Senaste poster
Populära
Google Scholar
« Regeringen låter utreda medborgarlön (pyttelite) i långtidsutredningen | Main | Veckan som kommer »
fredag
mar022012

Är det lättare att bli rik på arbete idag än 1980?

I början av 1980-talet fanns många bra argument för att inkomstutjämningen i Sverige hade gått för långt. Högern kunde med visst fog påstå att det var omöjligt att bli rik på vanligt hederligt arbete. 30 år senare har inkomstspridningen ökat markant. Men har det blivit lättare att bli rik på vanligt hederligt arbete?

Den marknadsliberala opinionsbildningen i Sverige runt 1980 hade inga problem att hitta tokigheter att kritisera. Marginalskatterna var skyhöga och uppmuntrade till kraftig skatteplanering. Läkare tjänade mer på att hugga ved till sommarstugan än på att arbeta extra och kapa vårdköer, som Bengt Westerberg uttryckte saken. Ingångslönerna var höga, utbildningspremien låg och karriärlöneprofilen flack. För en undersköterska var det privatekonomiskt en dålig affär att vidareutbilda sig till sjuksköterska. De som ville finansiera sin privata konsumtion med hjälp av arbete och sparande fick snabbt lära sig att det smarta var att ta ett lån, dra av räntorna och låta inflationen göra resten. Listan kan göras lång, och i borgerliga kretsar fanns en utbredd uppfattning att jämlikhetspolitiken drivits så långt att det var näst intill omöjligt att bli rik på hederligt arbete i Sverige. Annat var det om man ärver eller vinner på lotteri.

De som vet hur politiken såg ut, kan omöjligen avfärda allt detta som propaganda från näringslivet. Kritiken var befogad och ofta välformulerad. 1980-talet skapade något så sällsynt som rolig och bitande borgerlig politisk satir. Festligast är kanske Ian Wachmeisters bok Ankdammen (Timbro, 1988).

ankdammen

Idag har inkomstskillnaderna ökat kraftigt. Det leder rimligen till frågan: Har inkomstspridningen ökat på ett sätt som innebär att det blivit lättare att bli rik på arbete?

Under 1980-talet skedde en del som bidrog till detta. Även många socialdemokrater insåg tveklöst att Sverige år 1980 var i stort behov av reformer. Således genomfördes två stora skattereformer över blockgränsen (den underbara natten 1981 och århundradets skattereform 1990) som sänkte marginalskatterna, och en omläggning av den makroekonomiska politiken som sänkte inflationen så att sparande lönade sig bättre. Men detta var nu mer än 20 år sedan. Vad mer har hänt som gjort det lättare att bli rik på arbete?

Det dräller knappast av exempel. Inkomstklyftorna har fortsatt öka, men det beror inte främst på att hårt arbetande löntagare belönas i lönekuvertet. Däremot finns numera ytterligare två sätt att bli rik utan att arbeta: vältajmade bostadsaffärer och aktievinster. En första bostadsrätt inköpt vid rätt tillfälle gör avsevärt mer nytta för privatekonomin än vad de flesta kan vinna på att löneförhandla med sin chef. Inkomstfördelningens utveckling visar att en betydande del av de ökade klyftorna inte alls har med löner och arbetsinkomster att göra.

Den röda kurvan  nedan visar Gini-koefficient för arbetsinkomst för samtliga helårs och heltidsanställda för personer 20-64 år (Källa SCB). Den har legat still åtminstone sedan 2000. Den blå kurvan är det vanliga Gini-måttet (disp. ink. per k.e.) inklusive kapitalvinster. Den är högre och har ökat desto mer.

image

Bilden bekräftas av Daniel Waldenström och Jesper Roine (2010) som konstaterar om Sverige:

while labor incomes have not diverged dramatically over the past decades, the gains from exceptionally large increases in asset prices (mainly increases in share prices) have been very unevenly distributed. Our data suggest that these capital gains have accrued to those who also have the highest wages, hence magnifying inequalities in the income distribution. (p. 5)

I ett relaterat workingpaper visar samma författare att kapitalinkomsterna ökat kraftigt i den rikaste procenten och promillen av inkomstfördelningen.

Skattepolitik och skatteplanering

Skattepolitiken de senaste 20 åren har inte gjort det lättare att bli rik på arbete. 1990 års skattereform sänkte den högsta marginalskatten till drygt 50 procent, men reformen frångicks snabbt med den så kallade värnskatten, som är kvar än idag. Alliansregeringens skattesänkningar har för övrigt syftet att öka drivkrafterna att ta jobb överhuvudtaget, inte att man ska kunna bli rik på sitt jobb. Jobbskatteavdraget har sänkt skatten med 80 miljarder men den högsta marginalskatten är fortfarande 55 procent plus arbetsgivaravgifternas 30 procent på bruttolönen. I ungefär samma inkomstlägen som den statliga inkomstskatten inträder upphör de flesta socialförsäkringar att vara försäkringar. Pensionen ökar med arbetsinkomsten upp till 380 000, sedan är det stopp. Andra socialförsäkringar har motsvarande eller ännu lägre tak.

