Såg svenska ekonomer 90-talskrisen komma?

Har roat mig med SNS konjunkturrådsrapport från 1989, skriven när Feldt var hyllad finansminister och arbetslösheten letade sig under 2 procent. Hur siade svenska ekonomer om framtiden i detta läge?

Vi konstaterar att aktningsvärda framsteg gjorts på flera områden då det gäller att återställa balansen i den svenska ekonomin. Framgångarna har dock huvudsakligen nåtts genom att man lyckats hålla tillbaka och i någon mån vrida om resursanvändningen i ekonomin [oklart vad man menar här…]. Att återställa balansen genom att skapa resurser sin svarar mot efterfrågan har det i mycket liten utsträckning varit fråga om. Tillväxttakten har hela tiden varit lägre än den internatinella.

Man måste också konstatera att de två krafter som utlöste 70-talskrisen – en överexpansion av de offentliga utgifterna och en alltför snabb pris- och kostnadsökning – inte varaktigt besegrats. Risken är stor för en ny utgiftsvåg i den offentliga sektorn om inte mer grundläggande systemförändringar genomförs. Vad kostnadsutvecklingen beträffar, tvingas man konstatera att något trendbrott överhuvud taget inte ägt rum: det svenska kostnadsläget försämras sedan flera år tillbaka i ungefär samma takt som under den period som ledde fram till kostnadskrisen under 70-talet. (s. 8-9, min markering)

Nog är detta är hyfsat insiktsfullt? De skriver i princip att framgångarna är temporära och att de underliggande strukturproblemen inte lösts. Mot denna bakgrund beskrevs i rapporten 90-talet som bekymmersamt, pga kostnadsutvecklingen, det låga sparandet, den låga produktivitetstillväxten och eftersatta offentliga investeringar. Till detta kom kärnkraftsavvecklingen och demografin som ytterligare påfrestningar. (s. 12).

Några varningar för bankkris och fastighetsbubbla hittar jag dock inte. Det närmaste jag hittat är följande:

Via börsen har också den vinstutveckling i näringslivet som devalveringen skapat bidragit till kraftiga förmögenhetsökningar i den privata sektorn, vilket drivit på såväl privat konsumtion som efterfrågan på fastigheter. Avregleringen på kreditmarknaden har också bidragit till den kreditexpansion som varit en viktig del av den allmänt expansiva utvecklingen i den privata sektorn. (s. 112)

Förklaringen torde vara att man inte tänkte på sådant som finansiell stabilitet. Innehållsförteckningen talar sitt tydliga språk:

Comments

[Trollkanke]

Inte helt relaterat till inlägget men skulle det vara en dålig idé om makroekonomi dog i typ femtio år och satte gång igen när tillgången till data är sjukt stor? Är det orimligt att nationalekonomer kanske skulle kunna göra större nytta på annat håll under tiden?