Sommestad i Aftonbladet
30 aug 2010, kl 15:49 | Samhälle och politik, klyftor Missa inte Lena Sommestad i Aftonbladet. Först antyds att icke-akademiker inte kan/bör kritisera akademiker:
Christopher Snowdon driver tesen att Wilkinson och Pickett är dåliga forskare. Han dömer ut hela den forskning som presenteras i ”Jämlikhetsanden”. Snowdon gör detta utan att ha någon egen vetenskaplig meritering. Han ignorerar också helt den omfattande forskning som ligger till grund för Wilkinsons och Picketts bok.
Sedan kommer en formulering att bära med sig likt en karamell:
Det finns i dag tiotusentals vetenskapliga publikationer om ojämlikhet och sociala problem. De här studierna har ännu inte klarlagt alla aspekter av ojämlikhet, men de visar att ojämlikhet är en nyckelfaktor om vi vill förstå skillnader i människors livsvillkor.
Ahhh... Inget förgyller eftermiddagen på samma sätt som Aftonbladets kultursida...
Reader Comments (16)
Den vanliga bildade medborgaren har inga förutsättningar att själv vetenskapligt pröva frågan huruvida rökning orsakar lungcancer, huruvida nazisterna faktiskt mördade sex miljoner judar eller huruvida klimatet påverkas av människan. I väldigt många av dessa frågor blir lekmannens enda möjlighet att basera sin ståndpunkt på vilken sida som verkar mest trovärdig. Och denna trovärdighet härleds oftast utifrån den moderna vetenskapens metod.
Jag förstår inte varför denna fråga skulle vara annorlunda. Det är fullständigt orimligt att kräva att den enskilde medborgaren ska sätta sig ned och köra egna regressioner.
Dessutom är det ju så att även förment insatta kommentarer till Jämlikhetsanden rymmer många fundamentala missförstånd på statistikens och ekonometrins område. Kravet på att analysen uteslutande ska baseras på ojämlikhet på ländernivå är ett exempel på detta (då det naturligtvis får en enorm slagsida emot ojämlikhetshypotesen).
Själv har jag full förståelse för den som på grundval av att Wilkinson och Pickett är välrenommerade forskare medan Snowdon är en tomte, drar slutsatsen att de förra förmodligen har rätt. Låt vara att det kanske inte stämmer i sak i just det här fallet, men i nittinio fall av hundra är det så att seriösa forskare har rätt och tomtar har fel.
Själv följer jag nämligen precis samma tumregel när det gäller medicinsk och naturvetenskaplig, historisk forskning och en rad andra discipliner. Att inte ha denna form av auktoritetstro verkar vara oförenligt med ett normalt liv i ett modernt samhälle.
Det är inte annorlunda (i princip), men skillnaden är att det är först då det finns ett vetenskapligt konsensus det är legitimt att hänvisa till det vetenskapliga kunskapsläget som auktoritet. I fallet W&P och jämlikhetsanden verkar det inte röra sig om något sådant vetenskapligt konsensus, utan i många fall om teser som de (av ideologiska och politiska skäl) driver på egen hand.
"Kravet på att analysen [av ojämlikhetshypotesen] uteslutande ska baseras på ojämlikhet på ländernivå är ett exempel på detta (då det naturligtvis får en enorm slagsida emot ojämlikhetshypotesen)."
Håller jag inte med om: Det är ju just genom att hävda att sambandet finns på ländernivå som hypotesen kan räddes gentemot en rad studier på lägre nivåer som inte hittat någon effekt. Den avgränsningen gjordes alltså inte i syfte att skapa slagsida mot hypotesen, snarast tvärtom.
Det finns 190 länder i världen, varav kanske 30 eventuelt skulle komma ifråga för att testa Wilkinsons påstående att det är på ländernivå ojämliljetseffekten uppträder. Den effektiva stickprovsstorleken är alltså 30 oavsett att inkomstdata föreligger på individnivå. Vill man därtill kontrollera för andra nationella variabler försvinner frihetsgraderna i rask takt. Att ta in fler år hjälper inte, eftersom variablerna är notoriskt autokorrelerade.
Således kommer det vara omöjligt att finna stöd för IIH utifrån det krav du formulerar. Gemene man kommer på sin höjd att förstå betydelsen av "inte signifikant" men har knappast en tillräcklig förståelse av sannolikhetslära och annat för att förstå att denna insignifikans inte kan tolkas som stöd för nollhypotesen, utan bara visar att datamaterialet inte är adekvat.
