Inkomstindexering eller prisindexering?

Min senaste krönika diskuterar det konstiga begreppet reformutrymme drar en lans för indexering (här i Trelleborgs Allehanda):

Om en smart indexkonstruktion gör att ersättningar höjs automatiskt i takt med den ekonomiska utvecklingen, kan politiker inte låtsas genomföra reformer när de i praktiken knappt kompenserar olika grupper för inflationen.

Den som vill framstå som en riktig reformpolitiker måste då tänka ut åtgärder som främjar den ekonomiska utvecklingen, och därmed gynnar alla på lång sikt. För sådana reformer är utrymmet obegränsat.

Indexering kan alltså vara en lösning på det problem som Claes Lönegård nyligen skrev om i en utmärkt Fokus-artikel:

När ekonomin växer ökar statens inkomster medan utgifterna ligger still. På så sätt pågår ett ständigt sparprogram i välfärden där ersättningar långsamt tappar i värde.

Här handlar det om att statsbidragen till kommunerna inte skrivs upp automatiskt i förhållande till löneutveckling, BNP-tillväxt och inflation. Om att barnbidraget och arbetslöshetsersättningen sedan länge legat still på gamla nivåer och att sjukpenningen, föräldrapenningen, garantipensionen och studiemedlet bara delvis följer den ekonomiska utvecklingen. Detsamma gäller anslagen till statliga myndigheter.

Den intressanta frågan är såklart: Bör utgifter och ersättningar inkomstindexeras eller prisindexeras? Idag är inkomstpensionen inkomstindexerad, en hel del annat prisindexerat (numera studiemedel!) medan mycket fastställs nominellt (exempelvis barnbidraget).

Blocköverskridande skattereform?

I morse pallrade jag mig till skatteskrapan i Stockholm för att tillsammans med Erik Åsbrink kommentera det faktum att LUF och SSU enats om huvuddragen i en skattereform. I korthet vill de avskaffa en rad avdrag och alla selektiva momssänkningar, för att istället sänka inkomstskatten rejält, så att marginalskattetrappan blir 0, 20, 30 och 50 procent. Det kan beskrivas som förra skattereformens 0, 30, 50 men med ytterligare en sänkning i låga inkomstlägen.

Det är ingen dum idé, även om jag själv brukar föreslå 0, 20, 40. Erik Åsbrink överraskade med att föreslå en platt skatt på 30 procent.

Man har räknat på effekterna statiskt, så att det hela går någorlunda ihop. Bilden nedan sammanfattar det mesta i förslaget:

I sak: Man löser inte megastrulet kring 3:12-reglerna som pågår i detta nu. Dessutom bör nog avskaffandet av ränteavdragen bör ske successivt under lång tid, för att inte skapa oro och kraftiga prisjusteringar.

Detta är dock randanmärkningar: Rapporten är utmärkt och mycket mer seriös än vad man rimligen kan kräva av ungdomsförbund, i synnerhet när det är en kompromiss mellan ett borgerligt sådant och SSU.

Förhoppningsvis tar moderpartierna signalen på allvar.

En annan liten detalj är att s och fp inte längre räcker för att få en reform klubbad i riksdagen. Men det finns en hel del i förslaget som miljöpartiet borde gilla…

Om MalmöKommissionen – Del 2

Efter blogginlägg del 1 om Malmökommissionen, är det dags för del 2. (Det lär komma mer)

I korthet: Bristen på diskussioner om kostnadseffektivitet och prioriteringar gör det svårare för seriösa beslutsfattare att dra nytta av rapporten – och lättare för den som bara vill lägga rapporten till handlingarna utan åtgärd.

---

I inledningen klargörs att fem perspektiv varit vägledande för Malmökommissionen:

1. Etik: det är omoraliskt att inte genast vidta åtgärder mot ojämlikhet i hälsa när orsakerna
   är kända och påverkbara och det kan ske med rimliga insatser
2. Ett hållbarhetsperspektiv
3. Ett sociologiskt samhällsperspektiv vilket lägger vikten vid integration, i betydelsen av faktisk delaktighet såväl som känsla av delaktighet.
4. Ett genusperspektiv

Det femte är ett “socialt investeringsperspektiv”, som förklaras så här i början av rapporten:

Malmökommissionen [förespråkar] ett socialt investeringsperspektiv. Det handlar i stora drag om att se sociala insatser och satsningar som investeringar, inte som kostnader.

