Ett tredje exempel på korrelation och kausalitet

I oktober efterlyste jag ett tredje roligt exempel på när media inte förstår – eller låtsas inte förstå – fenomenet skensamband och omvänd kausalitet. Jag fick flera bra förslag, men det givna exemplet måste naturligtvis bli facebook-nyheten som kom nyligen.

Här kommer en rubrik-kavalkad. Metodologiskt känsliga varnas.

Metro:

Facebook får var fjärde användare att må dåligt

Nyheter24:

Studie: "Svenskar mår dåligt av Facebook"

Sydsvenskan:

Facebook får oss att må dåligt

DN:

Facebook sprider olycka

Rubrikerna har naturligtvis inte täckning: Det kan vara så att facebook orsakar olycka, men det kan vara så att mindre lyckliga använder facebook oftare eller mer. Den ärade bloggläsaren kan själv fundera på vad som är mest troligt, studien visar inget mer än en korrelation.

Exemplet illustrerar ytterligare en trend: Forskarna förstår naturligtvis själva att orsakssambandet troligen främst går åt motsatt håll än vad ovanstående rubriker antyder, men PR-människor är inblandade och den mindre troliga tolkningen är ju en mycket bättre nyhet.

När nyheten släpptes fanns rapporten för övrigt inte ens tillgänglig (!) pga ett exklusivitetsavtal med TV4 och DN (!!), förklarar Ida Nilsson, medförfattare och kommunikationsstrateg (!!!) i en intervju på second-opinion:

Ida Nilsson har förståelse för att allmänheten vill ta del av grundmaterialet, men tycker samtidigt att folk kan vara lite för otåliga ibland, eftersom man är van vid att snabbt hitta information på nätet.

Även Deeped Niclas Strandh berättar en hel del intressant om studien.

Lite akademikerträning för journalister

Inlägget Forskare som uttalar sig om sådant de inte forskat om för en tid sedan gav upphov till en intressant diskussion. Dels fick jag medhåll av forskaren som startade diskussionen:

…trots att jag inte skrev så i inlägget anser jag inte att det är HELT irrelevant att någon är professor i ämne X även när denne skriver om ämne Y, för jag tror att någon som har forskarutbildning och som har forskat länge har större möjlighet än andra att läsa in sig på ett ämne och också till viss del bedöma kvaliten på studierna även utanför sitt direkta ämnesområde … Om jag bara utgår från mig själv så upplever jag efter fyra år som doktorand att jag har lättare att sätta mig in i ämnesområden som ligger utanför mitt forskningsfält

Martin sammanfattade snyggt:

föreställningen att forskare inte bör uttala sig utanför sina områden bottnar ju i ett informationsproblem, nämligen att det krävs en expert för att avgöra vem som är expert

och Markus avslutade med ett förslag till tumregel:

Skulle man kunna köra på en tumregel i stil med den man lär barn som är vilse bland människor, att det är bättre att lita på dem man själv söker upp än dem som kontaktar en?

Det är verkligen ingen dum tumregel, men den förutsätter att journalister har ett minimum av akademikerträning: De flesta forskare kan ganska lätt avgöra om en studie inom det egna ämnet verkar trovärdig och om det råder konsensus kring vissa resultat eller inte. De flesta forskare kan också förklara detta någorlunda begripligt. Detta gäller även om de inte själva forskat i frågan.

De flesta forskare kan dock inte göra detta på studs. Forskaren bör få en för- eller eftermiddag att kolla runt lite. Gör det värt insatsen genom att hörsamma vilken affiliering hon vill ha i artikeln och skriv ut den även om den är lång. Fråga även vad hon själv forskar på och lägg detta  på minnet för framtida skriverier.

Markus tumregel bör dock kompletteras: När en journalist väl hittat en forskare som villigt förklarar och kommenterar, finns risken att hon nästan uteslutande vänder sig till denne i framtiden. Ett informellt band kan skapas: Journalisten får pratminus, forskaren  syns i media och kan hålla forskningsfinansiärerna och den PR-ansvariga (som numera finns på de flesta forskningsinstitutioner) nöjda.

Det är således ingen dum idé att då och då ta kontakt med en ny forskare och få en kompletterande infallsvinkel.

Något att fundera på

Att skriva avhandling i Sverige i början av 2000-talet är på många sätt ett nyliberalt projekt

Andra meningen i förordet av Ulrika Janssons avhandling "Den paradoxalt nödvändiga kvinnan : Könsdiskurser i Svenskt Näringsliv - ett nyliberalt drama"

Kan det vara Johan Norberg som gjort en Alan Sokal?

