Ny forskning om global inkomstfördelning

I senaste Review of Economics and Statistics finns en artikel som var trevlig läsning på många sätt (länk):

Chotikapanich, D., Griffiths, W.E., Prasada Rao, D.S., and Valencia, V. (2012). Global Income Distributions and Inequality, 1993 and 2000: Incorporating Country-Level Inequality Modeled with Beta Distributions. Review of Economics and Statistics, 94, 52-73.

Målet är att beskriva den globala realinkomstfördelningen. Data är naturligtvis skakiga och begränsade, men eftersom inkomstfördelningar väl kan beskrivas med hjälp av betafördelningen, kan författarna ändå presentera en del intressanta resultat:

Vad som hänt mellan 1993 och 2000 är att den globala inkomstfördelningen ändrat form. Ojämlikheten globalt har minskat något, men spridningen har också ökat inom länder:

Det finns tidigare studier funnit ungefär motsvarande tidigare, men detta papper är metodmässigt det bästa jag hittills sett. I likhet med tidigare studier drivs den globala minskningen av utvecklingen i Kina.

Är det lättare att bli rik på arbete idag än 1980?

I början av 1980-talet fanns många bra argument för att inkomstutjämningen i Sverige hade gått för långt. Högern kunde med visst fog påstå att det var omöjligt att bli rik på vanligt hederligt arbete. 30 år senare har inkomstspridningen ökat markant. Men har det blivit lättare att bli rik på vanligt hederligt arbete?

Den marknadsliberala opinionsbildningen i Sverige runt 1980 hade inga problem att hitta tokigheter att kritisera. Marginalskatterna var skyhöga och uppmuntrade till kraftig skatteplanering. Läkare tjänade mer på att hugga ved till sommarstugan än på att arbeta extra och kapa vårdköer, som Bengt Westerberg uttryckte saken. Ingångslönerna var höga, utbildningspremien låg och karriärlöneprofilen flack. För en undersköterska var det privatekonomiskt en dålig affär att vidareutbilda sig till sjuksköterska. De som ville finansiera sin privata konsumtion med hjälp av arbete och sparande fick snabbt lära sig att det smarta var att ta ett lån, dra av räntorna och låta inflationen göra resten. Listan kan göras lång, och i borgerliga kretsar fanns en utbredd uppfattning att jämlikhetspolitiken drivits så långt att det var näst intill omöjligt att bli rik på hederligt arbete i Sverige. Annat var det om man ärver eller vinner på lotteri.

De som vet hur politiken såg ut, kan omöjligen avfärda allt detta som propaganda från näringslivet. Kritiken var befogad och ofta välformulerad. 1980-talet skapade något så sällsynt som rolig och bitande borgerlig politisk satir. Festligast är kanske Ian Wachmeisters bok Ankdammen (Timbro, 1988).

Idag har inkomstskillnaderna ökat kraftigt. Det leder rimligen till frågan: Har inkomstspridningen ökat på ett sätt som innebär att det blivit lättare att bli rik på arbete?

Under 1980-talet skedde en del som bidrog till detta. Även många socialdemokrater insåg tveklöst att Sverige år 1980 var i stort behov av reformer. Således genomfördes två stora skattereformer över blockgränsen (den underbara natten 1981 och århundradets skattereform 1990) som sänkte marginalskatterna, och en omläggning av den makroekonomiska politiken som sänkte inflationen så att sparande lönade sig bättre. Men detta var nu mer än 20 år sedan. Vad mer har hänt som gjort det lättare att bli rik på arbete?

Det dräller knappast av exempel. Inkomstklyftorna har fortsatt öka, men det beror inte främst på att hårt arbetande löntagare belönas i lönekuvertet. Däremot finns numera ytterligare två sätt att bli rik utan att arbeta: vältajmade bostadsaffärer och aktievinster. En första bostadsrätt inköpt vid rätt tillfälle gör avsevärt mer nytta för privatekonomin än vad de flesta kan vinna på att löneförhandla med sin chef. Inkomstfördelningens utveckling visar att en betydande del av de ökade klyftorna inte alls har med löner och arbetsinkomster att göra.