Formuleringen är konstig. Det finns ju ingen motsättning mellan att se en social insats som en investering och att se dess kostnader. Borde det inte vara just grupper som Malmökommissionen som hjälper beslutsfattare att väga fördelarna med olika sociala insatser mot deras kostnader, så att vi satsar resurserna där de till låg kostnad gör stor nytta?

Det blir inte klarare när man läser vidare:

Utifrån ett socialt investeringsperspektiv är det också viktigt att stärka sambandet mellan tillväxt och en jämlik välfärd, förbättra kvaliteten på jobben och framhålla trygghet som ett värde i sig.

Begrepp som på detta sätt kan töjas och innefatta både det ena och det andra underlättar varken analys eller debatt.

Vad borde man gjort istället?

Det kanske låter tråkigt, men nog borde kostnadseffektivitet vara vägledande i ett arbete som detta?

Beslutsfattare vill rimligen veta vilka åtgärder som till relativt låga kostnader kan förväntas ha stora och säkra positiva effekter på de sämst ställdas välbefinnande. Istället har kommissionen levererat 72 ej rangordnade åtgärder som ska “minska skillnader i hälsa och verka för en hållbar framtid.”

Många förslag torde kosta en hel del, samtidigt som det är svårt att säga hur stor effekten på malmöbornas hälsa blir:

“ge samtliga elever med utländsk bakgrund tillgång till och erbjudande om studiehandledning på modersmål.”

“öka andelen högskoleutbildad personal i Malmös fritidshem. ett första mål bör vara att 75 procent av fritidshemspersonalen har högskoleutbildning”

Utan resonemang om kostnadseffektivitet är Malmökommissionens förslag nästan oanvändbara för en seriös beslutsfattare. Det skulle vara svårare att lägga förslagen till handlingarna om kommissionen enats om fem eller tio åtgärder som är billiga och samtidigt har stor och signifikant hälsoeffekt.

Vad borde tillväxtverket göra?

DN (länk) har uppmärksammat att Tillväxtverket representerar och personalvårdar tämligen vidlyftigt. Det reser (bland annat) den intressanta frågan: Vad borde Tillväxtverket göra?

För många liberaler är det komiskt att det alls finns ett tillväxtverk. Dess verksamhet (såsom förvaltande av EUs strukturfonder) handlar mycket om geografisk resursomfördelning och inte så mycket om enbart tillväxt. Men givet att verket finns, vad skulle det kunna göra?

När jag kikar runt på tillväxtverkets sajt, eller läser i dokument om hur det offentliga ska främja tillväxt (som exempelvis Ansvarskommitténs slutbetänkande SOU 2007:10 Hållbar samhällsorganisation med utvecklingskraft), eller för den delen OECDs påkostade rapport om Region Skåne, är det slående hur lite det står om byråkratins och institutionernas betydelse.

En effektiv, förutsägbar, opartisk och icke-korrupt statsmakt med tydliga regler för företagandets villkor (i grunden en väldefinierad äganderätt) har otaliga gånger visat sig vara avgörande för ekonomins utveckling.

Detta skulle kunna utvärderas på kommunal nivå i Sverige: Hur snabb är tillståndsgivningen för olika affärsverksamheter? Finns tydliga regler? Följs de opartiskt?  Hur flexibel är stadsplaneringen? Hur många olika tillstånd och kontakter med den kommunala byråkratin för att få sälja korv, starta en affär eller bygga ett kontorshus?

Den som tänker till rejält skulle kunna hitta ett antal indikatorer som kan kvantifieras och utvärderas regelbundet med hjälp av stickprov.

Det finns risker och problem med dylik “kommunal benchmarking” (som exempelvis teach the test-problematik), men om Tillväxtverket åläggs att utreda frågan genom omprioriteringar inom existerande budget, gissar jag att det skulle vara värt ett försök.

Relaterat: Jag skrev en minirapport åt ett Visbyseminarium med KPMG en gång: ”Tillväxtfrämjande åtgärder” – Vad kan politiker göra och på vilken nivå ska det ske? (pdf)

Även trion Öhrvall, Moodysson och Erlingsson har gjort rapport på temat - länk här  

Hade skolan varit bättre om skolpengen utretts ordentligt?

När jag och Gissur Erlingsson för några år sedan beskrev de offentliga utredningarnas roll i den svenska liberaliseringsprocessen, menade vi att det fanns ett tydligt mönster: Reformerna var välutredda. Först kom ett beslut om att utreda, sedan kom en utredning, remissbehandling och så småningom en proposition om att införa. Utredningsprocessen bidrag till att många reformer kunde genomföras i politisk enighet.

