Senaste poster
Populära
Google Scholar
« Veckan som gick, veckan som kommer | Main | Filosoficirkeln denna höst »
söndag
sep042011

Reformera försörjningsstödet – del 1.

Jag har inte slutat ge policyförslag, det kom bara en sommar i vägen. En sommar så opolitisk att jag inte ens var i Almedalen. Men nu: Policyförslag nummer 4 – om försörjningsstödet (socialbidraget, i dagligt tal). (Och här är metadebatten om policyrekommendationer)

Dagens konstruktion av försörjningsstödet är förknippad med flera problem, men flera av dessa beror på vilka normativa utgångspunkter man har. Tre förändringar borde dock de flesta kunna gå med på:

1. Sänk nivån en smula, och minska samtidigt stödets avtrappning mot den egna inkomsten.

Denna förändring skulle göra det lönsamt för människor med socialbidrag att bidra till sin egen försörjning, även med mindre arbetsinsatser och tillfälliga jobb. Förra vintern fick exempelvis många med försörjningsproblem tillfälle att tjäna lite pengar genom att skotta snö. Månaden efter detta ska socialbidraget minskas med lika mycket som arbetet genererade – en marginaleffekt på 100 procent alltså.

Ett argument mot att minska avtrappningen är att bidraget kan bli dyrare, men det kan lösas genom att sänka den lägsta nivån något och på så sätt hålla reformen budgetneutral (för den som så önskar).

2. Höj andelen av stödet som individen får använda efter eget huvud och minska andelen som är öronmärkt till olika konsumtionsutgifter.

Idag består stödet av ett delbelopp som fritt får användas, och ett antal godkända utgifter (hyra, dagstidning, hemförsäkring m m). Om paternalismen som sådan inte är viktig att behålla, skulle stödet kunna göras effektivare genom att minska konsumtionsstyrningen. Det handlar inte bara om att kunna spara administrativa kostnader, utan om att individen sannolikt har ett informationsövertag om var pengarna gör störst nytta, och således gärna skulle föredra att kunna allokera pengarna friare. Även här kan man tänka sig att totala summan minskar en smula, samtidigt som konsumtionsstyrningen minskar.

3. Bidraget bör indexeras.

Indexering skapar förutsägbarhet för både individer och politiker – och gör det svårare för politiker att smygspara genom att hålla nivåer nominellt låsta. Generellt sett borde mer indexeras i Sverige – men det är värt ett eget inlägg!

PrintView Printer Friendly Version

EmailEmail Article to Friend

Reader Comments (10)

Problemet med förslag 1 och 2 ovan är att de jämställer försörjningsstöd med egen försörjning. Stigmat kring bidragsförsörjning är en drivkraft för arbete som är betydelsefullt. Många som är berättigade till stöd väljer idag att avstå från det. Vad kostar det på sikt om den mekanismens verkan avtar?
4 sep | Unregistered CommenterRoger
Människor med försörjningsstöd har inte detta för att det är roligt utan för att de inte kan få jobb / klarar att jobba. Det handlar många gånger om människor med psykiska problem, funktionshinder missbruk och liknande. Det är bra att ta bort marginaleffekten av eventuellt tillfälliga arbeten, (till viss del, såklart ska det vara en avtrappning), men att sänka en redan jättelåg nivå är inget bra förslag. Snarare bör den höjas i dessa tider av finansoro. Detta är grupper som konsumerar upp sina pengar och inte lägger på hög. Dessutom är det inte ett bra förslag att "inte styra" vad pengar används till ... Exempelvis för missbrukare, där vi faktiskt kan tycka att de behöver pengar till mat mer än knark. Eller för personer som inte förmår planera sin ekonomi, på grund av intellektuella funktionshinder.
Eva,

"Människor med försörjningsstöd har inte detta för att det är roligt utan för att de inte kan få jobb / klarar att jobba."

For de flesta ar det formodligen som du sager, men inte for alla.


"Dessutom är det inte ett bra förslag att "inte styra" vad pengar används till ... Exempelvis för missbrukare, där vi faktiskt kan tycka att de behöver pengar till mat mer än knark. Eller för personer som inte förmår planera sin ekonomi, på grund av intellektuella funktionshinder."

Vore det inte battre att stodja dessa grupper med andra medel an att utga fran att ingen som har forsorjningsstod kan ta hand nagra beslut om sin egen konsumtion?
5 sep | Unregistered CommenterEmil
@Emil - 1) vilka med försörjningsstöd skulle ha det för att de skulle trivas med att inte jobba? Ge en referens till någon form av forskning som stödjer din åsikt.

2) Vilken form av socialförsäkring menar du skulle ge pengar till dessa grupper?
Roger,
din reflektion ter sig för mig som ologisk och cynisk.

