jag gissar att Ylva Johansson håller med. Men socialdemokratisk upprördhet innan genomgripande reformer genomförs med deras stöd hör till den svenska politiska ritualen.

----

(Ett annat skäl till att jag gillar Borg-kommissionen är att jag länge spått att välfärdsstaten ska överleva just på detta sätt. Bl a i sista kapitlet i denna bok, som släpps om en vecka. Mitt kapitel, Towards a new Swedish Model?, skrevs dock för tre år sedan...)

Comments

[Tomas J]

2 kommentarer: 1. Empirin visar att kvaliteten i det offentliga inte blir "god nog" om topping up tillåts i större utsträckning, jämför skillnaden mellan selektiva och universella välfärdssystem (se t.ex. Bo Rothsteins forskning). Medelklassen är inte beredda att betala för god välfärd för alla, om de själva kan finna vägar förbi denna huvudfåra. Effekten är att välfärdssystemen blir alltmer behovsprövade, riktade mot en minoritet fattiga och degenererar. Därav sossarnas motstånd. 2. "att påverka inkomstfördelningen så att konsumtionsojämlikheten bland äldre inte blir oacceptabelt hög". Men hur förenar du denna tanke med ditt stöd för den borgerliga politiken, jag tänker främst på reformerna som handlar om att öka inkomstklyftorna på olika sätt (främst genom en kraftigt regressiv skattepolitik)? Jag vet iofs inte om du stödjer just denna politik, men du verkar ju föredra alliansen i allmänhet.

[C]

Hm. På vilket sätt är skattepolitiken kraftigt regressiv?

[bergh]

Thomas, jag är inte säker på att forskningen är entydig när det gäller punkt 1. Har du referenser? Med topping up har ju medelklassen ett egenintresse i att det offentliga är effektivit och bra (till skillnad från en situation med selektiv välfärd, där rika löser sina behov helt vid sidan om den offentliga sektorn).

Ang alliansens skattepolitik: Den har snarast gjort skattesystemet mer progressivt, eftersom jobbskatteavdraget har ett övre tak. (vilket möjligen är vad C försiktigt antyder ;-)

[Thomas]

Andreas> Där har du en poäng, men min undran är vart gränsen mellan topping up och selektivt välfärdssystem går, i synnerhet om topping up skulle bli norm snarare än undantag? Det finns gott om empirisk forskning som visar att selektiva välfärdssystem tenderar att leda till sämre välfärd för de mest behövande (se referenser i Rothstein och Blomqvist "Välfärdsstatens nya ansikte").

Men innan det taket är den regressiv jämfört med den gamla skalan... och faktum kvarstår: det verkar märkligt att beklaga konsumtionsojämlikhet men inte den skattepolitik, och allmänna ekonomiska politik, som ökar just denna ojämlikhet. Personligen är jag inte så avogt inställd till alliansen som det kanske låter, jag tycker att de är kompetenta och har drivit igenom en hel del bra reformer - dock har jag stora problem med profilen på deras skattesänkningar och allmänt bekymmerslösa attityd till ekonomisk ojämlikhet...

Kan passa på att slänga in en undran - off topic - när jag ändå är här: Vore det inte bättre att ha en profil på skattesänkningarna som innebär att dessa främst kommer låg- och medelinkomsttagare till del om man vill minska arbetslösheten? Med tanke på att dessa mer sannolikt använder pengarna till ökad konsumtion (snarare än sparande) vilket stimulerar efterfrågan på arbetskraft. Är eventuella andra faktorer - utbildningspremie, ökade investeringar osv. - tillräckligt stora för att motivera profilen på alliansens skattesänkningar ur ett jobbskaparperspektiv?

[Martin]

"dock har jag stora problem med profilen på deras skattesänkningar och allmänt bekymmerslösa attityd till ekonomisk ojämlikhet... "

Kloka ord. Förekommer det överhuvud taget en diskussion om detta på den borgerliga sidan? Om man vill vara selektiv kramare av den svenska modellen torde den svenska jämlikheten vara ett av de finaste russinen att plocka ur kakan.

