Svenskt näringsliv och agneta Berge om lägstalöner

Svenskt Näringslivs strategi numera tycks vara att släppa ganska tunga rapporter med ambitionen att vara forskningsförankrade. Det bör uppmuntras – men det skapar också viss sårbarhet.

Jag missade senaste seminariet om lägstalöner och arbetsmarknadsutfall, där Agneta Berge, Göran Hjelm och Lars Calmfors kommenterade Susanne Spectors rapport “Lägstalöner och lönespridning — effekter på samhällsekonomin” och som substitut läste jag vad Agneta Berge skrev efter seminariet:

Ingången i rapporten är i huvudsak observationen att 1) unga och lågutbildade är överrepresenterade i arbetslösheten i Sverige och att 2) lönerna för dessa grupper är höga i Sverige i ett internationellt perspektiv. Men redan här finns anledning att stanna upp. För det framgår inte vad som är ett internationellt perspektiv och inga jämförelser görs.

Inga internationella jämförelser? Det kanske är en miss i rapporten, men det är knappast något som Svenskt Näringsliv vill (eller brukar dölja): Lägstalönerna i de svenska kollektivavtalen är väldigt höga jämfört med motsvarande i andra länder:

Berge tycks någorlunda nöjd med redovisningen av det empiriska kunskapsläget: De flesta studier av minimilöner hittar inga eller endast små negativa sysselsättningseffekter. Om detta skriver Berge helt korrekt

Dock ska det understrykas att detta är i USA, och att slutsatser från studier i USA antagligen inte direkt ska översättas till Sverige, eftersom de institutionella miljöerna ser så olika ut.

Den som kikar på diagrammet ovan, ser att det finns en tämligen uppenbar skillnad mellan Sverige och USA (utöver de institutionella miljöerna), nämligen att lägstalönerna i USA är 1/3 av medellönen, i Sverige är de 2/3. Det är knappast någon dödsstöt mot vanlig neoklassisk ekonomisk analys att sysselsättningseffekterna av minimilöner i USA är minimala.

Tillväxt och ojämlikhet med och utan regionala dummyvariabler

Ännu en uppdatering om IMF-rapporten: Min spaning om att sambandet verkar drivas av utvecklingsländer med hög ojämlikhet tycks stämma. Min vän och forskarkollega, den flinke tillitsekonometrikern Christian Bjørnskov, noterade att IMF-rapportens analys saknar de sedvanliga regionala kontrollvariablerna. I ett huj hade han både replikerat resultatet och robusthetstestat det.

Lång post här för den som inte har något emot att läsa danska. I korthet, kika på skatterplotten:

Sambandet i hela urvalet drivs till stora delar av Afrika, med mycket hög ojämlikhet (x-axeln). Inom regioner finns inget samband. Inom OECD (blåa punkter), är sambandet t o m svagt positivt.

På det hela taget talar väl skatterplotten sitt tydliga språk: Något tydligt samband finns inte alls.

Sammansättningseffekterna slår tillbaka…

Marika Lindgren Åsbrink skriver om resurser till välfärden med anledning av bland annat denna DN-debattartikel och frågan om när resurserna kan sägas ha ökat – se denna bloggpost.

Hon kommer (i mina ögon helt korrekt) fram till att alliansen skurit ned på ffa akassa och sjukpenning medan den offentliga konsumtionen ligger kvar som andel av BNP, vilket betyder realt ökade utgifter, av det enkla skäl att vi har haft real tillväxt.

Hon skriver också:

För att kunna föra en meningsfull diskussion om välfärd, behov och skatter räcker det dock inte heller att bara tala per capita och inflationsjusterat. Lika nödvändigt är att ta hänsyn till befolkningens sammansättning. 9 miljoner invånare i arbetsför ålder är något helt annat än 9 miljoner pensionärer eller 9 miljoner förskolebarn

Även detta är korrekt. Bäst är därför att jämföra utgifter inte med hela befolkningen, utan med den relevanta delen av befolkningen: Grundskoleutgifter i relation till antalet barn i grundskoleålder, äldreomsorgsutgifter med antalet äldre, och så vidare.

Sammansättningseffekter är politisk intressanta i allmänhet.

Exempel 1:

Alliansen har tidigare varit mer förtjust i att korrigera för sammansättningseffekter: då har det gällt sysselsättningen, som utvecklats lite sisådär under mandatperioden. En förklaring är att arbetskraftens har kommit att innehålla relativt sett fler äldre, som ju har lägre sysselsättningsgrad. Bara det faktum att arbetskraften blir äldre gör alltså att andelen sysselsatta i arbetsför ålder minskar. Demografin är således en uppförsbacke att beakta när man jämför sysselsättningsgrad över tid.