Även om stigmatisering hindrar vissa av dem som behöver försörjningsstöd från att söka detta betyder det inte att det hjälper redan stigmatiserade tillbaka in på arbetsmarknaden. Snarare tvärtom. Man bör nog betrakta försörjningsstödet som en investering snarare än som en kostnad. Det handlar ju trots allt om människor.
@Roger Jag är inte cynisk jag är realist. Ta reda på fakta på bordet istället för att önsketänka
Eva:

1) det var du som kom med ett bestamt pastaende, inte jag. Alltsa ligger bevisbordan pa dig och inte pa mig. Vidare sa ar det absurt att pasta att ingen nagonsin har bedragit det svenska socialbidragssystemet.

2) vad sags om att frikoppla bestammandet over vad pengar skall anvandas till fran dess utbetalande? Dvs istallet for att tvinga alla socialbidragstagare att anvanda sina pengar pa ett visst satt sa kan man endast tvinga de socialbidragstagare som ar missbrukare, etc till det?
5 sep | Unregistered CommenterEmil
Alla pratar om incitament att 'ta sig ur'?
Enklaste 'incitamentet' är väl då att hålla en pistol mot tinningen 'på dom' o ge valet jobb eller kula?
Incitament som incitament, väl?

Alla pratar om avtrappning, ingen om 'intrappning':
Om man säger att bidraget fås vid 4-tusen o avtrappas helt vid 6-tusen.
Då kommer vi att få se många skattefuskande 'småföretagare', ramla ner till 4-tusen för att sen 'inte lyckas' komma över 5999-kr !!
Då måste ju det lägsta sänkas ytterligare för att få 'nollsummespel'.
Alltså sänks 'sooss-bidraget' till 3-tusen för den 'INTE fuskande', för att den som har huvud o förmåga att optimera sitt fusk ska få högre bidrag.
Den INTE fuskande ska alltså drabbas.
En reflekttion i tangenten: jag känner mig lockad av idén om en sorts medborgarlön, spetsad med lite tankegods om medborgarens eget ansvar. Förslaget har en massa problem, förutom att få grupper i samhället skulle känna sig lockade av en sådan reform. Fördelarna är förutsägbarhet, enkelhet och trensparans - samt att den känns rätt attraktiv ur både ett legitimitets- och rättvisepersektiv.

Så: alla som inte jobbar och får lön från en arbetsgivare får samma ersättning, säg 8000 (ev. 10,000 för de med barn) skattefritt. Ungefär vad en student idag lever på idag. Alla andra ersättningar försvinner. Detta gäller alla som inte jobbar, dvs pensionärer, studenter, föräldralediga, cancersjuka, de mellan jobb.

Ersättningen skulle villkoras för vissa grupper (ej studenter och föräldralediga) som - för att få ersättningen - måste göra en motprestation och utföra sådana sysslor som behövs för minskat lidande och ökad välfärd, men som samhället sannolikt inte kommer att anse sig ha råd att betala folk full lön för att utföra. Baka bullar och hålla gamla människor i handen, hålla parkerna rena, extra resurs i skolan, etc etc. Eftersom folk även ska hinna söka jobb så kanske halvtid vore en lagom nivå, sidådär tjugo timmar i veckan.

Förlorarna är de relativt högavlönade. I värsta fall även de med mer beskedliga inkomster. De får helt enkelt spara i ladorna för att garantera sig att kunna bo kvar även om man förlorar jobbet eller från början bo i en så billig lägenhet att man kan förlora jobbet och ändå ha råd att bo kvar.

Vet inte om reformen är en katastrof ur ett incitamentsperspektiv. Kanske kan ordnas genom att justera nivåerna. Å andra sidan ska folk leva på något och att de sämst ställda har en del pengar brukar kunna ses som en fördel, om inte annat ur perspektivet att de går rakt ut i ekonomin genom konsumtion.

En annan invändning är att detta kan bli ett gigantiskt vårdbidrag.

Fördelarna är att alla historier om cancersjuka Berit som får 4000 och fattigpensionären Bertil som tvingas leva på hundmat, skulle försvinna. Känns det inte också lockande att ha ett maximalt enkelt, förutsägbart och genomskinligt system där alla vet vad de får om de - av någon anledning - slutar jobba. Andra fördelar är mindre behov av att kontroll och övervakning av medborgarna, samt att färre människor behöver lägga tid på att strida med myndigheter för att få ut rätt ersättning (en del kategoriseringsproblematik skulle kvarstå, såsom huruvida man är sjuk nog för att inte alls kunna bidra).

Kunde inte Fridolin vara mannen att lansera detta? För visst vore det spännande med en omdanande samhällsreform? Det var ett tag sedan nu.

/Dan
7 sep | Unregistered CommenterDan Munter

PostPost a New Comment

Enter your information below to add a new comment.

My response is on my own website »
Author Email (optional):
Author URL (optional):
Post:
 
All HTML will be escaped. Hyperlinks will be created for URLs automatically.