Hittills verkar det vanligaste argumentet vara slippery slope-saker i stil med "Sverige är så jämlikt/har så hög social rörlighet att det inte gör något". Maud Olofsson nåde i Almedalen en ny bottennotering med raljerandet över att de nya jobben inte är "fina nog" för oppositionen. Vilket onekligen för tankarna till Doktor Kosmos:

"Ja, men va' fan, om inte min farfar hade hatat statarsystemet
så hade du plockat potatis åt Greve von Röv idag,
istället för att spela i ditt lilla skitband"

[bergh]

THomas, jag vet inte riktigt vad du menar med att jobbskatteavdraget är regressivt under taket, även statiska beräkningar visar att effekten är större för decil 1 än för decil 2 och 3, men visst - medelklassen vinner mest:

http://www.andreasbergh.se/blogg/2007/9/21/vem-vinner-mest-pa-jobbavdraget.html

@Martin Vet inte om han räknas till borgerligheten, men daniel waldenström skrev nyligen om detta i en SNS-bok.

[Andreas Bergström]

Nu blev det ju debatt om helt andra saker här, men jag vill anknyta till temat för posten. Det intressanta med diagrammet över antalet 85+ är ju att vi har lagt huvuddelen av äldreexplosionen bakom oss. Sedan 1980 har den offentliga konsumtionen varit i stort sett konstant som andel av BNP. Under samma period har antalet 85+ ökat med 150 procent! Därför har jag lite svårt att vara så orolig för den blygsamma ökning som ligger framför oss. Ett försök att förklara att det funkat 1980-2010 är att det varit så låga reallöneökningar i offentlig sektor, men det stämmer bara för den första halvan av perioden. En snabb titt på internationell statistik gör det svårt att se något tydligt samband mellan demografi och sjukvårdskostnader. Så empirin tyder på att hela tanken bakom modellen de använt är fel.

Sedan kan ju andra faktorer höja ELLER SÄNKA kostnaderna - ändrade preferenser, ny teknik och medicin, ändrade migrationsmönster etc. Men sådana saker kan man inte göra prognoser om. Att SKL, regeringens långtidsutredare, socialdepartementets senaste utredning och Borg-kommissionen alla ändå försöker göra prognoser för det här, och inte bemöts med hån och utstötning från andra nationalekonomer, tycker jag är värt en del självrannsakan i kåren. Vad blir nästa grej? Prognoser för hårmodet 2050? Väderprognoser dag för dag fram tills nästa millenieskifte? De här utredningarna är kejsarens nya kläder.

Man kan göra många fina diagram med en modell och lite antaganden. Det innebär inte att det är relevant.

[Andreas Bergström]

Thomas och Martin: Profilen på skattesänkningarna har diskuterats ordentligt. Visst hade man kunnat välja att fasa ut jobbskatteavdraget, så att det bara gick till låg- och medelinkomsttagare. Men det hade nog varit rätt dåligt, enligt Finanspolitiska rådet. Läs gärna här:

http://ekonomistas.se/2008/09/09/ska-jobbskatteavdraget-fasas-ut/

och här:

http://ekonomistas.se/2010/04/30/marginalskatter-med-ett-utfasat-jobbavdrag/

Och vad gäller jämlikhet tycker jag att den som skrivit klart bäst om det på sistone är Andreas Bergh, på denna blogg. Ett antal av hans blogginlägg de senaste veckorna har ju varit synnerligen relevanta, och har dessutom visat att det finns mycket annat att titta på än inkomstjämlikhet. Jag menar inte att inkomstjämlikhet är helt irrelevant, men det är lätt att stirra sig blind på det.

[bergh]

ah, du tänker på inläggen om klyftor:

http://www.andreasbergh.se/blogg/category/klyftor

det var vänligt.

Dina andra kommentarer får jag fundera lite på...

[Andreas Bergström]

För vidare funderande rekommenderar jag detta inlägg med kommentarer:

http://ekonomistas.se/2010/04/11/halso-och-sjukvardsutgifterna-tanker-skl-verkligen-ratt/

[bergh]

Intressant diskussion där. Jag brukar också hgänvisa till Fogels inkomstelasticiteter, men visst är det riktigt att dessa strikt sett inte är inkomstelasticiteter i betydelsen allt annat än inkomsten konstant. Jag brukar landa i slutsatsen att de värsta domedagsprognoserna (och SKLs bryuklar av någon anledning höra dit) sannolikt är överdrivet pessimistiska.

Samtidigt är domedagsprognoser en viktig del i det politiska spel som skapar probleminsikt och i nästa steg leder till åtgärder. Poängen med domedagsprognoser är alltså att de inte ska slå in!

Du har naturligtvis en poäng om att priselasticitet också spelar roll, men för att detta ska bidra till problemets lösning, måste det ju fattas politiska beslut om att priset ska få spela roll.

Jag samlar mig inför en lite övergripande kommentar till Borg-kommissionen, så all input är välkommen!