Vem vinner mest på jobbavdraget?

När finansminister Borg i förmiddags rusade igenom sina powerpointbilder på nationalekonomiska föreningen, fick nedanstående bild inte komma med:

Den visar jobbskatteavdragets effekter på fördelningen av disponibla inkomster. Som synes är det inte de rikaste eller fattigaste som gynnas mest, det är den övre medelklassen: decil 7 och 8. Åtminstone sålänge man bara räknar på de statiska effekterna, dvs med bibehållet arbetsutbud.

De grå staplarna visar ett försök att beakta arbetsutbudseffekterna, vilket är svårt. Som synes räknar finansdepartementet med en kraftig effekt i decil ett. Om detta är korrekt ändras den fördelningsmässiga profilen drastiskt.

Är beräkningarna önsketänkande från regeringens sida? Förmodligen inte: liknande reformer i USA och England har haft ganska stor effekt på låginkomsttagares arbetsutbud.

En stor ökning av disponibel inkomst behöver emellertid inte betyda en stor välfärdsökning när värdet av fritid också beaktats.

Här kommer tenta/uppsats/avhandlingsfrågan: Vilken decil vinner mest i nyttotermer efter att arbetsutbudseffekter beaktats? (överkurs: beakta ändrade relativpriser i allmän jämvikt!)

Comments

[Erik]

wee, precis den typen av navelskådande uppsatser som vi behöver mer av i Sverige...

[Marcus]

"En stor ökning av disponibel inkomst behöver emellertid inte betyda en stor välfärdsökning när värdet av fritid också beaktats."

Hur menar du då? Har du lust att utveckla denna tankegång?

[Erik]

Jag tror att Bergh menar att de förväntade dynamiska effekterna till stor del härrör från prognoser om att jobbavdraget kommer att öka låginkomsttagares arbetsutbud. Detta kommer att ge dem större disponibel inkomst, men också göra att de får minskad fritid (de jobbar ju mer). Om man sätter ett välfärdsrelaterat värde på fritiden så kan de två effekterna i princip ta ut varandra. Mer realistiskt kan man tänka sig att den fritidsrelaterade välfärdsminskningen inte blir lika stor som den inkomstrelaterade välfärdsökningen, men att de är någorlunda lika i storlek och att kontentan av reformen således inte blir någon _stor_ förändring. Jag skulle tro att detta är vad Bergh menar.

[Tom]

Den "fritidsrelaterade välfärdsminskningen" (en vacker term) kanske kompenseras av en allmän välfärdshöjning för de som betalar fritiden?

[pontus]

"Om man sätter ett välfärdsrelaterat värde på fritiden så kan de två effekterna i princip ta ut varandra."

Men det är verkligen knife edge. Effekten kan i alla fall in bli negativ.

[pontus]

"kan i alla fall INTE bli negativ."

[bergh]

Marcus, när din disponibelinkomst ökar kraftigt för att du jobbar mer, minskar också din fritid. Pontus har dock rätt, du får det inte sämre.

Vem som får störst nyttoökning beror på nyttofunktionen kurvatur: hur mycket avtar marginalnyttan med stigande inkomster. (dvs om någon med 12 000 kvar får 400 kr mer att röra sig med, är nyttoökningen då större eller mindre än när någon med 24 000 i disponibel inkmost får 800 kr mer ?)

[Marcus]

Ok, tack Erik och Bergh för förklaringarna. Min följdfråga är varför ska man enbart ta hänsyn till en rent kvantitativ minskning av sin fritid i en beräkning av välfärdsökningen? Blir man rikare, får man förhoppningsvis också råd att göra andra och kanske kvalitativt mer värdefulla saker som man inte hade råd med tidigare.

[pontus]

Marcus: Om någon, mot förmodan, skulle försöka beräkna välfärdsvinsten av reformen, så hade de förmodligen tagit det i beaktande. Vanligtvis genom en nyttofunktion som är icke separabel i consumption och fritid.