Sammansättningseffekterna slår tillbaka…

Marika Lindgren Åsbrink skriver om resurser till välfärden med anledning av bland annat denna DN-debattartikel och frågan om när resurserna kan sägas ha ökat – se denna bloggpost.

Hon kommer (i mina ögon helt korrekt) fram till att alliansen skurit ned på ffa akassa och sjukpenning medan den offentliga konsumtionen ligger kvar som andel av BNP, vilket betyder realt ökade utgifter, av det enkla skäl att vi har haft real tillväxt.

Hon skriver också:

För att kunna föra en meningsfull diskussion om välfärd, behov och skatter räcker det dock inte heller att bara tala per capita och inflationsjusterat. Lika nödvändigt är att ta hänsyn till befolkningens sammansättning. 9 miljoner invånare i arbetsför ålder är något helt annat än 9 miljoner pensionärer eller 9 miljoner förskolebarn

Även detta är korrekt. Bäst är därför att jämföra utgifter inte med hela befolkningen, utan med den relevanta delen av befolkningen: Grundskoleutgifter i relation till antalet barn i grundskoleålder, äldreomsorgsutgifter med antalet äldre, och så vidare.

Sammansättningseffekter är politisk intressanta i allmänhet.

Exempel 1:

Alliansen har tidigare varit mer förtjust i att korrigera för sammansättningseffekter: då har det gällt sysselsättningen, som utvecklats lite sisådär under mandatperioden. En förklaring är att arbetskraftens har kommit att innehålla relativt sett fler äldre, som ju har lägre sysselsättningsgrad. Bara det faktum att arbetskraften blir äldre gör alltså att andelen sysselsatta i arbetsför ålder minskar. Demografin är således en uppförsbacke att beakta när man jämför sysselsättningsgrad över tid.

Exempel 2:

Ett annat område där sammansättningseffekter är intressanta (och vrålkontroversiella) gäller hälsoklyftor och inkomstklyftor. En stad som Malmö har haft ökande inkomstklyftor och hälsoklyftor under lång tid – men befolkningens sammansättning har också ändrat karaktär kraftigt. I ett tidigare blogginlägg skrev jag om detta med anledning av Malmökommissionen:

Hälsan anses känslig för vad som händer tidigt i livet. Därför är det troligt att en dubblering av andelen utlandsfödda (från 15 till 30 procent) har betydande effekt på hälsofördelningen.

När det gäller denna typ av sammansättningseffekt tycks vissa vara av uppfattningen att den som räknar ut den skyller de ökade klyftorna på de utlandsfödda – men så måste det naturligtvis inte vara.

Slutsats: Den som politiker som åberopar sammansättningseffekter i en fråga bör således vara beredd på att göra motsvarande korrigering i andra frågor.