- Berghs Betraktelser

Jesper Roine och Daniel Waldenström får bra genomslag för sin forskning om förmögenhetsfördelningen i Sverige, tidigare kommenterad här. Tidigare har de visat ungefär samma trend för inkomstfördelningen, nämligen att de rikaste 1 procentens andel minskade under början av 1900-talet, men sedan ungefär 1980 har de rikaste dragit ifrån rejält.

Vilka slutsatser drar svenska socialdemokrater av dessa resultat?

Förmodligen är följande resonemang ganska typiskt (från s-studenten Catharina Ullström):

Idag kunde vi läsa i bland annat DN och Sydsvenskanatt 1% Sveriges invånare äger 30% av landets privata tillgångar.Samtidigt genomförs en mängd skattereformer som framförallt gynnar deallra rikaste i samhället. Samtidigt blir privata sjukhus vanligare ochallmänna skolor ovanligare.

Med andra ord: Eftersom de rika blev rikare på 80-och 90-talet, är nuvarande regeringens politik extra felaktig.

Med anledning av undersökningen sågar Katrine Kielos tolkningen på högerkanten, som oftast går ut på att fler i den breda medelklassen borde ges möjligheter att bli rika och förmögna. Om detta vurmande för individuellt entreprenörskap skriver hon i dagens Arena:

Den mest begåvade entreprenören skall till låga skatter tillåtas kravlasig upp, som om det ädlaste sättet att använda en begåvning på är attböka sig upp på strand medan ens följeslagare håller på att drunkna.

Så till huvudfrågan: Vad händer om socialdemokraterna tolkar undersökningen som stöd för en politik som ska tvinga den rikaste procenten att dela med sig?

Jag gissar följande:

Förslag som höjd förmögenhetsskatt, arvsskatt, aktieutdelningsskatt och progressiv skatt på arbete får ökat stöd inom rörelsen.
Om politiken i punkt 1 blir verklighet kommer den rikaste procenten lätt att kunna smita undan, eventuellt genom att flytta ut ytterligare kapital från Sverige.
Däremot lär politiken i punkt 1 innebära att ekonomin som helhet funkar lite sämre, och att åtgärderna blir kännbara för den välbärgade övre medelklassen.
Den välbärgade övre medelklassen blir skattetrött, vilket skapar nytt utrymme för partier typ de gamla moderaterna, ny demokrati eller något ännu värre.
3+4 gör att välfärdsstaten ändras på ett sätt som knappast gynnar dem som bäst behöver den.

Med andra ord: Åtgärder som syftar till att omfördela från den rikaste procenten är synnerligen svåra att driva igenom med hög träffsäkerhet. Deras förmögenheter är ganska trygga utomlands, och de politiska åtgärderna riskerar att istället träffa den övre medelklassen. Troliga effekter av det är i sin tur att ekonomin fungerar sämre och att den övre medelklassen blir skattetrött. Inget av detta gynnar de grupper som bäst behöver välfärdsstaten.

Fler kommentarer:
En lite intressantare vänsterkommentar finns här. Federley driver en i mina ögon ganska sympatisk Rawlsiansk linje om att det är nivån för de fattigaste som är normativt intressant, inte de rikaste.