I partiledarutfrågningarna i p1 frågar programledarna ständigt vilka krav som är "ultimativa" (finns alls ordet?) och därmed också vilka krav olika partier kan tänka sig att släppa vid förhandlingar med andra partier.

När partiledarna slingrar sig på dessa frågor, tycks utfrågarna känna att de lyckats i sin journalistiska gärning: De biter sig gärna fast med upprepade följdfrågor. I själva verket har utfrågningen då upphört att vara informativ, av följande skäl:

Inget parti kan räkna med egen majoritet. Alla partier kommer att behöva förhandla med andra. Ingen tänkande människa inleder en förhandling med att sanningsenligt berätta för alla vilka krav man är beredd att släppa och vilka som är viktiga - eftersom man då försämrar sin egen förhandlingssituation.

Av samma skäl förväntar sig ingen att man innan en förhandling ska svara på dylika frågor, och ingen skulle ändå lita på såna svar. Därför skulle ingen lägga tid på dylika frågor - men de flesta politiska journalister gör det likväl.

Ännu underligare är att vissa politiker svarar: Idag sade Maria Wetterstrand att deras krav för att stödja en s-regering är att mp får ministerposter. Kravet är trovärdigt menar hon, just eftersom de brutit exakt samma krav förut.

Den information som möjligen kan finnas i detta, är att Maria W räknar med att inte bli synad den här gången. Nog så intressant.

Intressant? Andra bloggar om: P1, miljöpartiet, Maria Wetterstrand, förhandlingar