Exempel 2:

Ett annat område där sammansättningseffekter är intressanta (och vrålkontroversiella) gäller hälsoklyftor och inkomstklyftor. En stad som Malmö har haft ökande inkomstklyftor och hälsoklyftor under lång tid – men befolkningens sammansättning har också ändrat karaktär kraftigt. I ett tidigare blogginlägg skrev jag om detta med anledning av Malmökommissionen:

Hälsan anses känslig för vad som händer tidigt i livet. Därför är det troligt att en dubblering av andelen utlandsfödda (från 15 till 30 procent) har betydande effekt på hälsofördelningen.

När det gäller denna typ av sammansättningseffekt tycks vissa vara av uppfattningen att den som räknar ut den skyller de ökade klyftorna på de utlandsfödda – men så måste det naturligtvis inte vara.

Slutsats: Den som politiker som åberopar sammansättningseffekter i en fråga bör således vara beredd på att göra motsvarande korrigering i andra frågor.

Kan socialdemokratenas experter se bortom genomsnittsarbetslösheten?

Socialdemokraterna tillsätter en expertgrupp om arbetslösheten. Intressant och uppmuntrande:

Kommissionen kommer att sammanställa fakta och erfarenheter från länder som har lägre arbetslöshet och högre sysselsättning än Sverige. Kommissionen kommer att ledas av Mårten Palme, professor i nationalekonomi vid Stockholms universitet. Övriga ledamöter i kommissionen är: Bertil Holmlund, professor i nationalekonomi vid Uppsala universitet, Eva Mörk, professor i nationalekonomi vid Uppsala universitet och Robert Östling, forskare vid Institutet för internationell ekonomi, Stockholms universitet.

Den stora frågan är om kommissionen klarar av (får lov?) att se bortom det tämligen ointressanta genomsnittet för svensk arbetslöshet på drygt 8 procent. Åtgärder för ökad sysselsättning i Sverige borde numera vara nästan liktydigt med åtgärder för en bättre arbetsmarknad för marginalgrupper, i synnerhet utlandsfödda.

Som framgår av diagrammet nedan (baserat på SCB:s aprilsiffror) har arbetslöshetsgapet mellan inrikes- och utrikesfödda ökat de senaste åren (både under alliansens maktinnehav, men även 2005).

Fredrik Reinfeldt har faktiskt försökt påtala problemet. Då gick folk i taket över den kanske inte helt lyckade formuleringen "etniska svenskar" och började hävda att regeringen skyller arbetslösheten på invandrarna (vilket är en konstig och föga konstruktiv tolkning).

Mårten Palme och gänget ovan ger oss nog en bättre diskussion än så!

Del 4 Om MalmöKommissionen: Försörjningsstödet

I korthet: Det är förvånande att kommissionen inte diskuterar incitamentsproblemen i dagens försörjningsstöd, och istället nöjer sig med att föreslå att det höjs.

---

Två av Malmökommissionens förslag som uppmärksammats en hel del  rör försörjningsstödet:

• Höj det kommunala försörjningsstödet till barnfamiljer med långvarigt försörjningsstöd. (s. 60)
• Inled en diskussion på nationell nivå om att höja riksnormen för nationellt försörjningsstöd. (s 102)

Det finns många problem med det svenska försöjningsstödet. Är ett av dem att stödet är för lågt? I jämförelse med andra länder utmärker sig Sverige genom att stödet exklusive hyra inte är särskilt högt. Däremot är det svenska systemet jämförelsevis generöst när hyran räknas in.

Figuren – hämtad från min Fores-bok om segregation och ekonomiska frizoner – bygger på OECD-data.

OBS1: OECD anger stödet relativt medianinkomsten. I absolut nivå är alltså det svenska stödet även utan hyresersättning högre än exempelvis i Portugal då medianinkomsten är högre i Sverige.

OBS2: OECD räknar mer en hyra på 20 procent av medianinkomsten medellönen, vilket för Sveriges del innebär 5800 kr. Det totala stödet kan alltså bli både högre eller lägre beroende på hyran. Enligt Boverket (2010) var den genomsnittliga månadshyran 2009 för 2 rum och kök 4 537 kr i det befintliga beståndet, 6 959 kr i allmännyttans nyproduktion och 8 459 kr i privat allmänproduktion.

Huvudproblemet med det svenska försörjningsstödet är således knappast att den totala nivån är låg. Däremot är det ett problem att en stor andel av stödet är kopplat till utgifter såsom hyra – en konstruktion som försvårar för individen att påverka sin situation genom egna beslut.

