Varför jag inte skriver under “Manifesto for Economic Sense”.

På http://www.manifestoforeconomicsense.org/ finns ett omtalat manifest kring hur den nuvarande krisen bör (och framför allt inte bör) hanteras, författat av ekonomer som menar att världens politiker just nu gör fel och inte lär av ekonomers samsyn kring krishantering.

Jag kommer inte att skriva under. Skälet är att texten i mina ögon ger en förenklad bild av problemet och felaktigt antyder att det finns en samsyn bland ekonomer kring vad politiker borde göra.

Några invändningar mot manifestet:

[om orsaken] Many policy makers insist that the crisis was caused by irresponsible public borrowing. With very few exceptions - other than Greece - this is false. Instead, the conditions for crisis were created by excessive private sector borrowing and lending, including by over-leveraged banks

Denna beskrivning är så förenklad att det ter sig farligt att basera åtgärder på den. För att förstå krisens orsaker måste man fråga sig varför den privata skuldsättningen ökade, varför bankerna var ‘over-leveraged’. Hade finansiella institutioner skäl att tro att förluster var offentliga medan vinster var privata? Hade de incitament att bli systemviktiga (‘too big to fail’)? Var problemen delvis att det rådde en oklar gräns mellan offentligt och privat?

Ingen kan rimligen avfärda dessa krisorsaker helt. Då är manifestets orsaksbeskrivning för enkel.

Vidare:

[om krisens natur] … The result of the spending collapse has been an economic depression that has worsened the public debt.

Visst faller efterfrågan när konsumtionen minskar. Men om konsumtionsnivån var ohållbar är det delvis en sund reaktion att detta sker. Att bara se krisen som en “spending collapse” är ensidigt.

Vidare:

[om hur krisen bör hanteras] At a time when the private sector is engaged in a collective effort to spend less, public policy should act as a stabilizing force, attempting to sustain spending.

Den här punkten bortser helt från skillnaden mellan diskretionär stabiliseringspolitik (som är svår att få att fungera som avsett) och automatiska stabilisatorer (dvs socialförsäkringar, som i sammanhanget kan beskrivas som institutionaliserad, fungerande Keynesianism).

Då väldigt få motsätter sig socialförsäkringar, antar jag att denna punkt är avsedd att försvara diskretionär stabiliseringspolitik, dvs politiska beslut om stimulanser i syfte att hålla uppe efterfrågan. Det kan fungera, men det fungerar bäst i länder med konjunkturella underskott, hög ‘state capacity’ och låg korruption. Dessa länder har dock ofta omfattande automatiska stabilisatorer, så det kan diskuteras om den aktiva stabiliseringspolitiken gör så mycket mer än att låta politikerna demonstrera handlingskraft inför väljarna.

I länder med strukturella underskott, dåligt fungerande statsapparat och hög korruption är det betydligt knivigare att få public policy ‘to act as a stabilizing force’, vilket är (ordagrant) vad manifestet förordar.