I borgerliga kretsar är det sedan länge underförstått att den som vill bli rik på att arbeta är absolut inte bör låta beskatta sig som arbetsinkomsttagare. En firma är ett måste, helst ett aktiebolag. Med rätt bolagskonstruktion och smarta avdrag kan skatten sänkas avsevärt för den som vet hur.
   
Således: Den ökade inkomstspridningen i Sverige beror inte i särskilt stor utsträckning på att det blivit lättare att  bli rik på hårt arbete. Den beror på att skillnaden mellan de som jobbar och de som inte gör det har ökat, på att toppinkomsterna drar ifrån övriga och på ojämnt fördelade kapitalinkomster.

Å ena sidan betyder detta att många av högerns argument från 1980-talet fortfarande är giltiga – och stundom används med betydande elegans, här i en krönika av Fredrik Westerlund.

Å andra sidan finns det skäl att fundera kritiskt kring varför inkomstspridningen ökat de senaste åren.

 

---

Källor:

Waldenström, Daniel and Jesper Roine. 2010. "Top Incomes in Sweden over the Twentieth Century." in Top Incomes over the Twentieth Century: Volume II, A Global Perspective, edited by A. B. Atkinson and T. Piketty. Oxford: Oxford University Press.

Roine, J. and D. Waldenstrom. 2008. "The evolution of top incomes in an egalitarian society: Sweden, 1903-2004." Journal of Public Economics 92:366-387.

PrintView Printer Friendly Version

EmailEmail Article to Friend

Reader Comments (22)

Skulle du kunna definiera "rik"? Jag gillar den här posten, tror jag, men om man tar för givet att det är ett viktigt mål för många att "bli rika" på "hederligt arbete" löper man risken att låta lite småborgerlig.

Handlar det om att vara "rik" relativt andra? I så fall får man ju ställa sig frågan om det verkligen är något som bör uppmuntras som livsprojekt. Handlar det om att bli "rik" i absoluta termer? I så fall kan man ju konstatera att vi sedan 1980 blivit rejält mycket rikare, nästan allihop -- på hederligt arbete och humankapital.

Jag skulle föreslå att skippa den kälkborgerliga terminologin-- som säkert är ett bidragande skäl till att Wachtmeister och hans kompisar aldrig lyckades appelera till några bredare grupper -- och istället formulera ståndpunkten som en plädering för ett meritokratiskt samhälle.
2 mar | Unregistered CommenterMartin
En annan kanske relevant variabel kan ju vara andelen löner/vinster i ekonomin. Ju lägre andel det förra desto mindre lönar sig arbete, och då lönar väl sig arbete något mindre nu än för t.ex. 10 år sedan? Detta hänger naturligtvis starkt ihop med kapitalinkomsternas utveckling..
2 mar | Unregistered CommenterHenrik
Är det absolut eller relativ rikedom vi talar om här?
2 mar | Unregistered CommenterNymnchen
Henrik, bra poäng.

Martin, jag tror också du gillar budskapet :-) Men du ställer en bra fråga. Svaret är väl att det kälkborgerliga uttrycket 'bli rik på hederligt arbete' kan appliceras både på relativ och absolut rikedom. Och oavsett vilket som åsyftas är det problematiskt om utfallet beror mindre på arbete och ansträngning än på arv och tillfälligheter. Jag uttrycker det gärna som en plädering för meritokrati, men å andra sidan kan jag stå ut med att låta lite småborgerlig.

Nymnchen: Se Martins fråga och svar ovan.
2 mar | Unregistered Commenterbergh
Åh, tack, jätteintressant av Martin och Henrik! (såg inga andra kommentarer när jag skrev min fråga)
3 mar | Unregistered CommenterNymnchen
À propos arv och tillfälligheter: det är väl just arv och tillfälligheter i variabler som humankapital, nätverk, normer och social kompetens som är en huvudanledning till att inkomstbeskattningen är progressiv? I så fall är det ju inte uppenbart att det är beskattningen av arbetsinkomster som bör åtgärdas som följd av konstaterandet att diskrepansen mellan arbets- och kapitalinkomstbeskattning är problematisk.

