Lite akademikerträning för journalister

Inlägget Forskare som uttalar sig om sådant de inte forskat om för en tid sedan gav upphov till en intressant diskussion. Dels fick jag medhåll av forskaren som startade diskussionen:

…trots att jag inte skrev så i inlägget anser jag inte att det är HELT irrelevant att någon är professor i ämne X även när denne skriver om ämne Y, för jag tror att någon som har forskarutbildning och som har forskat länge har större möjlighet än andra att läsa in sig på ett ämne och också till viss del bedöma kvaliten på studierna även utanför sitt direkta ämnesområde … Om jag bara utgår från mig själv så upplever jag efter fyra år som doktorand att jag har lättare att sätta mig in i ämnesområden som ligger utanför mitt forskningsfält

Martin sammanfattade snyggt:

föreställningen att forskare inte bör uttala sig utanför sina områden bottnar ju i ett informationsproblem, nämligen att det krävs en expert för att avgöra vem som är expert

och Markus avslutade med ett förslag till tumregel:

Skulle man kunna köra på en tumregel i stil med den man lär barn som är vilse bland människor, att det är bättre att lita på dem man själv söker upp än dem som kontaktar en?

Det är verkligen ingen dum tumregel, men den förutsätter att journalister har ett minimum av akademikerträning: De flesta forskare kan ganska lätt avgöra om en studie inom det egna ämnet verkar trovärdig och om det råder konsensus kring vissa resultat eller inte. De flesta forskare kan också förklara detta någorlunda begripligt. Detta gäller även om de inte själva forskat i frågan.

De flesta forskare kan dock inte göra detta på studs. Forskaren bör få en för- eller eftermiddag att kolla runt lite. Gör det värt insatsen genom att hörsamma vilken affiliering hon vill ha i artikeln och skriv ut den även om den är lång. Fråga även vad hon själv forskar på och lägg detta  på minnet för framtida skriverier.

Markus tumregel bör dock kompletteras: När en journalist väl hittat en forskare som villigt förklarar och kommenterar, finns risken att hon nästan uteslutande vänder sig till denne i framtiden. Ett informellt band kan skapas: Journalisten får pratminus, forskaren  syns i media och kan hålla forskningsfinansiärerna och den PR-ansvariga (som numera finns på de flesta forskningsinstitutioner) nöjda.

Det är således ingen dum idé att då och då ta kontakt med en ny forskare och få en kompletterande infallsvinkel.