Om nationalekonomin, vetenskapen och krisen

Det pågår väldigt mycket metadebatt om nationalekonomin och krisen nu. Tre tips:

• Systemfel som hotar världen av Megan Ashcroft, Jason Whitmore & Ross Ashcroft, vari görs en suggestiv liknelse mellan västvärlden/neo-klassisk ekonomi och Romarriket, med referens till John Glubbs teori om imperier (sammanfattad här), enligt vilken sådana varar 250 år, börjar med pionjärer och slutar med dekadens. Den är på det hela taget sevärd, hyfsat lärorik men något överdramatisk.
• Vetenskapens värld om ekonomivetenskapen från 19 november. Denna är sämre: Robert Lucas och Annika Winsth är uppenbart ofördelaktigt redigerade, och TV-drama skapas av att en spanjor som vägrar flytta ur sin lägenhet efter att han sålt den till banken, ett beslut tittaren uppenbart förväntas sympatisera med (och tänk, i TV-kamerornas närvaro bestämmer sig banken för att vänta med vräkningen!). Den holländske ekonomen Dirk Bezemer fungerar som hjälten som påpekar att Kejsaren är naken. Bezemer ger onekligen ett vettigt intryck (vilket även verkar gälla hans forskning, här är ett intressant papper om skulder) 
• Kampen om den ekonomiska vetenskapen i p1, en debatt mellan humanekologen och socialantropologen Alf Hornborg och nationalekonomen Olof Johansson-Stenman om huruvida nationalekonomi är en vetenskap. Hornborgs tes är att nationalekonomin genom sina förenklande antaganden bidrar till att forma ett samhälle där alla försöker maximera sin vinst. Efter programmet fortsatte diskussionen via mail, och fler blandade sig i - allt finns utlagt på nätet. Debatten är inte olik den jag tidigare kommenterat här i P1.

Vad kan sägas om allt detta? 

För det första: Det fanns flera ekonomer som såg obalanserna komma och som påpekade detta. I detta wp av ovan nämnde Dirk Bezemer finns en lista över ekonomer som varnade:

“There is significant risk of a very bad period, with rising default and foreclosures, serious trouble in financial markets, and a possible recession sooner than most of us expected.” Schiller (2006)

“Real home prices are likely to fall at least 30% over the next 3 years“(2005). “By itself this house price slump is enough to trigger a US recession.” Roubini (2006)

Även dansken Jens Kjaer Sørensen finns med, bl a med detta papper om husprisbubblan.

De flesta ekonomer varnade emellertid inte för obalanserna. Det betyder dock inte att de förnekade problem. De flesta ekonomer håller nämligen på med något helt annat än att förutspå ekonomin på några års sikt.

En intressant fråga är således varför makthavare och placerare inte lyssnade på de varningar som fanns. Ett svar är naturligtvis människans benägenhet till grupptänkande. Många hakade på expansionen och belånade sina positioner många gånger om trots varningstecknen. För de flesta var detta sannolikt fullt rationellt: Både ekonomiskt och socialt fanns mer att förlora på att hoppa av uppgången än på att följa med och göra som alla andra.

I flera av de böcker som skrivits om finanskrisen - eller möjligen bara i too big to fail - berättas om när ekonomen Raguram Rajan höll ett varnande tal för placerar och möttes av ren förnekelse (december 2007, februari 2008). Det fanns helt enkelt väldigt lite att vinna på att vara glädjedödaren i detta läge.

Gruppdynamik är emellertid inte hela förklaringen. När en marknad fungerar finns nämligen incitament för den som tror sig ha bättre information att avvika från gruppbeteendet. Den som drog sig ur i tid hade ju kunnat undvika förluster? Det borde väl vara incitament nog att stå ut med att inte längre vara en i gruppen? Saken är emellertid den att även många som fick stå ut med rejäla förluster kom igenom krisen "rich beyond their wildest dreams" (citatet är från Econtalk med Eugene White, ett mycket hörvärt avsnitt). Det fanns helt enkelt inte tillräckliga incitament att undvika risk.