Nåväl, vi hittade också något som vi då mest tyckte var ett lustigt kuriosum: En reform passade inte in i mönstret, nämligen skolpengen.

(utdrag ur en tabell över reformer och motsvarande SOU, tagen från Bergh & Erlingsson 2009)

Källa: Bergh, A., and Erlingsson, G.Ó. (2009). Liberalization without Retrenchment: Understanding the Consensus on Swedish Welfare State Reforms. Scandinavian Political Studies, 32, 71-94.

Reaktioner på skatteförslaget

Trots att den publicerades dagen före julafton, har DN-artikeln om skattereform gett vissa avtryck. Aningen oväntat är centerpressen positiva – en ledare i skånskan, Norra Skåne och Laholms Tidning:

I all sin enkelhet tycker jag att det är ett briljant förslag. Det blir billigare att anställa, tjänstesektorn får extra skjuts och vi dämpar lite vår överdrivna prylkonsumtion. Dessutom tror jag faktiskt lite dyrare mat vore utmärkt, med tanke på att alltfler människor bokstavligen håller på att äta ihjäl sig.

Även Eskilstuna-kuriren är positiv, och begrep syftet med siffrorna:

De 30 procenten och de 70 miljarderna ska tas för vad de är – en sorts exempel för att visa kapaciteten i en sådan skatteomläggning. Den politiska verkligheten är som bekant något annat. Där finns opinioner, fördelningseffekter, partikäpphästar, historiska låsningar.

Bland bloggarna märks min forne Lundakollega Mattias Lundbäck, som föreslår att momsintäkterna används till en sänkning av kapitalskatten till 15 procent och en motsvarande nedtrappning av ränteavdragen (apropå historiska låsningar ;-)

Ett antal nyhetssajter (Avanza, DI) kablade ut följande miniversion:

Medan mängder av "prylar" blivit billigare har det blivit dyrare att anställa människor. Andreas Bergh, nationalekonomi i Lund, föreslår därför i en debattartikel en skatteväxling med höjd moms och sänkt inkomstskatt. En momssats på 30 procent skulle ge 70 miljarder kronor i högre skatteintäkter om året. (DN)

Lite längre på DI-mobil.

Förslaget har även kommenterats av folk på vänsterkanten. Petter Larsson skriver:

Jag har försökt lyfta detta då och då med olika vänsterpolitiker, som för det mesta håller med, men som ändå säger att de inte har någon långsiktig plan för hur man ska hantera det skattemässigt.

Enda kritiska inlägget jag hittat är från Marknadsliberalen, som avslutar:

Effekten på arbetslösheten kan till och med bli negativ av Berghs reform om man som Bergh föreslår sänker skatten för höginkomsttagare och kompenserar det för låginkomsttagare med höjda bidrag då det försvagar incitamenten att komma i arbete.

Denna poäng – liksom det mesta i inlägget – är bara korrekt under vissa förutsättningar. Jag var noga med att nämna barnbidrag och flerbarnstillägg som exempel på höjda bidrag just för att dessa inte är inkomstprövade och inte skapar ökade marginaleffekter vid övergång till arbete.

Det finns säkert anledning att återkomma till kritiken mot förslaget, inte minst efter att jag senare i vår brett ut frågan i en bok som Peter Santesson donar med.

Update on 6 jan 2012, kl 10:06 by bergh

Fredrik W nämner förslaget i en debattartikel om skatter. 

Mats Lundberg har startat en tråd i forumet.

Prisutvecklingen sedan 1995

Som bakgrund till dagens förslag på DN-debatt: ett diagram över prisutvecklingen sedan 1995. Notera att mycket stigit mindre än KPI, och att allt utom sjukvård blivit billigare relativt hushållens disponibla inkomster.

Källa: SCB (vars index dock börjar 1980) och här för disponibla inkomster.