Systemet tillåter inte att man sparar pengar till en bil eller till ett körkort, och det går inte att få pengar över genom att sänka boendekostnaden: Den som minskar sin boendekostnad med X kronor, får stödet sänkt med X kronor.

Vad kunde kommissionen ha föreslagit?

Ett alternativ är att betala hyresersättning som en schablon istället för att ersätta hela hyran. Generellt sett kan man öka människors frihet och minska den integritetskränkande behovsprövningen genom att minska konsumtionsstyrningen. I dagsläget är stora delar knutet inte bara till hyra, utan till kollektivtrafik, fackavgift, akasseavgift, livsmedel, kläder och skor, lek och fritid, förbrukningsvaror, hälsa och hygien samt dagstidning, telefon och TV- avgift.

I praktiken betyder detta ofta mot uppvisande av kvitto. Nog finns här utrymme att reformera?

Ett annat tänkbart förslag är att göra det möjligt för ungdomar att få hjälp att ta körkort inom försörjningsstödets ram.

Some problems with the “Building a Better America” paper by Norton & Ariely

[På engelska för att det kan hända att någon som inte kan svenska är intresserad av just denna post…]

The paper “Building a Better America—One Wealth Quintile at a Time” by Michael Norton and Dan Ariely has been cited a lot – here’s an example:

Wealth in America is heavily – extremely – concentrated among people in the top quintile. It’s not that wealthy people have a bit more than the middle class and a lot more than the lowest quintile. No. Wealthy Americans own almost 85% of assets in America. That should be surprising to you because when Ariely and Norton surveyed people to find out how much wealth folks *think* the top quintile owns, they estimate about 58%. Even that inequality is too much, the respondents think.

Here is the full paper, published in Perspectives on Psychological Science. It contains the picture shown below:

The paper is typically said to show the following: When asked, americans would like US inequality to be lower than they think it is. And when asked what they think it is, it is lower than the actual level of inequality. The level of inequality where that americans actually prefer is more like the level in Sweden.

But what distribution are we talking about, income or wealth? The claim below the pie charts says: “Pie charts depict the percentage of wealth possessed by each quintile”. This was confusing to me: I thought wealth inequality in Sweden was rather high. So I looked ut up.

Actually, the distribution of total assets in Sweden (in 2004, table 4 in this report from Statistics Sweden) looks like this (assuming that i converted from deciles to quintiles correctly):

The net wealth distribution looks like this:

It is hard to say if A&N use net wealth (assets minus debt) or assets for US, but it is obvious that they are not using wealth data for Sweden at all. The Swedish circle looks more like the Swedish income distribution to me.

At journalistresources.org, both distributions are actually said to be income distributions:

When given the choice between the income distributions of Sweden and the United States, 92% of respondents preferred that of Sweden

So... This post was originally intended to be about this paper by Kimmo Eriksson & Brent Simpson, titled

“What do Americans know about inequality? It depends on how you ask them”

It shows that the way A&N ask questions about distribution is biased towards underestimating inequality, because people are not very good at doing math involving percentages (as I read their paper, at least). They show that people make the same mistake for the distribution of web page popularity and school teacher salaries.

Furthermore, E&S note that the math-problem seems to drive the results in N&A:

when made aware of the logical connection between the Percent measure and the Average measure, many people do not stand by the low inequality responses elicited by the Percent measure.

I guess the argument in Eriksson & Simpson hold for both income distributions and wealth distributions, but it it still worth noting that the often cited stylized fact that americans prefer to live in Sweden inequality wise, comes from comparing the US wealth distribution with the Swedish income distribution…

Ökar klyftorna mer i Sverige än i andra länder?

Det är välkänt att Sverige runt 1980 hade västvärldens kanske mest sammanpressade inkomstfördelning. Det är också välkänt att inkomstspridningen sedan dess ökat i de flesta länder, så även i Sverige.

Däremot hör man lite olika bud om huruvida inkomstspridningen ökat mer i Sverige än i andra länder, eller om Sverige har behållit sin relativa position som det mest jämlika landet.

Detta reser två frågor: Varför hörs det olika bud om något som är ganska enkelt att kolla upp? Och varför har jag inte brytt mig om att kolla upp det förrän nu? Nåväl, bättre sent än aldrig.