Internrevisorerna arbetar

Universitetets internrevisorer skickade mig en enkät. Fastnade för fråga sex:

Fint i sin enkelhet. Undrar vid vilken andel icke-ja de tänker slå larm.

För alla som tampas med universitetens IT-support

hr Karlsson-Chacker (var det så?) är briljant här.

Jag kan bara lägga till en anekdot till Johans många exempel:

På ett av Sveriges universitet var proceduren nyligen följande när en forskare ville uppdatera en forskningshemsida: Skriva ett worddokument med de ändringar som skulle göras och skicka detta (jag tror att mail var ok) till en särskild funktion som, så småningom, uppdaterade hemsidan.

Gör nya språklagen genuscertifieringen olaglig?

Språket i offentlig verksamhet ska vara vårdat, enkelt och begripligt

Den nya språklagen (gäller sedan 1 juli) gör det uppenbarligen möjligt att anmäla myndigheter som uttrycker sig obegripligt. Men det blir faktiskt inte Lunds universitets promemoria om genuscertifiering som blir pilotfall.

Istället har nätverket Språkförsvaret JO-anmält Stockholm stad (allt enligt P1), genom att hänvisa till en annan del i lagen, som säger att det allmänna ska använda och utveckla (!) svenska språket. Då duger det inte att det kommunala bolag som ansvarar för näringslivspolitiken heter Stockholm Business Region, menar språkförsvararna. För att inte tala om The capital of Scandinavia...

Officiella minoritetsspråk i Sverige är för övrigt Finska, jiddisch, meänkieli, romani chib och samiska, enligt nya språklagen. Det allmänna ska ha "ett särskilt ansvar" för att "skydda och främja" dessa.

Jag undrar om institutionens kursutvärderingar finns tillgängliga på meänkieli. Förmodligen dags att minoritetsspråkscertifiera undervisningen när man ändå är på gång. Frivilligt naturligtvis.

Om genuscertifiering vid Lunds universitet

Har med stort intresse läst "slutrapport från projektgruppen för genuscertifiering" från Lunds universitet. Nio mycket intressanta sidor som alla anställda vid LU borde ögna igenom. Rapporten avslutas med att antal konkreta förslag på hur genuscertifiering kan gå till enligt gruppen (som uppenbarligen haft rejält med resurser då de kunnat anställa en särskild projektsekreterare).

Några exempel på kriterier:

Problematiseras kursplanerna med avseende på genus? Tas genus upp i examinationen? Beaktas genus i kursutvärderinger?

Detta leder osökt till frågan: Exakt vad avses med genus? Det behandlas naturligtvis i rapporten, närmare bestämt så här:

Genusbegreppet
Begreppet genus (eng. gender) har under de senaste decennierna kommit att användas inom humanistisk och samhällsvetenskaplig forskning som en relationell term för de sociala och kulturella processer som skapar föreställningar om både kvinnor och män. Kvinnligt och manligt uppfattas i genusteoretiska sammanhang som sociala och kulturella fenomen, föränderliga i tid och rum.

Genus är följaktligen ett analytiskt begrepp som ligger till grund för ett kunskapsområde som uppehåller sig kring frågor om hur uppfattningar om kön konstrueras och reproduceras i en samhällelig kontext. Dessa idéer är av grundläggande betydelse för förståelsen av de villkor vi lever, och har levt, under. Samtidigt bör dessa föreställningar också relateras till andra sociala kategorier som klass, etnicitet och sexuell läggning (jfr Lewander & Jordansson 2000:10). Genusbegreppet har ersatt de äldre och snävare termerna könsroll, socialt kön och sociokulturellt kön.

Ok. Och så tar vi en certifieringspunkt igen:

Har kursplaner och andra styrdokument setts över med avseende på genus och
har detta synliggjorts för studenterna?"

Det är inte lätt att förstå exakt vad det innebär att "se över" en kursplan "med avseende på" genus som det definierats ovan. Om detta är något som universitetet centralt ska lyckas sprida i hela organisationen, borde det inte vara

a) lättare att begripa för icke-genusteoretiker, och
b) inte fullt så snävt?

I ett kommande inlägg ska jag försöka avkoda genusdefinitionen ovan.

Epostutrymme vid LU avgiftsbeläggs (OBS ej skämt)

På Ratio gick vi nyss över till Google Apps för eposthantering. Enorma mängder lagringsutrymme för lägre pris. På Lunds universitet - där forskningsmedel belastas med overheadavgifter på drygt 50 procent - gick nyss följande mail ut:

Vi inför avgift för de som har över 2 GB i sin Postlåda

Vi vill härmed informera er om att detfr.o.m. 2009-07-01 kommer att vara avgiftsbelagt att överstiga Postlådansnya maxgräns på 2GB. De användare som ligger nära/över gränsen har blivit informerade om detta via ett annat utskick.

