Om MalmöKommissionen – Del 2

Efter blogginlägg del 1 om Malmökommissionen, är det dags för del 2. (Det lär komma mer)

I korthet: Bristen på diskussioner om kostnadseffektivitet och prioriteringar gör det svårare för seriösa beslutsfattare att dra nytta av rapporten – och lättare för den som bara vill lägga rapporten till handlingarna utan åtgärd.

---

I inledningen klargörs att fem perspektiv varit vägledande för Malmökommissionen:

1. Etik: det är omoraliskt att inte genast vidta åtgärder mot ojämlikhet i hälsa när orsakerna
   är kända och påverkbara och det kan ske med rimliga insatser
2. Ett hållbarhetsperspektiv
3. Ett sociologiskt samhällsperspektiv vilket lägger vikten vid integration, i betydelsen av faktisk delaktighet såväl som känsla av delaktighet.
4. Ett genusperspektiv

Det femte är ett “socialt investeringsperspektiv”, som förklaras så här i början av rapporten:

Malmökommissionen [förespråkar] ett socialt investeringsperspektiv. Det handlar i stora drag om att se sociala insatser och satsningar som investeringar, inte som kostnader.

Formuleringen är konstig. Det finns ju ingen motsättning mellan att se en social insats som en investering och att se dess kostnader. Borde det inte vara just grupper som Malmökommissionen som hjälper beslutsfattare att väga fördelarna med olika sociala insatser mot deras kostnader, så att vi satsar resurserna där de till låg kostnad gör stor nytta?

Det blir inte klarare när man läser vidare:

Utifrån ett socialt investeringsperspektiv är det också viktigt att stärka sambandet mellan tillväxt och en jämlik välfärd, förbättra kvaliteten på jobben och framhålla trygghet som ett värde i sig.

Begrepp som på detta sätt kan töjas och innefatta både det ena och det andra underlättar varken analys eller debatt.

Vad borde man gjort istället?

Det kanske låter tråkigt, men nog borde kostnadseffektivitet vara vägledande i ett arbete som detta?

Beslutsfattare vill rimligen veta vilka åtgärder som till relativt låga kostnader kan förväntas ha stora och säkra positiva effekter på de sämst ställdas välbefinnande. Istället har kommissionen levererat 72 ej rangordnade åtgärder som ska “minska skillnader i hälsa och verka för en hållbar framtid.”

Många förslag torde kosta en hel del, samtidigt som det är svårt att säga hur stor effekten på malmöbornas hälsa blir:

“ge samtliga elever med utländsk bakgrund tillgång till och erbjudande om studiehandledning på modersmål.”

“öka andelen högskoleutbildad personal i Malmös fritidshem. ett första mål bör vara att 75 procent av fritidshemspersonalen har högskoleutbildning”

Utan resonemang om kostnadseffektivitet är Malmökommissionens förslag nästan oanvändbara för en seriös beslutsfattare. Det skulle vara svårare att lägga förslagen till handlingarna om kommissionen enats om fem eller tio åtgärder som är billiga och samtidigt har stor och signifikant hälsoeffekt.