Först, siffror från OECD, Gini för disponibel inkomst i hela befolkningen i mitten på 80-, 90- och 00-talet (detta är OECDs sätt att redovisa siffrorna) sorterade så att vi ser de fem länder med lägst ojämlikhet:

	mid-80s		mid-90s		mid-00s
Sweden	0,198	Sweden	0,211	Denmark	0,232
Finland	0,209	Denmark	0,215	Sweden	0,234
Denmark	0,221	Finland	0,218	Finland	0,254
Norway	0,222	Austria	0,238	Luxembourg	0,258
Austria	0,236	Norway	0,243	Austria	0,265

Ojämlikheten ökar, men jämfört med andra länder håller Sverige ställningen. Jag skulle inte dra några större växlar på att Danmark går om med hjälp av tredjedecimalen.

Men vad har hänt de senaste åren? OECD har inte årsdata, men det har Eurostat/SCB (excel-ark). Samma Gini-koefficient, men nu alltså topp-5 inom EU27 för åren 2008-2011:

	2008		2009		2010		2011
Slovenien	23,4	Slovenien	22,7	Slovenien	23,8	Slovenien	23,8
Slovakien	23,7	Ungern	24,7	Ungern	24,1	Sverige	24,4
Sverige	24	Slovakien	24,8	Sverige	24,1	Tjeckien	25,2
Tjeckien	24,7	Sverige	24,8	Tjeckien	24,9	Slovakien	25,7
Danmark	25,1	Tjeckien	25,1	Finland	25,4	Finland	25,8

Ingen direkt alarmerande utveckling där heller. Det är naturligtvis vanskligt att göra rangordningar mellan länder när skillnaderna mellan länderna är så små som de är – och just detta är poängen: Den som hävdar att klyftorna ökar snabbare i Sverige än i andra länder har i vart inget stöd i det vanligaste ojämlikhetsmåttet hos de vanligaste datakällorna och när Sverige jämförs med EU och OECD.

En intressant effekt av västvärldens expansiva penningpolitik

Här är ett hisnande exempel på en rad ekonomiska fenomen, såsom oavsiktliga konsekvenser av politik, utbud och efterfrågan, institutioners betydelse och globalisering:

Västvärldens expansiva penningpolitik efter finanskrisen leder till ökat våld i Afrika.

Är det inte uppenbart hur?

1. Ökat utbud av pengar (genom sänkta styrräntor, lån, bailouts och kvantitativa lättnader) skapar förväntningar om minskat penningvärde.

2. Marknadsaktörer vill skydda sig mot denna värdeminskning och byter ut dollar och euro mot något som uppfattas säkrare: Guld.

3. Efterfrågan på guld ökar och priset drivs upp. (exempel)

4. Ökat pris på guld gör alla med guld rikare och gör guld mer eftertraktat.

5. Ökat guldpris är inget problem i samhällen med fungerande institutioner (i synnerhet fungerande äganderätter). I samhällen där motsatsen gäller, och det dessutom finns gott om guld, förvärras fenomenet "resource curse" som innebär att existensen av värdefulla naturresurser skapar bråk och konflikter snarare än välstånd. 

Och således kan vi nu läsa:

Gold Drives Congo Conflict, Says Report … As the price of gold has hit record levels over the past five years, new gold mines filled with child miners as young as 8 years old have sprung up in Congo, and armed groups are fighting over mines and trading routes

Fritt fram att skriva pappret "Unintended consequences of monetary policy" således!

Arbetskraftskostnader i Sverige och Tanzania (med och utan svenska skatter).

Det är välkänt att arbetskraftskostnaderna är högre i Sverige än i världens fattigaste länder. Men hur mycket av skillnaden beror på att skatterna är högre i Sverige och hur mycket förklaras av att lönerna är högre?

Det enkla svaret är att allt beror på lönenivåerna eftersom skatter och arbetsgivaravgifter tas ur löneutrymmet. Men eftersom det är ett vanligt förekommande förslag att underlätta sysselsättningen av lågkvalificerad arbetskraft i Sverige genom att sänka eller helt avskaffa arbetsgivaravgifterna, kan följande räkneövning möjligen vara illustrativ:

Minimilön för hotellarbetare i Tanzania: 65 000 Tanzanianska shilling i månaden. Det är 270 SEK (Forex-kurs), eller 125 PPP-dollar (enligt implied PPP-rate 519). Det finns skatter i Tanzania, men de är låga och företag i export processing zones har undantag de första tio (!) åren.

Minimilön i Sverige enligt Hotell och Restaurang-facket när förkunskaper ej krävs: 18 774 SEK (eller 2041 PPP-dollar). Efter skatt är detta 14 762 kronor, och den totala lönekostnaden för arbetsgivaren 24 673 kr.

