Tre funderingar kring eventuellt slöseri med skattemedel

Många tidningar producerar just nu artiklar på formen "Skattefinansierad verksamhet hade personalfest - skickade notan till skattebetalarna". Hur upprörd bör man vara? (frågan gäller det eventuella slöseriet, inte journalistiken)

1. Om nivåerna: Även skattefinansierad verksamhet måste få ge sin personal löner, förmåner och fester. Men det finns nivåer för dessa som innebär att de berörda skor sig på skattebetalarnas bekostnad. Var går gränsen? I boken Korruption, maktmissbruk och legitimitet resonerar jag kring frågan och landar i att gränsen kan dras vid de nivåer som krävs för att kunna rekrytera den personal som behövs för att verksamheten ska fungera. Löner, förmåner och personalvård bör alltså vara i nivå med vad personalen skulle kunna få i det privata näringslivet.

Slöseri med skattepengar kan alltså bli följden både vid för låga och för höga löne-, förmåns- och festnivåer:

Om nivåerna är för låga, blir det svårt att rekrytera kompetent personal och hela verksamheten blir lidande. I värsta fall fungerar den så dåligt att hela verksamhetskostnaden innebär slöseri. I det läget vore det ansvarsfulla att höja lönerna, få bättre personal, bättre verksamhet och därmed minska slöseriet.

Om nivåerna är för höga, kommer verksamheten att locka folk som inte skulle kunna få samma nivå någon annanstans. De skulle möjligen fortfarande bedriva verksamheten kompetent, men kostnaden skulle vara onödigt hög och det ansvarsfulla vore att sänka nivåerna och därmed minska slöseriet.

Tillämpas detta kriterium, skulle jag exempelvis hävda att kommunala fritidspolitiker har för dåligt betalt: För många skulle det vara en stor ekonomisk uppoffring att bli kommunpolitiker, vilket stundom går ut över verksamheten.

Att tillämpa kriteriet på Tillväxtverket eller på Näringsdepartementets enhet för regional tillväxt är svårare eftersom det (namnen till trots) inte är uppenbart vad verksamheten syftar till. Det är fullt tänkbart att om förmånerna på Tillväxtverket sänks kraftigt kommer vissa att sluta och kompetensen på dess personal att falla. Det är dock tveksamt om detta på något sätt skulle skada samhället.

2. Om innehållet: Skattelagstiftningen påverkar fördelningen mellan löner, förmåner och fester (både i privat och offentlig verksamhet). I ett land med höga skatter på arbete blir det relativt sett dyrare att belöna de anställda via lönekuvertet jämfört med fester, liftkort, städhjälp och dylikt, och således blir lönen ett mindre viktigt sätt att konkurrera om personalen. (I förlängningen leder detta till att lönespridningen blir mindre - lägre ginikoefficient för inkomster! - men ojämlikheten finns där ändå genom att graden av förmåner skiljer sig kraftigt åt mellan olika yrken och personer)

3. Vem ska bekosta vad? Verk, departement och politiska partier är samtliga skattefinansierade i Sverige, men principerna för vad de får göra med skattemedel och hur ansvar utkrävs skiljer sig åt. Den kanske viktigaste lärdomen av turerna kring näringsdepartementet är att gränsen mellan parti och departement inte alltid är så tydlig. En fråga (väl så viktig som frågan om vem som ska betala julfesten) är i vilken utsträckning departementets opolitiska tjänstemän ska ägna sig åt partipolitik - eller (annorlunda uttryck) vilka tjänstemän som bör ha partibeteckning.

Comments

[Martin]

"I boken Korruption, maktmissbruk och legitimitet resonerar jag kring frågan och landar i att gränsen kan dras vid de nivåer som krävs för att kunna rekrytera den personal som behövs för att verksamheten ska fungera. Löner, förmåner och personalvård bör alltså vara i nivå med vad personalen skulle kunna få i det privata näringslivet."

Den andra meningen följer faktiskt inte av den första. Enligt Public Sector Motivation-litteraturen attraherar offentlig sektor individer som har andra drivkrafter än den privata. Organisationen har i regel också ett mer diffust mål än företag i privat sektor. Konsekvensen blir mindre prestationsbaserad ersättning, lägre prestationer i mätbara dimensioner, men bättre prestationer i icke mätbara dimensioner.

[Björn Brändewall]

Så... hur upprörd bör man vara?

[Gunnar]

Det stora problemet med fritidspolitikernas arvoden är att de betalas ut på märkliga sätt. Istället för att få betalt för alla möten, betalas arvodena ut för vissa möten vilket innebär att närvaron blir lägre för de obetalda mötena (som oftast är de viktigaste)...

[bergh]

Asch, nu gjorde jag en sådan där Aftonbladet-förenkling igen. Tur att signaturen Martin genast bidrar till att hålla uppe nivån på debatten.

I den likhet jag skissade bör alltså införas en korrigeringsfaktor som fångar fenomenet Martin beskriver. Men åt vilket håll?

Kanske skulle offentlig sektor fungera bättre om de idealister som vill jobba där ges löner i nivå med eller t o m överstiger nivån i privat sektor _trots_ att de skulle varit beredda att jobba för mindre?

Dessutom är jag osäker på om det kall bibliotekarier, undersköterskor och läkare kan känna motsvaras av handläggare på tillväxtverket. En rent empirisk fråga, naturligtvis.

[bergh]

Och svar till Björn: Man bör vara lite upprörd, men inte särskilt förvånad. Och man bör uppröras över att det faktiskt är högst oklart om hela tillväxtverkets budget främjar tillväxten, snarare än att bara stirra sig blind på festerna.