Dags för en liten nyhet: Klyftorna i Sverige minskar. Förvånad? Det borde du inte vara: Göran Persson påpekade detta redan i valrörelsen 2006 (men uppdrag granskning hade bestämt sig för att han hade fel).
Ett kanske bättre skäl att inte vara förvånad: När en välfärdsstat som den svenska har USA-nivå på den ekonomiska tillväxten i 10 år, märks det i inkomstfördelningen. Medan svenska debattörer ojat sig över att den rikaste procenten blivit rikare, har fattigdomen fallit till 1981 års nivå.
Fakta i målet: På Luxembourg Income Study standardiserar man hushållens disponibla inkomster och gör dem någorlunda jämförbara mellan länder och över tiden. Nyligen släpptes data för Sverige 2005, och dessa är fullständigt jämförbara med de data från förra vågen, 2000.
Nedan visas Ginikoefficienten, percentilkvoter p90/p50 samt p80/p20, samt två mått på relativ fattigdom (andel hushåll under 50 resp 40 procent av medianinkomsten). Samtliga mått föll mellan 2000 och 2005.
(För den nyfikne: Jag tog även ut två Atkinson-koefficienter (e=1, e=0,5) med utveckling snarlik Gini, och fattigdom beräknad som 60 procent av medianen. Även dessa mått föll.)
Tillåter vi oss att göra jämförelser över tiden (och med LIS-data kan man faktiskt även som forskare komma undan med detta, dock bör man inte väga tungt på data från 1967 och 1975 i Sveriges fall) ser vi att framförallt trenden i relativ fattigdom är tydligt minskande.
Med ett fattigdomsstreck på 40% är fattigdomen 2005 den lägsta någonsin. Vanligt är att sätta fattigdomsgränsen vid 50% av medianen, och då har Sverige haft en tydligt nedåtgående trend sedan slutet av 80-talet.
Jaha. Men nu när Sverige har högerregering lär väl den här trenden brytas? Säg inte det. Om Finansdepartementet gissar rätt angående jobbskatteavdragets effekter på inkomstfördelningen, är det troliga snarast att den relativa fattigdomen fortsätter minska.
Ett kanske bättre skäl att inte vara förvånad: När en välfärdsstat som den svenska har USA-nivå på den ekonomiska tillväxten i 10 år, märks det i inkomstfördelningen. Medan svenska debattörer ojat sig över att den rikaste procenten blivit rikare, har fattigdomen fallit till 1981 års nivå.
Fakta i målet: På Luxembourg Income Study standardiserar man hushållens disponibla inkomster och gör dem någorlunda jämförbara mellan länder och över tiden. Nyligen släpptes data för Sverige 2005, och dessa är fullständigt jämförbara med de data från förra vågen, 2000.
Nedan visas Ginikoefficienten, percentilkvoter p90/p50 samt p80/p20, samt två mått på relativ fattigdom (andel hushåll under 50 resp 40 procent av medianinkomsten). Samtliga mått föll mellan 2000 och 2005.
(För den nyfikne: Jag tog även ut två Atkinson-koefficienter (e=1, e=0,5) med utveckling snarlik Gini, och fattigdom beräknad som 60 procent av medianen. Även dessa mått föll.)
Tillåter vi oss att göra jämförelser över tiden (och med LIS-data kan man faktiskt även som forskare komma undan med detta, dock bör man inte väga tungt på data från 1967 och 1975 i Sveriges fall) ser vi att framförallt trenden i relativ fattigdom är tydligt minskande.
Med ett fattigdomsstreck på 40% är fattigdomen 2005 den lägsta någonsin. Vanligt är att sätta fattigdomsgränsen vid 50% av medianen, och då har Sverige haft en tydligt nedåtgående trend sedan slutet av 80-talet.
Jaha. Men nu när Sverige har högerregering lär väl den här trenden brytas? Säg inte det. Om Finansdepartementet gissar rätt angående jobbskatteavdragets effekter på inkomstfördelningen, är det troliga snarast att den relativa fattigdomen fortsätter minska.