Senaste poster
Populära
Google Scholar
« Varifrån kommer tillit? | Main | Veckan som gick/kommer »
torsdag
mar292012

Håller Easterlin-paradoxen?

Morgonens policyseminarium om lycka var en livlig tilldragelse. Jag är inte lika skeptisk som min medförfattare Christian Bjørnskov till att staten försöker göra gott, men politiken bör grundas på en korrekt verklighetsbeskrivning. Det tycks exempelvis vara en spridd uppfattning att lycka/välbefinnande/life satisfaction i västvärlden inte längre ökar över tid eller med inkomster över en viss nivå – den så kallade Easterlin paradoxen.

Easterlins observation gjordes 1974, och fick ökad spridning genom bland annat Richard Layards bok om lycka. Men den tycks inte stämma. Här finns ett omfattande NBER-working paper av Betsey Stevenson Justin Wolfers, som framför allt bygger på att lägga till nya data till de få punkter som fanns 1974. Mönstret blir då tydligt, både inom länder och mellan länder.

image

image

Bland det mest intressanta är när S&W spårar orsaken till att det inom många länder över tiden såg ut som om inget hände: Frågans formulering ändrades. För Japan finns data sedan 1950-talet – men frågans formulering har ändrats tre gånger. Resultatet:

 image

Sålänge frågan varit densamma syns alltså en ökning över tid - dock ej under senaste perioden. Detsamma gäller även de flesta Europeiska länder.

Något som liknar Easterlin-paradoxen hittar vi bara i två länder av de W&S studerar: Belgien och USA.

PrintView Printer Friendly Version

EmailEmail Article to Friend

Reader Comments (13)

Easterlin et al. har dock ett svar på W&S-artikeln (http://www.pnas.org/content/107/52/22463) där de tycks visa att paradoxen fortfarande gäller long term.
Att dessa resultat inte publicerades tidigare och att de fortfarande är relativt okända beror nog på en ganska rejäl dos önskestänkande (och skygglappar) av både samhällsvetare och politiker.

Här finns en graf som visar genomsnittliga förändringar i självkskattat lycka och livstillfredsställelse i 52 länder från 1981 till 2007 http://www.lyckobloggen.se/?p=293

Genrellt en väldigt liten ökning för Sverige där. Dock pekar SOM-institutets årliga studier på en kontiunerlig ökning i andelen "Mycket nöjda med livet" från 1996-2009. http://www.som.gu.se/digitalAssets/1305/1305123_lycka_o_livstillfredsstallelse_anln.pdf
29 mar | Unregistered CommenterFilip Fors
Kul att se lite faktisk empiri (något det var väldigt sparsamt med under seminariet). Det här är ju intressant av flera skäl. Delvis visar det ju tydligt på ett stående, och ofta underskattat, problem inom surveymetodiken. Ändrar du frågorna lite kan du få betydande skillnader i resultaten.

Men det jag funderar mest över är det som Filip skriver här ovan, att den här sortens resultat tenderar att behandlas styvmoderligt av samhällsvetare och politiker. Är det verkligen så och, i så fall, varför? Jag vet att vissa civilisations- och tillväxtkritiska falanger inom vänstern är skeptiska mot resultat av den här typen, men kan de verkligen ha ett så stort inflytande? Eller finns det även andra grupper som har intresse av att mörka eventuella samband mellan tillväxt och lycka?
30 mar | Unregistered CommenterStefan F
Det är en intressant fråga. ANtar att det har med detta fenomen att göra?

http://en.wikipedia.org/wiki/Negativity_bias

Tyvärr hann jag inte prata med tjejen i publiken som ställde frågan "We all feel like shit, and our children will feel even worse, and you're saying we should do nothing about it?!"
(citerat ur minnet)
30 mar | Unregistered Commenterbergh
Intressant. Men då handlar det snarare om en generell psykologisk mekanism än om önsketänkande.

Det gör ju, möjligen, frågan ännu intressantare. Vi bör alltså inte bara vara vaksamma på ideologisk bias när vi granskar presentationen av samhällsvetenskapliga rön, utan även psykologisk bias.
30 mar | Unregistered CommenterStefan F
Stefan F: Bra fråga. Det finns ju en utbredd kritik mot morderniteten inom Sociologin. Jag tror åtminstone att vissa Sociologer tänker sig att en viktig uppgift för samhällsvetare är blottlägga brister och problem som finns i moderna västerländska samhällen. Att saker "blir bättre" anses då var den förhärksande ideologin i samhället och alla tecken pekar mot detta mönster anses viktiga att blottlägga.