Den röda kurvan  nedan visar Gini-koefficient för arbetsinkomst för samtliga helårs och heltidsanställda för personer 20-64 år (Källa SCB). Den har legat still åtminstone sedan 2000. Den blå kurvan är det vanliga Gini-måttet (disp. ink. per k.e.) inklusive kapitalvinster. Den är högre och har ökat desto mer.

Bilden bekräftas av Daniel Waldenström och Jesper Roine (2010) som konstaterar om Sverige:

while labor incomes have not diverged dramatically over the past decades, the gains from exceptionally large increases in asset prices (mainly increases in share prices) have been very unevenly distributed. Our data suggest that these capital gains have accrued to those who also have the highest wages, hence magnifying inequalities in the income distribution. (p. 5)

I ett relaterat workingpaper visar samma författare att kapitalinkomsterna ökat kraftigt i den rikaste procenten och promillen av inkomstfördelningen.

Skattepolitik och skatteplanering

Skattepolitiken de senaste 20 åren har inte gjort det lättare att bli rik på arbete. 1990 års skattereform sänkte den högsta marginalskatten till drygt 50 procent, men reformen frångicks snabbt med den så kallade värnskatten, som är kvar än idag. Alliansregeringens skattesänkningar har för övrigt syftet att öka drivkrafterna att ta jobb överhuvudtaget, inte att man ska kunna bli rik på sitt jobb. Jobbskatteavdraget har sänkt skatten med 80 miljarder men den högsta marginalskatten är fortfarande 55 procent plus arbetsgivaravgifternas 30 procent på bruttolönen. I ungefär samma inkomstlägen som den statliga inkomstskatten inträder upphör de flesta socialförsäkringar att vara försäkringar. Pensionen ökar med arbetsinkomsten upp till 380 000, sedan är det stopp. Andra socialförsäkringar har motsvarande eller ännu lägre tak.

I borgerliga kretsar är det sedan länge underförstått att den som vill bli rik på att arbeta är absolut inte bör låta beskatta sig som arbetsinkomsttagare. En firma är ett måste, helst ett aktiebolag. Med rätt bolagskonstruktion och smarta avdrag kan skatten sänkas avsevärt för den som vet hur.
   
Således: Den ökade inkomstspridningen i Sverige beror inte i särskilt stor utsträckning på att det blivit lättare att  bli rik på hårt arbete. Den beror på att skillnaden mellan de som jobbar och de som inte gör det har ökat, på att toppinkomsterna drar ifrån övriga och på ojämnt fördelade kapitalinkomster.

Å ena sidan betyder detta att många av högerns argument från 1980-talet fortfarande är giltiga – och stundom används med betydande elegans, här i en krönika av Fredrik Westerlund.

Å andra sidan finns det skäl att fundera kritiskt kring varför inkomstspridningen ökat de senaste åren.

---

Källor:

Waldenström, Daniel and Jesper Roine. 2010. "Top Incomes in Sweden over the Twentieth Century." in Top Incomes over the Twentieth Century: Volume II, A Global Perspective, edited by A. B. Atkinson and T. Piketty. Oxford: Oxford University Press.

Roine, J. and D. Waldenstrom. 2008. "The evolution of top incomes in an egalitarian society: Sweden, 1903-2004." Journal of Public Economics 92:366-387.

Sommestad i Aftonbladet

Missa inte Lena Sommestad i Aftonbladet. Först antyds att icke-akademiker inte kan/bör kritisera akademiker:

Christopher Snowdon driver tesen att Wilkinson och Pickett är dåliga forskare. Han dömer ut hela den forskning som presenteras i ”Jämlikhetsanden”. Snowdon gör detta utan att ha någon egen vetenskaplig meritering. Han ignorerar också helt den omfattande forskning som ligger till grund för Wilkinsons och Picketts bok.

