Senaste poster
Populära
Google Scholar
« Ekonomisk frihet i Norden | Main | Går det bra för Sverige enligt andra mått än BNP-tillväxt? del 2: självmord »
måndag
sep162013

Inkomstindexering eller prisindexering?

Min senaste krönika diskuterar det konstiga begreppet reformutrymme drar en lans för indexering (här i Trelleborgs Allehanda):

Om en smart indexkonstruktion gör att ersättningar höjs automatiskt i takt med den ekonomiska utvecklingen, kan politiker inte låtsas genomföra reformer när de i praktiken knappt kompenserar olika grupper för inflationen.

Den som vill framstå som en riktig reformpolitiker måste då tänka ut åtgärder som främjar den ekonomiska utvecklingen, och därmed gynnar alla på lång sikt. För sådana reformer är utrymmet obegränsat.

Indexering kan alltså vara en lösning på det problem som Claes Lönegård nyligen skrev om i en utmärkt Fokus-artikel:

När ekonomin växer ökar statens inkomster medan utgifterna ligger still. På så sätt pågår ett ständigt sparprogram i välfärden där ersättningar långsamt tappar i värde.

Här handlar det om att statsbidragen till kommunerna inte skrivs upp automatiskt i förhållande till löneutveckling, BNP-tillväxt och inflation. Om att barnbidraget och arbetslöshetsersättningen sedan länge legat still på gamla nivåer och att sjukpenningen, föräldrapenningen, garantipensionen och studiemedlet bara delvis följer den ekonomiska utvecklingen. Detsamma gäller anslagen till statliga myndigheter.

Den intressanta frågan är såklart: Bör utgifter och ersättningar inkomstindexeras eller prisindexeras? Idag är inkomstpensionen inkomstindexerad, en hel del annat prisindexerat (numera studiemedel!) medan mycket fastställs nominellt (exempelvis barnbidraget).

PrintView Printer Friendly Version

EmailEmail Article to Friend

Reader Comments (12)

Rimligen borde vissa saker prisindexeras och andra inkomstindexeras. Det sistnämnda gäller ju t ex taken i socialförsäkringarna, medan det förstnämnda borde gälla för barnbidraget. När det gäller statsbidragen till kommunerna borde de väl justeras samma sätt som den statliga verksamheten enligt pris- och lönekompensationsregeln (och ja, jag vet att de flesta myndigheter anser att det är för lite).

För övrigt har studiemedlen (alltså lån och bidrag till studerande efter ungdomsgymansiet) alltid varit prisindexerade. Däremot är inte studiebidraget till de som läser på ungdomsgymansiet det, utan det följer med barnbidragets höjningar (det kallas ju också för ett förlängt barnbidrag).
16 sep | Unregistered CommenterJFE
Karl Malmqvist har skrivit om detta:
http://karlmalmqvist.se/?p=269
17 sep | Unregistered CommenterAndreas
Tack! Jag undrar varför jag har fått för mig att studiemedeln varit oindexerade och släpat efter? Det kan väl inte bero på alla SFS-figurer som ett tag fanns i bekantskapskretsen?
17 sep | Unregistered CommenterBergh
Självfallet är det skälet till din missuppfattning. ;-)

Det som de avsåg var nog eftersläpningen mot inkomstutvecklingen, som ju under de senaste femton åren varit klart högre än prisutvecklingen. Så om vi pratar om relativlön har ju studiemedlet fallit. (Sedan kan man ju alltid fundera på om KPI är rättvisande för studenter som uppräckningstal, eftersom deras konsumtion ser annorlunda utan än många andras (t ex har de ju generellt hyresbostäder och inte bostadslån, vilka ju har påvarkat KPI åt olika håll under tidsperioden).)

Men indexerade är allt studiemedlen.
18 sep | Unregistered CommenterJFE
Hej Andreas,

OK, jag ser din poäng med indexering, men vad anser du om nedanstående syn på problemet?

Ditt upplägg, som jag förstår det, innebär ju också att beslutsfattaren säger att det som indexerats (oavsett index) aldrig blir mer eller mindre viktigt över tid, utan alltid behåller sin relevans som det speglas i indexet. Jag är inte övertygad...