Sedan tror jag det finns önskan bland många människor att mer "icke materiella" värden ska ges en större plats i samhället och då är eventuella icke-samband mellan tillväxt och lycka tilltalande. Jag måste själv säga att jag nog tilltalas lite av den Easterlins paradox rent intuitivt.

Sedan tror jag som Andreas att människor genrellt är mycket mer intresserade av att leta "fel" och "problem" än att undersöka vad som fungerar bra. Särskilt inom forskarvälden där kritik och ett ifrågastättande tillhör en viktig del av arbetet. Precis som mekanism som styr nyhetsbevakning. Människor är mer intresserade av negativa nyheter än positiva.

När det gäller ökningarna av lycka över tid skulle jag dock vilja se bättre mätningar, gärna momentana mått på välbefinnannde (hur människor känner sig för stunden) samt även validering med hjälp av mer objektiva mätmetoder. Det är tänkbart att vi i takt med att välståndet och individualiseringen ökar i allt högre grad förväntas vara glada och lyckliga. Detta kan i sin tur leda till en eventuellt bias i hur människor svarar på enkäten och tänker på sitt välbefinnande. Åtminstone om man tror att nöjdhetsfrågorna reflekterar hur människor känner sig i vardagen (hur glada eller ledsna människor är).

Det finns vissa tvärkulturella psykologer som tror att det kan vara så. Exempelvis har man i några studier jämfört skillnader i momentant välbefinnande mellan stundenter i individualistiska och kollektivistiska kulturer och där endast funnit små eller inga skillnader alls i momentant välbefinnande (trots skillnader i nöjdhet med livet). Tanken är att svaren på momenta mått (Hur känner du dig just nu?) är relativt fria från bias medan svaren på mer allmänna mått (Hur känner du dig i allmänhet? Hur nöjd är du med livet?) delvis reflekterar samhälleliga förväntningar. Att i allmänhet må dåligt kan ex. tolkas som ett personligt misslyckande i vårt samhälle. Något som i sin tur gör att människor medvetet eller omedvetet utåt ger ger sken av att må bra. Det finns ett visst stöd för detta i SOM-undersökningen där svenska folket tillfrågas hur de har känt sig under de senaste dagarna. Medelvärdet ligger där på 7.0 jämfört 7,7-7,8 avseende livstillfredställelse. Det är en hårdare prestigeförslust att säga att man i allmänhet mår dåligt eller är missnöjda med livet kontra att säga att man mådde dåligt de senaste dagarna. Jag säger inte att denna bias exisisterar men det kan inte uteslutas och bör undersökas närmare.
30 mar | Unregistered CommenterFilip Fors
Kloka ord.

Viljan att hitta fel och brister i det moderna tror jag är både naturlig och önskvärd, och dessutom helt central för att dessa fel och brister ska kunna mildras och avhjälpas.

Här och var (tyvärr ofta i den gröna rörelsen) tycks dock insikten om att den underliggande trenden är positiv ha förbytts i övertygelsen om att det blir sämre, vilket är problematiskt i diskussionen om önskvärda (politiska) åtgärder.

I grunden tror jag det är ganska enkelt:

Produktivitetstillväxt -> ökat materiellt välstånd OCH ökad fritid -> ökat välbefinnande.
30 mar | Unregistered Commenterbergh
Spændende betragtninger, som jeg er enig i. Jeg tror, at der er én ekstra grund til at man har ignoreret problemerne med Easterlin-paradokset i lykkeforskningen indtil nu. En stor del af dem, der indtil for få år siden gik ind i lykkeforskning, kom fra andre områder hvor deres favorit-politik og -implikationer var døde i en akademisk sammenhæng. Layard er et godt eksempel, men jeg har mødt en hel del italienske forskere med samme problem. Deres interventionistiske ideer virkede ikke økonomisk, men Easterlin og andre gav dem håb om, at lykkeforskning kunne støtte en stor, socialistisk stat. Så paradokset og andre problemer var fantastisk bekvemme for dem og deres agenda. Heldigvis er der kommet nye folk til som ser med friske og unbiased øjne på sagerne. Wolfers er et af de bedste eksempler. Han er bare ikke særligt populær blandt de ældre i litteraturen!
Det verkar som Easterlin vill hålla begreppet uppkallat efter sitt namn vid liv!