Policyförslag nr 5: Tillåt friare andrahandsuthyrning av bostadsrätter, beskatta vinsten och låt föreningen ta ut en avgift

I våras tvingade (nåja…) libereko mig att fundera kring hur bostadsmarknaden kan reformeras. Det har nu blivit en ledare i Ekonomisk debatt nr 5. Min utgångspunkt, efter att ha konsulterat Assar Lindbeck om varför det senaste allvarligt menade försöket att avskaffa hyresregleringen på 1960-talet misslyckades:

Knepet är alltså att hitta effektivitetshöjande åtgärder som ingen vinner så mycket på att det sticker i ögonen på andra

Förslaget: Att göra det lättare för bostadsrättsägare att hyra ut i andra hand till marknadshyra, schablonbeskatta vinsten och tillåta att bostadsrättsföreningen tar ut en avgift för merkostnad vid andrahandsboende. Avslutar ledaren så här:

På det hela taget skulle reformen ha åtminstone fyra vinnare: Bostadsrättsföreningen,
lägenhetsägaren, staten och − naturligtvis − den som får hyra. Genom att vinsten på detta sätt späs ut på fyra olika parter kan det undvikas att någon enskild part gynnas oproportionerligt av reformen. … Den långsiktiga politiska dynamiken är som alltid svår att förutse, men det kan inte uteslutas att oron för marknadshyror generellt sett minskar efter några år med en välfungerande marknad för andrahandsuthyrningar. En fungerande bostadsmarknad i Sverige behöver inte vara en politisk utopi

Som jag nämner i ledaren är Hans Lindh inne på liknande tankar.

Reformera försörjningsstödet – del 1.

Jag har inte slutat ge policyförslag, det kom bara en sommar i vägen. En sommar så opolitisk att jag inte ens var i Almedalen. Men nu: Policyförslag nummer 4 – om försörjningsstödet (socialbidraget, i dagligt tal). (Och här är metadebatten om policyrekommendationer)

Dagens konstruktion av försörjningsstödet är förknippad med flera problem, men flera av dessa beror på vilka normativa utgångspunkter man har. Tre förändringar borde dock de flesta kunna gå med på:

1. Sänk nivån en smula, och minska samtidigt stödets avtrappning mot den egna inkomsten.

Denna förändring skulle göra det lönsamt för människor med socialbidrag att bidra till sin egen försörjning, även med mindre arbetsinsatser och tillfälliga jobb. Förra vintern fick exempelvis många med försörjningsproblem tillfälle att tjäna lite pengar genom att skotta snö. Månaden efter detta ska socialbidraget minskas med lika mycket som arbetet genererade – en marginaleffekt på 100 procent alltså.

Ett argument mot att minska avtrappningen är att bidraget kan bli dyrare, men det kan lösas genom att sänka den lägsta nivån något och på så sätt hålla reformen budgetneutral (för den som så önskar).

2. Höj andelen av stödet som individen får använda efter eget huvud och minska andelen som är öronmärkt till olika konsumtionsutgifter.

Idag består stödet av ett delbelopp som fritt får användas, och ett antal godkända utgifter (hyra, dagstidning, hemförsäkring m m). Om paternalismen som sådan inte är viktig att behålla, skulle stödet kunna göras effektivare genom att minska konsumtionsstyrningen. Det handlar inte bara om att kunna spara administrativa kostnader, utan om att individen sannolikt har ett informationsövertag om var pengarna gör störst nytta, och således gärna skulle föredra att kunna allokera pengarna friare. Även här kan man tänka sig att totala summan minskar en smula, samtidigt som konsumtionsstyrningen minskar.

3. Bidraget bör indexeras.

Indexering skapar förutsägbarhet för både individer och politiker – och gör det svårare för politiker att smygspara genom att hålla nivåer nominellt låsta. Generellt sett borde mer indexeras i Sverige – men det är värt ett eget inlägg!

Höj flerbarnstillägget

Dags för policyförslag nummer 3 (och här förklaras varför jag lägger policyförslag). Det tog ett tag, men flera gånger jag tänkt skriva det, har det känts mer angeläget att bemöta något annat istället….

Även om man inte kan avskaffa all barnfattigdom för 15 miljarder, kan det finnas goda skäl att fundera kring vilka åtgärder som förbättrar marginalerna i utsatta hushåll utan att vara ohemult dyrt och försämra drivkrafterna för arbete. Mycket talar för att flerbarnstillägget är ett bra verktyg.

Flerbarnstillägget är en förhöjning av barnbidraget som numera startar redan vid barn nummer 2. Eftersom hushåll med små marginaler ofta är hushåll med många barn är det relativt träffsäkert. Eftersom det är knutet till antalet barn är det relativt lättadministrerat och svårt att missbruka.

Framför allt är det – till skillnad från socialbidrag och bostadsbidrag – inkomstoberoende och ökar således inte marginaleffekterna. För hushåll med socialbidrag, kommer ett höjt flerbarnstillägg därmed istället att göra det mer lönsamt att ta vissa jobb, eftersom som socialbidraget trappas av krona för krona med ökad inkomst, medan barnbidraget får behållas. För hushåll på marginalen kan flerbarnstillägget vara det som gör att socialbidrag inte behövs.

