Badplatser uppstår där folk badar: Om sociala normer och institutionell förändring

Stadsplanering får nästan alltid ge sig om den konflikterar med hur folk faktiskt beter sig. Bilden nedan (från vhamnen.com) visar vad som formellt sett inte varit badplats, men där folk lik förbaskat badat sålänge jag kan minnas.

Hur man kan bygga en trätrappa ned till havet, gjuta ett antal betongfundament i ythöjd och sedan insistera att det inte är en badplats, är förvisso en intressant fråga. Men varför lyckades kommunen inte upprätthålla sina egna regler? Denna sommar har tillkommit en badstege och ett ytmaterial som ska minska risken för halkolyckor (alger gjorde betongblocken förädiskt hala).

För att upprätthålla regler, måste öveträdelser på något sätt straffas. I straffandet måste människor vara inblandade. Visst kunde ett batteri av ordningsvakter ha anställts i syfte att hänvisa badande till de officiella badplatserna bara några hundra meter söderut eller norrut. Det skulle ha blivit dyrt, lett till dagliga konflikter, och framför allt: badvakterna skulle blivit starkt ogillade.

Kommunen försökte ett tag istället med en nästan lika orimlig lösning: Badvakterna vid Scaniabadet gavs explicita instruktioner om att inte badvakta vid sundspromenaden. (Som tur är testades mig veterligen aldrig exakt vad vad detta innebar).

Vad är slutsatsen? Man skulle kunna konkludera att det är svårt för en offentlig makt att upprätthålla formella regler som merparten av medborgarna uppfattar som orimliga, men det stämmer inte riktigt. Det finns sannolikt lagar och regler som de flesta finner orimliga, men samtidigt inte har något uppenbart egenintresse av att motverka.

Dessutom: En avgörande faktor i detta och liknande fall är förmodligen att regeln saknade ett uppenbart förnuftsbaserat motiv. Många som försöker upprätthålla en regel vädjer till en kombination av förnuft och social effektivitet genom att resa frågan "Hur skulle det se ut om alla som ville badade här?"

Efter som svaret på den frågan ('alla som vill badar redan här, och det ser idylliskt ut'') i det här fallet var uppenbart för alla inblandade, var det nog bara en tidsfråga innan sundspromenaden skulle bli en officiell badplats.

Jag skulle därför snarare formulera slutsatsen så här: Regelbrott som kan försvaras av många med förnuftsbaserade argument, och som har ett egenintresse i frågan, föregår förändring av de formella institutionerna.

Comments

[Emil]

Svenskar brukar annars vara specialister pa att folja orimiliga regler och lagar, vilket bla manifesterar sig i orimliga diskussioner av typen:

Jag: denna lagen borde inte finnas da den ar moraliskt forkastlig
motpart: men det ar ju lag sa da maste det vara ratt

[bergh]

Japp, sådan är den nationella stereotypen, och den stämmer såklart till stor del - på gott och ont. Det kan tolkas som att svenskarna, i synnerhet när lagarna är komplexa, ger lagstiftaren 'the benefit of the doubt' och sätter ett visst egenvärde i att följa lagen, implicit antagande att den fyller ett förnuftsbaserat samhälleligt syfte.

Men svenskar är också relativt flexibla när de menar att uppenbara förnuftsskäl talar för ett enstaka regelbrott (till skillnad från den tyska stereotypen).

Det problematiska uppstår när många struntar i det samhälleliga och bryter mot de lagar och regler som förtillfället är i vägen för dem privat (avstår från att ange nationell stereotyp här...)

[Anders Gustafsson]

Fast, visade du inte ovan att det svåra var just att straffa nog för att upprätthålla lagen? Helt enkelt, makten och folket spelade ett spel av chicken, och makten fegade ur genom att inte anställa vakter, lägga ut spikar eller likande elakheter. Det är ju ett evigt problem för folk som vill hindra folk att göra saker de vill, samtidigt som man kan bli bortröstad ifall man är för jävlig.

[bergh]

Man kan nog dra olika slutsatser. Jag lutar åt att när regler med folkligt stöd är lättare för makten att upprätthålla, eftersom folk i större utsträckning hjälper till att upprätthålla dem.

[pontus]

Vive la civil olydnad!

Jag tycker det är befriande när svensken kastar cykelhjälmen och struntar i FHI/socialstyrelsens rekommendationer och faktiskt passar på att leva lite. Det svider nog i många vänsterhjärtan, men det är gott för själen!