http://www.pnas.org/content/107/52/22463.full

Där kritiseras bl a pappret av Stevenson och Wolfers på följande vis:

"The striking thing about the happiness–income paradox is that over the long-term —usually a period of 10 y or more—happiness does not increase as a country's income rises. Heretofore the evidence for this was limited to developed countries. This article presents evidence that the long term nil relationship between happiness and income holds also for a number of developing countries, the eastern European countries transitioning from socialism to capitalism, and an even wider sample of developed countries than previously studied. It also finds that in the short-term in all three groups of countries, happiness and income go together, i.e., happiness tends to fall in economic contractions and rise in expansions. Recent critiques of the paradox, claiming the time series relationship between happiness and income is positive, are the result either of a statistical artifact or a confusion of the short-term relationship with the long-term one. "

samt:

"The third and most serious critique, based on time series data, is in a 2008 article by Stevenson and Wolfers (24). The main problem with the Stevenson and Wolfers (S-W) analysis is that they, in fact, estimate a positive short-term relationship between life satisfaction and GDP, rather than the long-term relationship, which is nil. That life satisfaction and GDP tend to vary together in contractions and expansions has already been demonstrated for a group of developed countries (25), and microlevel evidence consistently shows that unemployment has one of the most negative impacts on happiness (4, 8, 10)."

samt:

"To return to the Stevenson and Wolfers analysis, based on a regression analysis of data from the WVS source we use here in Fig. 2, S-W report a positive relation between the change in life satisfaction and the growth rate of GDP. (We focus on their life satisfaction analysis, not happiness. As explained above, there is reason to believe the WVS happiness data are biased upward due to a statistical artifact). Specifically, Stevenson and Wolfers report the results of three “short first differences” and three “long first differences” regressions (ref. 24, pp. 39–41). The 5–6 y time spans of the former are too brief to identify the long-term relation between life satisfaction and GDP. (This is much like taking for analysis either the contraction or expansion periods of Fig. 4). Of the remaining three regressions, only two have a statistically significant positive coefficient. The first (based on observations for 32 countries) is due to the inclusion chiefly of the recovery phase in 11 transition countries, rather than the complete collapse and recovery of life satisfaction and GDP in these countries (illustrated for three of the countries in Fig. 5). If the transition countries are omitted from the regression, the coefficient is no longer significant. The other significantly positive regression coefficient, based on an analysis of 17 countries, is due entirely to two observations. The first is that for Hungary, with low growth in GDP and a negative change in life satisfaction. (Hungary is the one transition country with a data point as early as 1981; the observation for Hungary in this S-W regression analysis is based on the contraction phase of life satisfaction and GDP). The other observation is for a developing country, South Korea, with very high growth in GDP (it is off-scale in the S-W diagram), and high growth in life satisfaction. (More later on South Korea's trend in life satisfaction). If these two countries are excluded from the regression analysis, there is no significant relation in the remaining countries (all of which are developed) between the change in life satisfaction and that in GDP. Thus, the findings of a positive relationship by Stevenson and Wolfers rest almost entirely on the short-term positive association between life satisfaction and GDP in the transition countries, seen above in Fig. 5. Regression lines encompassing both the contraction and expansion periods in these countries reveal a nil relation between life satisfaction and GDP (27).

Stevenson and Wolfers also report that their typical cross-section slope coefficient of 0.3–0.4 from regression analysis does not differ in statistical significance from their typical time series coefficient. This result is almost certainly due to the fact that their time series coefficient is much too high, because it reflects the positive short-term association between life satisfaction and GDP. Using the long-term coefficients estimated here in Figs. 1 and 2, we find a statistically significant difference between these coefficients and Stevenson and Wolfer's typical cross-section coefficient. Moreover, as shown in Figs. 1 and 2, our regression coefficients do not differ significantly from zero. "


Har ni några kommentarer på hans artikel?
30 mar | Unregistered CommenterMarcus
Är det nödvändigt att blanda in ideologi när man diskuterar denna fråga? Såvitt jag kan se är det en empirisk och i vissa avseenden metodologisk fråga -- och jag har svårt att se hur och varför det skulle vara 'vänster' att tro att ökat välstånd inte leder till ökad lycka. Eller vice versa.

Vidare ställer jag mig lite tveksam till tendensen att beskriva Easterlin och andras resultat som 'felaktiga' och dessa nya rön som 'korrekta'. Vetenskaplig forskning fungerar inte så. Speciellt på detta område där det finns ett stort antal massiva metodproblem är det enda rimliga att ha en tämligen agnostisk hållning och presentera resultat med ett stort antal reservationer. Än mindre lämpligt är det att anklaga forskare på området för att ha dolda agendor och en ideologisk bias.