Sedan kommer en formulering att bära med sig likt en karamell:

Det finns i dag tiotusentals vetenskapliga publikationer om ojämlikhet och sociala problem. De här studierna har ännu inte klarlagt alla aspekter av ojämlikhet, men de visar att ojämlikhet är en nyckelfaktor om vi vill förstå skillnader i människors livsvillkor.

Ahhh... Inget förgyller eftermiddagen på samma sätt som Aftonbladets kultursida...

Om jämlikhetsanden och jämlikhetsbluffen: Från skatterplots till forskningsfronten

Här kommer mitt längsta inlägg om Jämlikhetsanden hittills. Vi börjar lite nätt med min presentation vid morgonens bokpresentation, som för övrigt kan ses här.

Dessutom har jag satt ihop data över ginikoefficienter, spädbarnsdödlighet och förväntad livslängd i ett google kalkylark. Eftersom det varit en väldig diskussion rörande källvalet, hämtade jag själv data från Swiid (enligt min mening är den bästa källan för Ginikoefficienter) och FN. Nyaste tillgängliga data användes.

Med dessa data gjorde jag först en replikering av W&P:s samband mellan ojämlikhet och förväntad livslängd:

Notera att Japan har högre ojämlikhet här än enligt Wilkinson och Picket (vilket bland andra Danne Nordling redan påpekat).

Christopher Snowdon, författare till Jämlikhetsbluffen, tycker att Tjeckien, Slovakien och Slovenien borde få vara med, eftersom de är minst lika rika som Portugal. Då blir mönstret följande:

Med måttet spädbarnsdödlighet snarare än förväntad livslängd ser det ut så här när även Snowdons länder tas med:

Slutsats: Det bivariata sambandet är mycket känsligt för val av länder och datakällor. Men skatterplots som dessa bevisar inte så mycket mer än så.

Så hur ska tesen om ojämlikhet och hälsa testas?

Ett enkelt tankeexperiment underlättar diskussionen. Tänk dig ett samhälle med tre personer: Ann, Bart och Clinton, som tjänar 18 000, 20 000 respektive 22 000 kronor i månaden.

----------A--------------------B--------------------C----------

Ann: 18 000 kr    Bart: 20 000 kr    Clinton: 22 000 kr.

Tänk sedan samma samhälle, men låt Clinton tjäna 30 000 istället för 22 000, och låt Ann tjäna 10 000 istället för 18 000.

----------A-------------------------------------B-------------------------------------C----------

Ann: 10 000 kr    Bart: 20 000 kr     Clinton: 30 000 kr.

Vad händer med hälsan i tankeexperimentet? Clinton lär må bättre av att ha mer pengar, Ann lär må sämre av att ha mindre. Om ojämlikhet har en separat effekt, bör Bart må sämre av att inkomstspridningen ökat. För att testa om så är fallet, krävs studier av individdata och ojämlikhet på nationell nivå i flera olika länder.

Dylika studier är mycket sällsynta och har i själva verket alldeles nyligen börjat publiceras. Argumentet att individdata krävs går dock tillbaks åtminstone till Gravelle (1998). Med reservation för att forskningsfronten flyttas snabbt, finns det i skrivande stund endast tre sådana studier publicerade, vilket gör att jag kan kosta på mig en möjligen komplett forskningsöversikt:

• Hildebrand och Van Kerm (2009) har data från 11 EU-länder och hittar ett statistiskt signifikant men mycket svagt negativt samband mellan landets ojämlikhet och självskattad hälsa.
• Karlsson et al. (2010) har data från 21 länder och testar två olika hälsomått. De hittar ett negativt samband mellan landets ojämlikhet människors självskattade hälsa. Det andra hälsomåttet är ett index som beskriver vilka dagliga aktiviteter individen klarar av. För detta mått hittas inget samband med ojämlikheten i landet.
• Jen et al. (2009) har data från 69 länder, varav 38 ligger ovanför den inkomstgräns där inkomst inte längre spelar roll för hälsan enligt Wilkinson. De finner ett signifikant positivt samband mellan ojämlikhet och självskattad hälsa, det vill säga motsatsen till vad Wilkinson och Pickett hävdar. De hittar ingen skillnad i hur detta samband ser ut i rika och i fattiga länder.