Således: Kostnaden för att anställa en hotellarbetare i Tanzania är alltså 1,1% av vad det kostar i Sverige (270/24673). Tar vi bort samtliga löne- och inkomstskatter i Sverige och antar att arbetskraftskostnaden därmed blir lika med nettolönen 14 762 kronor (vilket alltså är helt orealistiskt) skulle Tanzanias relativa kostnad öka till 1,8% av Sveriges.

Det är med andra ord inte välfärdsstaten som gör att arbetskraften är dyrare i Sverige, det är lönenivåerna.

Vänner av välfärdsstaten skulle till och med kunna påpeka följande: Lönerna i Sverige kan vara så mycket högre för att arbetskraften i Sverige har mycket högre produktivitet, och det beror delvis på att just välfärdsstaten genom utbildning och sjukvård är produktivitetshöjande.

Vilka faktorer förklarar den ökade inkomstspridningen i Sverige?

Förmiddagens konferens med Finanspolitiska rådet rörande fördelningspolitik var intressant. Det slog mig att vi är ganska nära att veta ungefär vilka faktorer som förklarar den ökade årsinkomstspridningen i Sverige och hur viktiga de är.

Daniel Waldenström konstaterade att trots 23 fördelningspolitiska bilagor till budget eller vår budget, som nästan samtliga redovisat utvecklingen av Gini för disponibla årsinkomster, har ingen delat upp ökningen i olika förklaringsfaktorer på ett begripligt sätt.

Hur mycket av den ökade Gini-koefficieneten beror på…

• ökad andel utlandsfödda?
• fler studenter?
• fler ensamhushåll och ändrade äktenskapsmönster?
• liberaliseringar som avregleringar, sänkta marginalskatter och frihandel?

Svaren på dessa frågor tycks inte vara så långt borta. På seminariet svarade Anders Björklund direkt att kanske 15-20 procent av ökningen sedan 1980 kan förklaras av att inkomstspridningen bland utlandsfödda är större (OBS: preliminära resultat i pågående forskning).

I Daniels rapport visar han enkla beräkningar över hur studenter spelar in (OBS: Måttet är relativ fattigdom):

Hur mycket som beror på ändrad hushållssammansättning är möjligen den fråga vi vet minst om, trots att det borde vara ganska lätt utrett. I USA tycks ändrade äktenskapsmönster och färre hemmafruar ha lett till ökad spridning (se denna artikel) men jag känner inte till någon systematisk analys av liknande faktorer för svensk del.

Slutligen finns en forskningslitteratur, där bl a jag själv och Therese Nilsson funnit att avregleringar och liberaliseringar förklarar ungefär en fjärdedel av ökad Gini sedan 1980 i Sverige.

Återstår så toppinkomster och kapitalvinster som ju spelar en betydande roll (se tidigare inlägg).

Att fundera på:

Om man tycker ökad invandring är bra (ökad spridning inom Sverige är ju då en effekt av minskade klyftor globalt), fler studenter är bra, färre hemmafruar och fler ensamhushåll är bra, och tycker att Sverige 1980 hade lite väl många regleringar och monopol, måste man då gilla de ökade klyftorna som detta resulterat i?

Fortsatt blandade resultat om ojämlikhet och hälsa

En ny studie på svenska data finner visst stöd för ett samband mellan ojämlikhet och hälsa: (Källa: Rostila, Kölegård & Fritzell, Social Science & Medicin, 2012))

The findings indicate a moderate effect by high and very high income inequality on self-rated poor health at the municipality-level. The association, however, ceases after adjustment for spending on social goods.

En annan studie (IFAU-working paper av Grönqvist, Johansson & Niknami), använder också svenska data, och finner ingen effekt:

I den nya IFAU-rapporten följer författarna nyanlända flyktingar som kom att bo i olika kommuner i Sverige genom 1980- och 1990-talets placeringspolitik. Kommunerna har olika stor inkomstspridning och genom att studera individernas hälsa i områden med stor respektive liten inkomstspridning kan författarna ta hänsyn till metodproblemet med att individer med en viss hälsa och inkomst tenderar att bo inom samma område

Man kan fundera kring vilka olikheter mellan studierna som förklarar de skilda resultaten – det finns många.

Min gissning är att hälsomåttet spelar en stor roll. Den första studien använder självskattad hälsa, den andra använder sannolikheten att bli inlagd på sjukhus.

Den översta tusendelens inkomstandel

Ett intressant diagram hämtat från den fördelningspolitiska bilagan till vårbudgeten 2010.

Finns inte längre tidsserier? Jodå (för vissa länder), i the world top income database (notera att detta diagram börjar 1995)