Bevistade idag moderaternas budgetseminarium, och slogs av att det finns en rad likheter mellan Anders Borg idag och Bengt Westerberg för 15 år sedan. Utan att hämmas av ideologiska dogmer/övertygelse plöjs utredningar och forskningsrapporter, som sedan blir till politiska krav.

Några exempel:

• Båda gick från att vara väldigt marknadsliberala till att bli tämligen välfärdsstatsvänliga (1992 sågade exempelvis Borg den generella välfärdspolitiken i den här klassikern).

• Båda blev plötsligt feminister (se tidigare inlägg om Borgs feminism).

• Båda retade upp sitt partis högerfalang och andra genom båda ovanstående omsvängningar (här frågas exempelvis retoriskt om Borg blivit postmodernist).

• Båda hade dock bra argument baserade på fakta snarare än på ideologi.

• Båda kan göra politiska utspel utan att ta någon vidare taktisk hänsyn. Bengt var nog snäppet bättre (värre?) på den punkten, men en anonym källa uppmärksammade mig på följande: Moderaterna håller fast vid att sänka ersättningsnivåerna generellt. Borg menar att detta ökar arbetsutbudet, vilket empiriskt är helt korrekt. Men är det bra politik att låta alla som faktiskt är sjuka ta smällen för att försäkringen överutnyttjas? Hittills har Reinfeldt inte klarat av den frågan i TV, men det kommer kanske...

Gårdagens seminarium var inget undantag. Borg pratade om entreprenörskap, entusiasmerande och saklig på samma gång. Analysen byggde på forskningsreferenser och OECDs standardiserade arbetslöshetsmått (vilket är  betydligt mer seriöst än moderaternas hemmasnickrade mått på den "breda arbetslösheten").

Förmodligen vore det dåligt om alla i politiken blir som Borg. Men just nu känns det som ett mycket avlägset problem.