Hur höga anser S & M att skatterna ska vara?

I min ungdom roade jag mig med att fråga moderater om lägre skatter alltid var att föredra eller om det fanns en gräns vid vilken även moderater tycker att skatterna är lagom. Socialdemokrater fock motsvarande fråga. Ingen svarade någonsin särskilt konkret.

I förra veckan ringde en journalist som hade ställt samma fråga, och bad mig kommentera. Så här svarade Magdalena Andersson:

– Det viktigaste är inte exakt vilken nivå man ligger på utan att vi har tillräckligt mycket pengar för att säkerställa att alla barn får den skolgång de behöver, att vi har den sjukvård som krävs, det är det som är det viktiga, säger Magdalena Andersson

Så här svarade Anna Kinberg Batra

– Jag tycker att det är vanskligt att sätta en exakt siffra. Sverige ska vara konkurrenskraftigt jämfört med andra länder. Det ska löna sig att driva företag här. Det ska löna sig att arbeta här, säger Anna Kinberg Batra, moderat ordförande i finansutskottet.

Det är inte direkt några konkreta svar vi får. I praktiken har väl s sagt att vi ska ligga aningen högre än idag, men den som överväger att rösta borgerligt borde rimligen få ett besked: ska skattekvoten fortsätta att sänkas i samma takt som skett sedan 2006, eller ska den ligga kvar på dagens nivå?

Det spelar stor roll för vilken typ av välfärdssystem vi kommer att ha.

Arbetskraftskostnader i Sverige och Tanzania (med och utan svenska skatter).

Det är välkänt att arbetskraftskostnaderna är högre i Sverige än i världens fattigaste länder. Men hur mycket av skillnaden beror på att skatterna är högre i Sverige och hur mycket förklaras av att lönerna är högre?

Det enkla svaret är att allt beror på lönenivåerna eftersom skatter och arbetsgivaravgifter tas ur löneutrymmet. Men eftersom det är ett vanligt förekommande förslag att underlätta sysselsättningen av lågkvalificerad arbetskraft i Sverige genom att sänka eller helt avskaffa arbetsgivaravgifterna, kan följande räkneövning möjligen vara illustrativ:

Minimilön för hotellarbetare i Tanzania: 65 000 Tanzanianska shilling i månaden. Det är 270 SEK (Forex-kurs), eller 125 PPP-dollar (enligt implied PPP-rate 519). Det finns skatter i Tanzania, men de är låga och företag i export processing zones har undantag de första tio (!) åren.

Minimilön i Sverige enligt Hotell och Restaurang-facket när förkunskaper ej krävs: 18 774 SEK (eller 2041 PPP-dollar). Efter skatt är detta 14 762 kronor, och den totala lönekostnaden för arbetsgivaren 24 673 kr.

Således: Kostnaden för att anställa en hotellarbetare i Tanzania är alltså 1,1% av vad det kostar i Sverige (270/24673). Tar vi bort samtliga löne- och inkomstskatter i Sverige och antar att arbetskraftskostnaden därmed blir lika med nettolönen 14 762 kronor (vilket alltså är helt orealistiskt) skulle Tanzanias relativa kostnad öka till 1,8% av Sveriges.

Det är med andra ord inte välfärdsstaten som gör att arbetskraften är dyrare i Sverige, det är lönenivåerna.

Vänner av välfärdsstaten skulle till och med kunna påpeka följande: Lönerna i Sverige kan vara så mycket högre för att arbetskraften i Sverige har mycket högre produktivitet, och det beror delvis på att just välfärdsstaten genom utbildning och sjukvård är produktivitetshöjande.

Om svartarbete vid Möllan

Sydsvenskan har haft ett antal synnerligen läsvärda artiklar om svartarbete i Malmö. Två citat ur Johanna Karlssons text skriven efter att hon jobbat ett år på en krog vid Möllan:

Om hur skatt kringgås:

Kontrolltider. Min chef börjar betala lite skatt för mig. Första gången han frågar efter mitt efternamn och personnummer har jag jobbat heltid på stället i ett halvår. Han sätter in lite pengar på mitt konto som jag genast får gå till bankomaten, plocka ut och lämna tillbaka. Sedan fortsätter vi som vanligt.

