Åter till diskussionen om Fairtrade och etiska märkningar.Tidigare inlägg här och här. Och hos dr Vlachos.
Kort sammanfattning av argumenten hittills:
Sålänge vi inte köper kaffe eller bananer för mer pengar totalt sett, kommer etisk märkning att ha dubbla effekter:
- De som uppfyller de etiska kraven vinner - fast vinsten delas mellan arbetarna och alla mellanhänder på ett sätt som inte nödvändigtvis är rättvist.
- De som inte uppfyller kraven får det sämre, vilket på sätt och vis skapar incitament att anstränga sig för att uppfylla kraven, men det är inte alltid så lätt för fattiga odlare.
I Ordfronts augustinummer får framför allt Rainforest Alliance kritik för att de inte är särskilt noga med att kraven faktiskt uppfylls. Rainforest Alliance lägger ut kontrollen av kraven på andra. I Equador är det det stiftelsen Cencervacion y Desarollo, vars representant säger så här:
Vi intervjuar ju arbetarna varje år när vi besöker plantagerna. De skulle berätta för oss om något var fel.Verkligen? Fundera på vilka incitament dessa arbetare har. Behålla jobbet står sannolikt högt på listan.
Minst lika intressant är att fundera på vilka incitament kontrollanten har:
Om Reybanpac förlorar sitt certifikat förlorarConcervación y Desarollo de dryga 50 000 dollar somföretaget betalar varje år för att få klistraRainforest Alliances groda på sina bananer. Utan den sortensinbetalningar skulle varken Mauricio Ferro eller någon annan avstiftelsens 25 anställda ha något jobb.Artikelförfattaren Åsa Wilson sätter onekligen fingret på intressanta faktorer. Självklart är hon arg över att det går till så här.
Men i mina ögon visar artikeln att förhållanden på bananodlingar i fattiga länder är usla och att huvudorsaken till detta är just fattigdomen. Etiska märkningar ändrar kanske detta i betydligt mindre utsträckning än vad många tror.