Uppenbarligen krävs det ett närmast patologiskt intresse för ekonometri för att avgöra riktigheten i denna "relativt enkla invändning". Kanske bättre då att låta akademiskt meritvärde avgöra frågan.
den relativt enkla invändning jag syftade på (vilken beskrivs i en parentes i inlägget) var att den som reproducerar W&Ps skatterplot över livsläng och ojämlikhet med nya data får ett helt annat samband. Det har alltså inget med frihetsgrader mm att göra. Eller för den delen att Japan är relativt ojämlikt enligt de flesta datakällor, inte jämlikt som i W&P.
Mot denna typ av invändningar är det en dålig respons att räkna publikationer. Jag gissar att du håller med.
Jag håller också med om att det är en brist hos W&P att de lättvindigt viftar bort seriösa invändningar emot deras metod ;-)
Är inte lite av poängen med W&P att de tar någon form av helhetsgrepp. De hittar statististiskt signifikanta samband för de 29 parametrar de har testat mot ojämlikhet. En relevant kritik borde då vara att antingen 1) visa att dessa 29 parametrar är valda ur en mycket större mängd av problem med sociala gradienter och att man kan välja 29 andra problem ur denna mängd som uppvisar motsatt korrelation, eller 2) visa att resultatatet är en metodologisk artefakt även i sin helhet. Att man för isolerade samband kan lägga till och dra ifrån länder tills man upplöst sambandet är föga förvånande. Att vissa samband är svagare än andra och att man därför för de svagaste sambanden kan upplösa dem med relativt liten ansträngning kan ju inte heller chocka någon. Däremot vore det lite förvånande om man med en konsistent genomgående metodologi som liknar den W&P använder kunde upplösa helheten. Att mixtra med isolerade samband och försöka upplösa varje enskilt samband med en distinkt metod är i sammanhanget väldigt ad hoc.
Lena Sommestad och Ulrika Kärnborg är inte bara enskilda medborgare som försöker bilda sig en uppfattning i frågan inför (till exempel) ett beslut om vilket parti de ska rösta på. De har valt att delta i den offentliga debatten om resultaten i boken Jämlikhetsanden.
Om någon person X skulle påstå att det var en miljon judar som mördades under Förintelsen, istället för sex miljoner, då skulle jag själv inte kunna bedöma om X har rätt utan behöva förlita mig på auktoriteter – som du skriver. Men om jag själv tog mig tid att läsa en eller ett par tidningsartiklar om saken (till exempel en recension i DN av X:s bok), då skulle jag förvänta mig en diskussion i själva sakfrågan. Vad för slags källor är det man använt när man kommit fram till siffran sex miljoner? Vilka är X:s huvudargument? Varför anser de andra forskarna att dessa inte håller? Svaren på de här frågorna kan förstås vara subtila och svåra (och dessutom kräva mer utrymme än en kort recension). Men jag skulle tycka det vore trist om recensenten inte ansåg sig vara kompetent nog att resonera i de termerna, snarare än att påstå att X:s akademiska meriter är skruttiga.
Samtidigt finns det risker med att företräda ståndpunkten att "vem som helst" kan avgöra vem som har rätt i sakfrågan. Och i den delen tycker jag att Snowdon fullbordar Wilkinson & Picketts verk: de försöker försöker övertyga sina läsare om att världen är tvådimensionell, och Snowdon menar uppenbarligen att inga förkunskaper krävs för att ge sig i kast med svåra metodologiska problem.
För de metodologiska problemen är intrikata -- och mycken vetenskaplig kritik mot W&P verkar ganska oreflekterad. En viss Tino Sanandaji har på sin blogg drivit ett veritabelt korståg mot W&P med huvudargumentet att de studerade sambanden inte är statistiskt signifikanta -- utan att en enda gång gå in på det faktum att datamaterialet inte är ett stickprov.
Givet att de som anser sig ha koll lyckas så dåligt i sina vidräkningar med W&P, tycker jag det snarast känns betryggande om kulturjournalister inte känner sig kompetenta att ta ställning i sakfrågan.
Det kan nog vara så att det i många situationer är rimligt, förståeligt, klädsamt och betryggande om kulturjournalister och andra skribenter säger sig inte vara kompetenta att ta ställning i sakfrågan. Men mitt intryck är att Sommestad och Kärnborg gör något annat. De säger inte att de är agnostiska, utan de har i den offentliga debatten tagit ställning för den ena sidan och försökt överyga sina läsare om att den sidan har rätt. Och deras argument har i hög grad gått ut på att den sidan har finare akademiska titlar.