Om skatteincidens:

I maj blir de av oss som fått lite skatt inbetald ombedda att ta med våra deklarationer för att visa upp eventuell skatteåterbäring. Chefen tycker att vi kanske borde ta med det vi får tillbaka till restaurangen. Det är ju hans pengar från början, resonerar han. Det här är logiskt, får jag veta. De i köket som jobbar som vitast får nämligen stå för sin egen skatt. De ger alltså, med sin svarta lön, tillbaks vad arbetsgivaravgifter och skatt har kostat ens chef. 

En intressant illustration av att den faktiska bördan av en skatt bärs av den som har sämst möjligheter att vältra över den på någon annan, inte nödvändigtvis av den som formellt är ålagd att betala skatten.

Prisutvecklingen sedan 1995

Som bakgrund till dagens förslag på DN-debatt: ett diagram över prisutvecklingen sedan 1995. Notera att mycket stigit mindre än KPI, och att allt utom sjukvård blivit billigare relativt hushållens disponibla inkomster.

Källa: SCB (vars index dock börjar 1980) och här för disponibla inkomster.

Om den statliga inkomstskatten

Regeringen fortsätter strategin att höja skiktgränsen för betalande av statlig inkomstskatt, snarare än att sänka den statliga inkomstskatten. Det skapar naturligtvis vissa positiva effekter och gör att regeringen slipper den fördelningspolitiska debatten som lär uppstå om man sänker den statliga inkomstskatten rakt av (för att inte tala om vilket halabaloo det skulle bli om man bara sänkte den allra högsta marginalskatten, den så kallade värnskatten).

Samhällsekonomiskt sett finns dock två tydliga nackdelar med nuvarande strategi:

1. Många inkomsttagare får en kraftig inkomsteffekt (de blir rikare båda pga höjd skiktgräns och jobbskatteavdragen), men har fortfarande hög marginalskatt. Om något ökar då efterfrågan på fritid, och således motverkas syftet att öka sysselsättningen.

(För de höginkomsttagare som gynnas, är det dock kanske trevlig politik: De får råd att åka på semester, och eftersom arbete på marginalen inte lönar sig behöver man inte ha så dåligt samvete på semestern)

2. De snedvridningar av den svenska ekonomin som orsakas av hög marginalskatt kvarstår.

I Sverige betyder detta att det är en dålig idé att ta ut lön med askatt över en viss gräns, vilket skapar inlåsningseffekter, incitament att starta bolag vid sidan om anställningen och att köpa in så mycket som möjligt till bolaget.

Ingen vinner på denna typ av skatteplanering. Gini-koefficienten för arbetsinkomst ser naturligtvis lägre ut, men de som skatteplanerar har ju köpt in resor, dator och annat fiffigt till sitt bolag eller sin firma - så den reala konsumtionsojämlikheten finns där ändå.

3. Slutligen finns problemet att locka hit utländska experter för vilka svenska marginalskatter inte bara är ett samhällsekonomiskt problem.

Det är omöjligt att säga hur stort detta problem är, men det faktum att till och med Lars Ohly i ett anfall av klarsyn uppmärksammade detta i förra årets valrörelse, tyder på att det inte bara är ett teoretiskt problem.

(Och på sedvanligt svenskt manér finns en patch av högskattestaten som mildrar problemet: Den så kallade expertskatten).

Nåväl: Vad kommer att hända framöver? En hint ges möjligen i vårbudgeten, där följande figur hittas:

Av fotnot 67 i budgeten framgår att skiktgränsen flyttas upp med prisutveckling plus två procent, så att man undviker att tillväxt trycker fler inkomsttagare över gränsen. Men detta säger naturligtvis ingen om skattesatsen som kommer att gälla för den statliga inkomstskatten i framtiden...