[NB: Regeringen höjde flerbarnstillägget för ett år sedan, men ganska marginellt]

Undersök hur bostadspolitiken påverkar makroekonomin

Även policyförslag två är ett utredningsförslag. Bakgrunden är det sätt på vilket den ekonomiska utvecklingen i Sverige tycks vara koncentrerad till storstäderna. Nyligen kom nyheten att vart tredje nytt jobb kommer i Stockholm. Möjligheterna för sysselsättning, skatteintäkter och växande företag tycks alltså bero på människors möjligheter att flytta till jobben i Stockholm.

Om bostadssituationen utgör ett betydande hinder, betyder det att människor avstår från att flytta dit jobben finns för att det är svårt att hitta boende. I så fall ger det arbetskraftsbrist i storstäderna – med risk för löneglidning och inflation – samtidigt som vi ser onödigt hög arbetslöshet på andra håll i landet.

I klartext: Bostadspolitiken kan vara en avgörande faktor för jämviktsarbetslösheten.

Det är inte svårt att hitta anekdotiska bevis för att bostadssituationen i Stockholm är problematisk. Men i brist på en fungerande hyresmarknad har finns en bostadsrättsmarknad och ett informellt (och delvis olagligt) system av andrahandsuthyrningar. Hans Lind menar att problemet i praktiken inte är så stort som stundom görs gällande, men ingen vet!

Utred hyresregleringens konsekvenser!

Prolog: Dags för första policyrekommendationen. Någon kanske blir besviken: Jag kommer inte att tillämpa NEK-A rakt av och föreslå “inför marknadshyror” eller “tillåt organhandel”. Snarare kommer jag att beakta de lärdomar man får när man systematiskt försöker förstå reformer och politisk förändring (Se Ratios forskningsprojekt i frågan) och föreslå ganska små steg – men som i gengäld skulle vara fullt möjliga att genomföra.

Nog med ursäktande.

Starta en SOU-serie för att utvärdera hyresregleringens konsekvenser.

Hyresergleringen infördes 1942, och existerar numera i form av bruksvärdessystemet. Då var syftet att förhindra kraftiga och inflationsdrivande hyreshöjningar under andra världskriget, idag försvaras den oftast med argument rörande social rörlighet och segregation – men de argumenten har ifrågasatts.

Ungefär där står debatten. Det finns en magisteruppsats i frågan (som även blivit artikel i Ekonomisk Debatt) en partsinlaga från Fastighetsägarna, samt ytterligare några funderingar i Ekonomisk Debatt (Roland Andersson, 2001; Eriksson & Lind, 2005). Detta är knappat tillräckligt, varken för att ge frågan en allsidig belysning eller för att resultaten ska få genomslag i debatten.

Konkret finns ett skäl att tillsätta utredningen nu, med ett smalt och konkret uppdrag: Kochs utredning (SOU 2008:38) innebar att de kommunala bostadsföretagens hyresnormerande roll avskaffas och ska agera “affärsmässigt” (prop som gäller fr o m i år). Om systemet tidigare är viktigt för att motverka segregation finns det skäl att undersöka vad de senaste förändringarna betyder för just segregationen. Eftersom hyresregleringen och segregationen inte är något välutrett område, skulle denna relativt smala utredningsuppgift kunna kompletteras med ett bredare uppdrag.

I ett sådant kan ingå att jämföra hyres- och bostadsrättsmarknaden ur olika sociekonomiska perspektiv, studera hur kösystemet fungerar, göra forskningsöversikter när det gäller hyresregleringar och olika typer av segregation.

Det är inte givet var en sådan utredning kommer att landa: Eriksson och Lind (länk ovan) menar exempelvis att “många föreställningar om hyresregleringens negativa såväl som positiva effekter är överdrivna”, medan Andersson & Söderberg menar att fakta är så entydiga att det är motiverat att i en ledare i Ekonomisk Debatt fråga “Vad tänker Mona Sahlin göra åt den orättvisa hyresregleringen?”

Oavsett vem som har rätt är det uppenbart att hyresregleringen har potentiellt stora samhällsekonomiska konsekvenser, konsekvenser för människors privatekonomi och att den påstås ha det på segregationen i samhället.

Frågor av betydligt mindre vikt har förärats rejäla utredningar, så varför inte denna?

OBS: 54 sidor!