Därmed är vi framme vid ett förslag som tycks vara för progressivt för både höger och vänster: om man ökar omfördelningen av dessa bakgrundsvariabler, kan man minska omfördelningen av inkomster. Att sossarnas ekonomiska talesperson dammat av Kunskapslyftet känns iofs lovande.
3 mar | Unregistered CommenterMartin
Delar helt din optimism om den nya talespersonen, Magdalena Andersson.

Fast när det gäller omfördelning är det inte tillräckligt att kika bara på inkomstskatterna, man bör kika på hela paketet. Och vid proportionella skatter och generell välfärd skapas kraftig omfördelning (man kan ju lika gärna se det som att hela den offentliga sektorn är progressiv).

Magdalena Andersson har ju varit föredömligt tydlig även på den punkten: Det viktiga för omfördelningen är inte att vi har progressiva skatter utan att vi har höga skatter.
4 mar | Unregistered Commenterbergh
Det kanske är så att offentliga sektorn i dess helhet gett upphov till kraftig omfördelning. Men trenden de senaste året lär vara motsatt: graden av omförderling lär ha minskat rejält, trots att de flesta parametrarna i systemet förblivit intakta. När storstädernas medelklass använder de exitmöjligheter som skapats på politisk väg, så får man ju samtidigt en mindre grad av omfördelning i kvalitativa termer. Vidare ökar barnfattigdomen lavinartat och den trygghet som socialförsäkringssystemen ska ge har naggats i kanten rejält.

I ett sådant läge känns det inte som att minskad progressivitet i skattesystemet är den allra högsta politiska prioriteringen; även om det naturligtvis kan vara en mycket önskvärd reform.
4 mar | Unregistered CommenterMartin
Ok, sakta i backarna, att omfördelningen minskat 'de senaste åren' är inte alls självklart (oavsett vilka år som avses). Det är i själva verket mycket svårt att säga något om (det kontrafaktiska problemet, formell vs reell progressivitet, effekten av inflation är bara några av svårigheterna som dyker upp. Notera även den mycket säregna 15/30 års regeln i ATP som nu ersatts av en livsinkomstprincip med tak och golv. Har systemet därmed blivit mer eller mindre omfördelande? Ett ämne värdigt en egen avhandling för den hugade...

Dessutom: Progressivitet kan uppstå på olika sätt. De senaste årens jobbskatteavdrag har ju faktiskt gjort det svenska systemet mer progressivt i flera bemärkelser (snittskattesatsen har fallit mer för låga inkomster eftersom avdraget är begränsat uppåt nominellt)
4 mar | Unregistered Commenterbergh
@andreas: Ang ditt "dessutom"; och där kan man också börja titta på konsumtionsojämlikhet. T.ex. torde RUT-avdraget och sänkningen av restaurangmomsen i högre grad gynna höginkomsttagare (som nog äter mer ute och anlitar mer städhjälp) och därmed är mer regressiva..
5 mar | Unregistered CommenterHenrik
Jag kanske uttryckt mig otydligt: graden av omfördelning till eller mellan pensionärer är enligt mitt sätt att se det inte jätteviktig. Däremot finns det otvetydiga bevis för att barnfattigdomen ökat snabbt och detta är betydligt mer oroväckande. För det handlar ju inte om Ginikoefficienter eller de andra abstraktioner du tar upp i din kommentar: det handlar om jämlikhet i *livschanser*. På den punkten finns en betydande skillnad mellan barn (som knappast bör få en sämre start i livet bara för att föräldrarna inte lyckats "bli rika" på "hederligt arbete") och vuxna.

Vidare: under antagande om riskaversion borde kostnaden för a-kassans nedmontering vägas in betydligt mer i en kalkyl på omfördelning än de tendenser i motsatt riktning som du nämner.

En annan sak: I samband med diskussionen om RUT-avdraget drar jag mig till minnes att du vevade argumentet att det inte är något självändamål att ha ett enkelt eller enhetligt skattesystem. Men såvitt jag kan se är detta det *enda* gångbara argumentet för strikt proportionella skatter. Faller den aspekten bort, torde det rationella vara att optimera skattesatsen separat för varje möjligt utfall (under beaktande av incentive compatibility etc.). Så har du bytt ståndpunkt eller har jag missförstått ditt försvar av RUT-avdraget?
5 mar | Unregistered CommenterMartin
Min poäng var alltså att det inte alls är självklart att systemet blivit mindre omfördelande, en del tyder på det, men en del gör det inte. En gissning är att det blivit aningen mindre omfördelande, men det är mycket svårt att veta.

En hel del i Martins kommentar gör att jag vill förtydliga följande:

Ökad barnfattigdom är naturligtvis ett stort problem oavsett vad som hänt med systemets omfördelning som helhet.

Jag har aldrig förordat strikt proportionella skatter.