Användare som i framtiden kommer att närma sig maxgränsen kommer att få en notis om detta via ett mejl. Här har man då valen att rensa, arkivera, eller köpa mer utrymme. Notera att även de brev som ligger underBorttaget tar upp plats så glöm inte bort att rensa här med jämna mellanrum.

Just nu sitter jag dock i ett kontorslandskap för gästforskare på Harvard, med Dunkin Donuts runt hörnet. Skönt.

Metaverksamhet och kärnverksamhet vid universitetet

Åter till det kära ämnet metaverksamhet vid universitetet. Fick nyss följande mail, som illustrerar med all önskvärd tydlighet vilken verksamhet som är viktig och vilken som snällt får flytta på sig:

Som en följd av att morgondagens []seminarium med [forskare] tidsmässigt sammanfaller med informationsmötet om den nya redovisningsmodellen har det skett vissa förändringar i vårens seminarieschema.

Veckans metaverksamhet

Kom nyss i mailen: Utbildning i ny redovisningsmodell för indirekta kostnader

Forskare, lärare och administrativ personal vid Ekonomihögskolan har nu möjlighet att få en introduktion i den nya redovisningsmodellen och dess tillämpning. [personer] diskuterar följande frågeställningar: varför införs en ny redovisningsmodell för indirekta kostnader? Hur ser den nya modellen ut? Vad skiljer sig jämfört med den gamla modellen? Hur påverkar den nya redovisningsmodellen kärnverksamheten (forskare m.fl.) vid t ex projektansökan, återredovisning och medfinansiering?

Mer metaverksamhet: Grant manager

Nyhetsbrevet från LuPod är en outsinlig källa till förströelse, som även lärt mig att det finns numera en ny typ av tjänst på universitetet, Grant manager. Dessa anställs för att koordinera sökandet av forskningspengar. Koordinera är nog ett nyckelord, själva sökandet får forskarna nog fortfarande göra själva.

Kruxet är att det är svårt att koordinera ansökningar. För att utbilda de som anställs för att koordinera sökandet av medel som krävs för att forska, anordnas det - naturligtvis - kurser. I det snyggt layoutade nyhetsbrevet läser jag om Jens, som jobbar som Grant manager:

To become an expert on EU applications, Jens has taken a couple of short courses on the subject, organized both by Vinnova and Lund university.

Vinnova, om någon undrar, är "en statlig myndighet som ska bidra till att höja tillväxten och välståndet i hela landet." Inte helt olikt Tillväxtverket, som  "arbetar för fler och växande företag samt ett hållbart och konkurrenskraftigt näringsliv i alla delar av landet."

Verksamhet och metaverksamhet vid Lunds universitet

Kännetecknande för verksamheten vid ett riktigt gammal anrikt universitet, är att den faktiska verksamheten - forskning och undervisning - trängs undan av metaverksamhet.

Definition: Metaverksamhet på ett universitet är verksamhet som inte ÄR forskning eller undervisning, men som handlar om forskning eller undervisning.

Metaverksamheten har ofta det förmenta syftet att underlätta eller förbättra kärnverksamheten. Jag är mycket fascinerad av metaverksamheten.

Den senaste (av mig upptäckta) metaverksamheten är LuPod, Lunds universitets postdoktorsprogram, som nyss skickade mig en pdf-fil i fyrfärg (1 Mb).

Det visar sig att 36 personer har antagits (oklart av vem) till ett "karriärutvecklingsprogram" som har möten en gång i månaden och diskuterar följande:

• Forskning och karriärvägar, tjänster, arbetsrätt
• Hur blir man en framgångsrik forskare?
• Hur blir man en framgångsrik lärare?
• Hur får vi ihop de olika rollerna?
• Kompetenser, meriter och prioriteringar
• Att kommunicera forskning: Tredje uppgiften
• Kommunikation och ledarskap

Som ni märker, rör metaverksamheten ofta frågor som en lekman lätt skulle kunna få för sig att hela universitetet ägnar sig åt.

I själva verket finns alltså ett särskilt program för att diskutera exempelvis hur man blir en framgångsrik forskare. Detta består av "föreläsningar, panelsamtal, grupparbete, diskussioner och praktiska övningar." Bland annat ska man diskutera frågan

"Hur kan vi bli excellenta och konkurrera med till exempel Oxford?"

Det är en viktig fråga. Jag hoppas de sammanfattar vad de kommer fram till i nästa nyhetsbrev.