I övrigt:

Stundom beskrivs det faktum att de privata affärsbankerna "skapar pengar" som rent hokus pokus. Men alla som läst en termin ekonomi har fått lära sig hur penningmultiplikatorn fungerar. Om inte räcker två minuter på youtube ganska långt - eller detta inlägg på ekonomistas.

Bezemer har emellertid rätt i att det är problematiskt att makroekonomi lärs ut nästan utan banker. Den nationalekonomi som har mest intressant att säga om finanskrisen är ofta institutionell ekonomi, public choice och ekonomisk historia.

Comments

[Anonym]

Varför tycker du t.ex. Robert Lucas var ofördelaktigt redigerad? Han tycker ju exakt precis det som framgick i dokumentärfilmarens intervju med honom (läs själv vad han sagt och skrivit under krisen - du kommer få dig ett gott skratt av Chicago-gubbens tokigheter och oärluga halmgubbeargumentation). Tyckte dokumentären var mycket nyanserad. Helt korrekt beskrivning av dagsläget. Folk som Mankiw, Hubbard, Lucas och Fama är charlataner som man i framtiden kommer jämställa med bluffmakare som Derrida och Lacan. Man kan tycka vad man vill om Krugman och andra gaphalsar, men Chicago-skolans enfald slår för det mesta allt annat.

Se också detta för ett annat exempel på hur forskningsresultat ignoreras av ledande ekonomer och läroböcker:
http://www.jstor.org/discover/10.2307/1183382?uid=3738984&uid=2460338335&uid=2460338175&uid=2460338095&uid=2460337855&uid=2129&uid=2&uid=70&uid=4&uid=83&uid=63&sid=21101448544811

[bergh]

En redigerare väljer hur den intervjuade ska framstå. Men i grunden håller jag med dig: Lucas kommer från en del av nationalekonomin där banker antas bort, och är således inte lämpad att förklara och analysera de frågor programmet ville diskutera. Och självfallet är det ett problem, ett stort problem.

Ang likheten Mankiw mfl och Derrida m fl tycker jag den var rolig och ser framemot den framtid som får utvisa hur det blir!

[claes]

Tror du att den nuvarande krisen kommer leda till ett systemskifte med en återknytning av valutorna till guldmyntfoten, så som föreslogs i slutet av den första filmen. Eller något annat? Merkel föreslår en skatt på finansiella transaktioner. Är det vägen fram? En större tröghet skapad genom regleringar och skatter kanske är att föredra?

Har inte kriser historiskt sett haft effekten att en ekonomisk doktrin ersatts med en ny. Eller har jag fel?

(Har nyligen läst om hur den socialdemokratiska finnansministern Ernst Wigforss använde sig av Gynnar Myrdal som akademiskt alibi för att under 30-talet kunna driva en expansiv politik som gick stick i stäv med det rådande nationalekonomiska sparsamhetsparadigmet företrädda av Myrdals läromästare Gustav Cassel (http://sv.wikipedia.org/wiki/Gustav_Cassel.))

[bergh]

Nej, jag tror inte den nuvarande krisen leder till något systemskifte. Jag tror (och hoppas) att det blir svårare för den finansiella eliten att göra enorma privata vinster på placeringar och aktiviteter där eventuella förluster socialiseras.

[Johannes]

Som vi diskuterade på Ekonomistas är berättelsen om penningmultiplikatorn föråldrad, och borde i mitt tycke inte användas som förklaring på hur pengar skapas. Lite kort så försökte centralbankerna förr i tiden styra mängden reserver, men numera har de (flesta) i stället någon form av inflationsmål.

I länder med reservkrav, som USA, lånar banken därför helt enkelt de nödvändiga reserverna från centralbanken i lagom tid för att uppfylla sitt månatliga reservkrav. Detta ger en modell i två steg (steg 1: banken ger ut ett lån, steg 2: banken lånar reserver för att täcka reservkravet) snarare än en där de utlånade pengarna snurrar runt genom olika banker oändligt många gånger. I länder utan reservkrav, som Sverige, är det bara kapitaltäckningen som begränsar.