Jag gissar att du med mitt försvar av RUT-avdraget syftar på mitt påpekande att många argument _mot_ avdraget inte håller. Det finns dock betydligt bättre argument mot avdraget, baserade på klass, utsatthet samt gränsdragningsproblem.

Jag kan heller inte se att jag tog upp ginikoefficienter eller andra abstraktioner i min kommentar, så jag vet inte vad som åsyftas med detta.

Ang pensionärer: Varför skulle omfördelning mellan eller till pensionärer vara mindre viktigt? De flesta blir ju pensionärer, och de som gynnas av det offentliga systemet behöver i mindre utsträckning spara på egen hand, och har det således bättre redan som arbetande. Det är dessutom en mycket stor del av den offentliga omfördelningen, så det går knappast att bortse från pensionerna när frågan är hur systemet omfördelar från rika till fattiga.

Ang momsen: Momsen som helhet brukar anses vara regressiv, så sänkt moms har förmodligen haft en riktig fördelningsprofil. Regressiviteten har dock minskat, och när det gäller restauranger kan det vara så att nyttjandet är skevt fördelat så att fördelningsprofilen blir en annan. Med tanke på att pris och sysselsättningseffekterna är mycket små, tror jag även fördelningseffekterna är små. SOU2005:57 utreder tidigare momsdifferentieringar grundligt.

Ang akassa: Instämmer.
5 mar | Unregistered Commenterbergh
Tack för den Pontus, jag hade ett vagt minne av att Tino skrivit om detta, men tyckte mitt inlägg blev långt nog ändå...

Nåväl, om det stämmer att barnfattigdomen ökar (kanske inte 'lavinartat' på grund av att vi har fler invandrarfamiljer) får vi ytterligare ett metodproblem när vi ska fundera över den svenska välfärdsstatens omfördelande effekt.

Ska vi räkna med dem, bör vi beakta att de sannolikt skulle varit ännu fattigare om de inte kommit till sverige.

Tycker man det är konstigt att räkna så, får man rimligen korrigera för detta i siffrorna för barnfattigdomen.
5 mar | Unregistered Commenterbergh
OK, lite fakta om barnfattigdomen: Den ökar _inte_lavinartat.

Detta är de senaste siffrorna jag hittat:

http://www.rb.se/sitecollectiondocuments/rapporter/svenska%20rapporter/barnfattigdom_2011.pdf

Sid 11 och sid 14.

Ökningen är marginell, och gäller både barn med svenskfödda föräldrar och med utländskbakgrund.

Vill man ändå fortsätta principdiskussionen, verkar en hel del av det ökade socialbidraget (=försörjningsstödet) bero på flyktingmottagandet

http://www.andreasbergh.se/blogg/2008/5/24/socialbidragen-okar-i-nara-halften-av-landets-kommuner.html
5 mar | Unregistered Commenterbergh
Enligt SNS Välfärdsrapport pekar kurvan för barnfattigdom brant uppåt de senaste åren. Bland ensamstående föräldrar är kurvan nästan lodrät.

http://www.sns.se/sites/default/files/vr-2011_inlaga_0.pdf

(Figurer 2.6 och 2.7 för den som inte orkar läsa allt).
5 mar | Unregistered CommenterMartin
SNS visar relativ fattigdom, rädda barnen abslut fattigdom.
6 mar | Unregistered Commenterbergh
Nå, Rädda barnen visar väl absolut fattigdom enligt norm -- så den är relativ till den för tiden rådande normen. Eller? Hur som helst: finns det något som talar för att absolut barnfattigdom bör ges företräde framför relativ?
6 mar | Unregistered CommenterMartin
Ges företräde? Jag tyckte bara det förtjänade nämnas varför rädda barnen och SNS ger så olika bild av utvecklingen, den absoluta faller trendmässigt, den relativa ökar.
6 mar | Unregistered Commenterbergh
Noteras kan också att Munkhammar blandar ihop snitt och median när han kommenterar frågan här:

http://munkhammar.org/blog/index.aspx?page=display_entry&ID=3409
15 mar | Unregistered Commenterbergh
Jag för min del trodde allt att riksdagsledamoten läst både nek och statistik, men tydligt är att inte ens de mest fundamentala begreppen sitter på plats.

Fast när det gäller Munkis är jag inte särdeles förvånad. Men han har ju en poäng, om HM-Stefan försvinner sjunker säkert medianen, med en krona eller så.
22 mar | Unregistered CommenterJFE

PostPost a New Comment

Enter your information below to add a new comment.

My response is on my own website »
Author Email (optional):
Author URL (optional):
Post:
 
All HTML will be escaped. Hyperlinks will be created for URLs automatically.