Det är således rimligt att säga att bland de studier som faktiskt kan testa effekten av nationell ojämlikhet på individuell hälsa, är resultaten inte entydiga.

Vad säger då Wilkinson om detta? Wilkinson är generellt sett sparsmakad med referenser till studier som använder individdata. I en relativt ny översiktsartikel (Wilkinson och Picket 2006) förklaras varför det enligt W&P är fel (!) att korrigera för individuell inkomst (sid. 1775):

If a person’s income is a marker of their social position, then adjusting inequality effects for individual income may be like controlling measures of class stratification for individual social status differentiation. However, even if this objection to controlling for individual income is ignored, it appears that despite often using small areas, analyses of inequality which use multilevel methods have usually been able to identify inequality effects even after controlling out the effects of individual income (Subramanian & Kawachi, 2004)

Läsaren får själv avgöra hur övertygande detta är. Den som faktiskt läser Subramanian & Kawachi (2004) skulle kunna hänga upp sig på användandet av ordet "usually" ovan.

Subramanian & Kawachi sammanfattar ett 20-tal studier som har individdata inom ett land (endast de tre studierna ovan har data både på individnivå och i flera länder). 8 av 13 studier inom USA hittat ett negativt samband, medan 5 av 6 studier i andra länder inte hittat något samband.

Översiktstabellerna i Subramanian och Kawachi (2004) är mycket matnyttiga och får sista ordet:

Referenser:

Gravelle, H. (1998), "How Much of the Relation between Population Mortality and Unequal Distribution of Income Is a Statistical Artefact?," British Medical Journal, 316, 382-386.

Hildebrand, Vincent and Philippe Van Kerm. 2009. "Income inequality and self-rated health status: evidence from the european community household panel." Demography 46:805-825.

Jen, Min Hua, Kelvis Jones och RonJohnston. 2009. "Global variations in health: Evaluating Wilkinson's income inequality hypothesis using the World Values Survey." Social Science and Medicine 68:643-653.

Karlsson, Martin, Therese Nilsson, Carl-Hanpus Lyttkens, och George Leeson. 2010. "Income inequality and health: Importance of a cross-country perspective." Social Science & Medicine 70:875-885.

Subramanian, S. V., and Kawachi, I. (2004), "Income Inequality and Health: What Have We Learned So Far?," Epidemiologic Reviews, 26, 78-91.

Wilkinson, R. G., and Pickett, K. E. (2006), "Income Inequality and Population Health: A Review and Explanation of the Evidence," Social Science and Medicine, 62, 1768-1784.

Update on 2 sep 2010, kl 20:06 by bergh

Tänkte samla lite mer om debatten här.

Börjar med en enkel diskussion om nivåer och förstadifferenser av Andrew Leigh på hans blogg.

Mer debatt om jämlikhetsanden

För folk som orkar upp tidigt imorgon: Bokfrukost på Timbro. Kl 8.

På seminariet presenteras Jämlikhetsbluffen av välfärdsforskaren Andreas Bergh som skrivit förordet. Boken kommenteras av Ulrika Kärnborg och Daniel Suhonen. Moderator är Håkan Tribell.

Medelinkomst och medianinkomst i Sverige 2008

Lena Sommestads artikel i DN fick mig att vilja kolla upp följande: (Siffror från SCB, 2008).

Förvärvsinkomst, dvs före skatt.

Befolkning Medel Median

Äldre än 16  230 000 212 000

20 - 64 år 261 000 250 000

Globala klyftor i kommunikationskostnader

Även globala klyftor kan mätas på många olika sätt. Här är ett diagram med trevlig trend från FNs World Development Report 2009.

I OECD-länder verkar priset för ett treminuterssamtal till USA ha stabiliserats: En jämvikt givet graden av konkurrens och marginalkostnaden med rådande teknologi, förmodligen.

