Klassklyftor i andra dimensioner än disponibel årsinkomst

Kort resumé: När jämlikhet diskuteras i Sverige är det nästan alltid spridning i årlig disponibel inkomst som avses. Kruxet är bara att Gini-koefficienten för detta mått kan öka om antalet ensamhushåll ökar, om karriärlöneprofilen i flera yrken blir brantare, den påverkas av demografiska förändringar...

Huvudfråga: Så hur ska vi veta om om ökad Gini-ojämlikhet är normativt problematisk eller inte?

Ett sätt är att titta på klyftor i andra dimensioner än inkomst, såsom konsumtion eller välbefinnande. Som jag tjafsat om tidigare, finns det dåligt med data på detta, åtminstone på decilnivå.

Men om vi nöjer oss med ett klassperspektiv, och jämför arbetare samt lägre tjänstemän med högre tjänstemän och "fria yrkesutövare med akademiska yrken", finns det en hel del i SCBs ULF-data (undersökningar av levnadsförhållanden). Planen är att i några inlägg redovisa klassklyftornas utveckling i andra dimensioner än inkomst.

Första måttet: självskattad hälsa. 87 procent av tjänstemännen (16-64 år) hade 1980 ett allmänt hälsotillstånd som var gott eller mycket gott enligt egen uppskattning, medan motsvarande siffra för arbetare var 77 procent. Men vad har hänt sedan dess?

Som synes har den självskattade hälsan fallit en smula, men klassklyftan (kvoten) är så gott som konstant: Den var som högst 1990-91, då tjänstemän hade 18 procent bättre självskattad hälsa. Senaste siffrorna är i nivå med klyftorna i början av 80-talet.

(till alla som nu är upprörda och menar att självskattad hälsa är ett nonsensmått som jag valt för att dra uppmärksamheten från de verkliga klyftorna, kan jag meddela att nästa mått kommer att visa något helt annat).