En indexering innebär ju också en restriktion på politikernas beteende, och om det är särdeles viktigt med indexering så kan ju politikerna alltid genomföra en sådan även utan ett formellt politiskt beslut om indexering. Men om man regelmässigt bundit sig vid indexering och det finns andra, bättre användningar av resurserna så gör ju den regelmässiga indexeringen det omöjligt att genomföra dessa åtgärder.

Min slutsats blir alltså lite annorlunda, där jag hävdar att en fri optimering rimligen slår (eller blir likvärdig med) en där vi satt in en restriktion.

Och friheten att fatta beslut om att indexering eller ej är det som maximerar folkets välstånd bör rimligen vid varje givet tillfälle tillfalla de demokratiskt valda. Om jag inte gillar vad de kommer fram till så får jag väl rösta bort dem...

/Rudis
"...innebär ju också att beslutsfattaren säger att det som indexerats (oavsett index) aldrig blir mer eller mindre viktigt över tid"

nej, det är inte min tanke. Säg att exempelvis lägstanivån i akassan indexeras till 30 procent av snittlönen. Vissa kommer att tycka att detta är för högt, andra för lågt. Självfallet kan detta ändras, över tid och med skiftande majoriteter. Men att ha ett index som default, snarare än ett nominellt belopp, tror jag har flera fördelar för den politiska debatten, för beslutsfattandet och - inte minst - för de som har akassa.
28 sep | Unregistered Commenterbergh
Varför inte viktade index? Kanske är det mest rättvist? Men det blir kanske onödigt krångligt...

Angående prisindexering för studiemedel: mäts prisökningen i en för studenten representativ varukorg eller är det KPI?
På 70- och 80-talen var svensk ekonomi full med index, f f a på arbetsmarknaden.
Pensionärerna höll på att få högre lönenivå än de arbetande. Osv. Den här frågan
kan inte utgå från läget idag utan från frågan varför index slopades på 90-talet.
Det är nyttigt att utgifter omprövas årligen och inte bara följer
med in i nästa budget.
Indexering slopades på 90-talet för att det var ett enkelt sätt att spara pengar utan att behöva fatta jobbiga politiska beslut.

Pensionerna var förr prisindexerade, vilket var problematiskt när inflationen var hög. Även detta talar för inkomstindexering, som jag ser det.

Jonas: jag tycker generellt det är en intressant fråga att mäta och indexera efter specifika varukorgar snarare än KPI.
2 okt | Unregistered Commenterbergh
Som sagt, varför inte både pris- och inkomstindexera? Är inte det en bra kompromiss? Ta studiemedlet t.ex. Kanske borde det vara prisindexerat till 70% och inkomstindexerat till 30% för att minska eftersläpningen mot inkomstutvecklingen. Sedan är det ju naturligtvis en normativ bedömning hur stor viktningen ska vara, men det är valet av antingen prisindexering eller inkomstindexering också.

Det klart att det skulle innebära kostnader att omvärdera indexeringen, och det är väl den negativa effekten. Sannolikheten för att politiker skulle börja gå in och ändra viktningen är troligen dessutom större om viktningen inte är antingen det ena eller andra.
4 okt | Unregistered CommenterJonas
Jo, i många fall är det nog en god ide att ha lite av båda. På det hela taget tror jag det är mycket mer konstruktivt att diskutera dessa frågor än att diskutera nominella belopp.
5 okt | Unregistered Commenterbergh
Det håller jag verkligen med om. Indexering minskar politikers möjlighet att manipulera det s.k. reformutrymmet inför valår (som Calmfors diskuterar här: http://www.dn.se/ledare/kolumner/regeringen-agerar-opportunistiskt/). Torsten Persson m.fl. har ju visat att valbudgeterna är större i valår. Det är min uppfattning att förekomsten av valfläsk inte är förenligt med optimering av medborgarnas aggregerade välfärdsfunktion på lång sikt, då tillväxtskapande reformer får stå tillbaka för kortsiktiga plånbokspolicies. Om fler offentliga utgifter vore indexerade skulle denna möjlighet att fläska på inför valår dock begränsas. Är det ungeför så du också resonerar?
8 okt | Unregistered CommenterJonas

PostPost a New Comment

Enter your information below to add a new comment.

My response is on my own website »
Author Email (optional):
Author URL (optional):
Post:
 
All HTML will be escaped. Hyperlinks will be created for URLs automatically.