Med tanke på hur många teorier det finns för hur välståndet påverkar lyckan (dvs absolut respektive relativt, egna jämförelser över tiden, förväntningar, uppfattningar om rättvisa) är de resultat som presenteras underidentifierade i den mening att de inte visar på ett samband utan summan av ett stort antal samband. Således kan man förvänta sig att det empiriska sambandet varierar mellan länder och tidsperioder. Regressioner på detta datamaterial kan trots detta vara informativa, men de bör kompletteras med information från studier där man isolerar enskilda aspekter av sambandet.

En sak man borde fundera vidare på är att sambandet inte tycks gälla i Belgien och USA. Och även på denna punkt är det svårt att hittta en ideologisk dimension, eftersom dessa båda länder har bland de högsta respektive lägsta marginalskatterna inom OECD.
31 mar | Unregistered CommenterMartin
Martin: Easterlins paradox har nog primärt välkomnats av miljörörelsen snarare än vänstern. Men också vänstern har ju varit intresserade eftersom frågan skulle kunna få konsekvenser för hur man ska prioritera mellan tillväxt och ekonomisk jämlikhet. Om tillväxt har ingen eller endast en blygsam effekt skulle detta kunna innebära att man är friare att utforma politiken på andra områden (rent hypotetiskt).

Jag tycker du har helt rätt i att man borde försöka studera frågan noggrannare. Främst är jag intresserad av att förstå vad kunna förklara en effekt av absolut inkomst i rika länder. Dunn m fl presenterade en studie får några år sedan som pekade på ett nollsamband mellan grad av personlig konsumtion och lycka i USA (R=0,03).. Så jag har svårt att tro att BNP-lycka-sambandet i rika länder skulle bero på att människors konsumerar sig lyckligare. Gissningsvis är det något annat som ackompanjeras av välståndsökningarna som skulle kunna förklara en absolut effekt i rika länder. Saker som vi inte vänjer oss vid lika snabbt som konsumtion av prylar och tjänster. Exempelvis att vi övertid fått roligare arbeten, större frihet och tolerans eller något annat.

När det gäller USA har väl den generella tilliten minskat över tid? Denna negativa trend kanske har dämpat en evenutell lyckoökning av tillväxt?
31 mar | Unregistered CommenterFilip Fors
Marcus, kul att Easterlin svarat - jag hoppas hinna läsa artikeln i helhet över påsk!

Martin: Självfallet är det en empirisk fråga. Det kan dock vara intressant att fundera kring ideologi. Och i ljuset av Easterlins svar får väl felaktig mildras till omdiskuterad.

Nåväl: Ang USA har jag hört förklaringen att inkomsttillväxten hamnat högt i inkomstfördelningen att de flesta grupper inte fått några större reala inkomstökningar, en i mina ögon rimlig förklaring.

Slutligen: Alla försök att hitta ett stabilt samband över tid mellan en variabel som växer exponentiellt och en som är begränsad till en skala 0-10 är ju mer eller mindre riggade för att inte hitta ett samband. Jag tyckte således inte att Easterlinparadoxen var särskilt paradoxal när jag hörde om den första gången, men desto mer förvånad över att det även under dessa omständigheter faktiskt verkar finnas ett samband i de flesta länder.
2 apr | Unregistered Commenterbergh
Jo, det var just kring ideologi jag funderade. Jag kan tänka mig liberala och konservativa ståndpunter som är förenliga med att tillväxt inte skapar lycka, och det finns ju en uppsjö av tillväxtbejakande vänsterståndpunkter. Därför blir det lite tröttsamt när man försöker placera in olika forskningsresultat i ideologiska fack.

Vad gäller den begränsade skalan: en fin poäng, som alltför sällan diskuteras. Men är det skalan som är begränsad eller det underliggande fenomenet? I det senare fallet lär ju den viktigaste effekten av ökat välstånd vara att vi lever längre och därför kan njuta av den begränsade lyckan under längre tid. Och i så fall vore happiness adjusted life years en lämpligare utfallsvariabel.
2 apr | Unregistered CommenterMartin

PostPost a New Comment

Enter your information below to add a new comment.

My response is on my own website »
Author Email (optional):
Author URL (optional):
Post:
 
All HTML will be escaped. Hyperlinks will be created for URLs automatically.