Alla andra regioner i världen rör sig snabbt mot denna låga nivå. Snabbast är fallet i problemregionen nummer ett: Afrika söder om Sahara.

Klassklyftor i trångboddhet minskar

SCB har även data över trångboddhet enligt norm 3, samt den lite mer intuitiva indikatorn antal boende per 100 rum (inkl. kök). Båda uppvisar samma tendens: Trångboddheten minskar, och klassskillnaderna i trångboddhet minskar också, åtminstone under 1980-talet.

Allt fler arbetare kan överklaga myndighetsbeslut

Så till en trend som entydigt pekar i rätt riktning: Klyftan mellan hur många arbetare och tjänstemän som anser sig kunna överklaga myndighetsbeslut har minskat sedan 1980. Minskningen drivs helt av att fler arbetare svarar ja på frågan.

Källa ULF-data.

Tidigare poster om klyftor.

Klassklyftor i föraväntad livslängd

Stefan Fors på Karolinska Institutet skickade mig ett diagram med SCB-statistik över förväntad livslängd vid 30 års ålder uppdelat på kön och utbildning.

Som synes har klyftan mellan män och kvinnor minskat betydligt, men utbildningsskillnaden inom varje kön har ökat. Intressant är att kvinnor med endast grundskola (förvisso en krympande grupp) legat nästan stilla under perioden.

Klassklyfta nr 2: Våld och hot

I förra posten visades att klassklyfta mellan arbetare och tjänstemän när det gäller självskattad är tämligen konstant i Sverige. Men kikar vi på andel som säger sig ha utsatts för hot eller våld de senaste 12 månaderna, finns faktiskt en tendens: Andelen ökar, och den verkar öka snabbare för arbetarklassen.

(Källa: ULF-data) 

Notera toppen runt 2000 - kan det ha med Göteborgskravaller, reclaim-the-streets och Attac-rörelsen att göra? Eller är jag helt ute och cyklar?

Klart är emellertid att på 80-talet fanns ingen klasskillnad att tala om, men det verkar det ha funnits sedan dess.

Coming up next: Ojämlikhet i förväntad livslängd!

Klassklyftor i andra dimensioner än disponibel årsinkomst

Kort resumé: När jämlikhet diskuteras i Sverige är det nästan alltid spridning i årlig disponibel inkomst som avses. Kruxet är bara att Gini-koefficienten för detta mått kan öka om antalet ensamhushåll ökar, om karriärlöneprofilen i flera yrken blir brantare, den påverkas av demografiska förändringar...

Huvudfråga: Så hur ska vi veta om om ökad Gini-ojämlikhet är normativt problematisk eller inte?

Ett sätt är att titta på klyftor i andra dimensioner än inkomst, såsom konsumtion eller välbefinnande. Som jag tjafsat om tidigare, finns det dåligt med data på detta, åtminstone på decilnivå.

Men om vi nöjer oss med ett klassperspektiv, och jämför arbetare samt lägre tjänstemän med högre tjänstemän och "fria yrkesutövare med akademiska yrken", finns det en hel del i SCBs ULF-data (undersökningar av levnadsförhållanden). Planen är att i några inlägg redovisa klassklyftornas utveckling i andra dimensioner än inkomst.

Första måttet: självskattad hälsa. 87 procent av tjänstemännen (16-64 år) hade 1980 ett allmänt hälsotillstånd som var gott eller mycket gott enligt egen uppskattning, medan motsvarande siffra för arbetare var 77 procent. Men vad har hänt sedan dess?

Som synes har den självskattade hälsan fallit en smula, men klassklyftan (kvoten) är så gott som konstant: Den var som högst 1990-91, då tjänstemän hade 18 procent bättre självskattad hälsa. Senaste siffrorna är i nivå med klyftorna i början av 80-talet.

(till alla som nu är upprörda och menar att självskattad hälsa är ett nonsensmått som jag valt för att dra uppmärksamheten från de verkliga klyftorna, kan jag meddela att nästa mått kommer att visa något helt annat).