Bör forskare sakna förmögenhetsstatistiken?
20 sep 2007, kl 10:07 | Lite väl akademiskt, Samhälle och politik Avskaffandet av förmögenhetsskatten var ursprungligen tänkt att kombineras med fortsatt insamlande av kontrolluppgifter om förmögenheternas storlek, men efter remissrundan ändrade regeringen sig. Om även kontrolluppgifterna slopas, kommer fler att våga flytta hem sitt kapital från utlandet, är tanken.
Det är förmodligen rätt tänkt. Men för samhällsvetenskapliga forskare är det väl synd att statistik över förmögenhetsfördelningen inte kommer att finnas i framtiden - eller?
Inte alls, svarar Daniel Waldenström på IFN i en DI-artikel. Statistiken är ändå felaktig, den täcker inte alla förmögenheter som faktiskt finns. Och forskare har ibland en tendens att ta det som finns uppmätt och slänga in i sina regressioner, även när man vet att data är ofullständiga. Då kan det faktiskt bli bättre forskning om data inte alls finns tillgängliga.
Reader Comments (19)
Själv trodde jag att ekonometri var läran om hur man kan skatta samband trots bristfälliga data.
Det verkar lite bakvänt att skylla på dataunderlaget när forskarna inte gör sitt jobb. Med Waldenströms logik borde många oerhört användbara dataset skrotas.
Håller förövrigt med Martin. Dessutom motsäger ju Waldenström ekonomins grundpelare; fler valmöjligheter paretodominerar färre!
Menar verkligen Waldenström att ingen forskning är bättre än dålig?
strikt sett har naturligtvis martin rätt i att data inte borde göra skada, givet att vi vet lite grann på vilket sätt de är snedvridna/trunkerade. Men i praktiken håller jag ändå med Waldenström.
Å tredje sidan: När förmögenhetsskatten är avskaffad borde data på sikt kunna bli mer korrekta, men det kräver alltså att ägarna förväntar sig att förmögenhetsskatten inte återinförs.
Sannerligen dyster utsaga från en forskare :)
Dessutom diskuterar ju författaren inte alls ev. brister med statistiken som bygger pa boupptäckningar. Ar det inte problematiskt att man, vid varje t, de facto endast har uppgifter pa de dödas förmögenhet? Olika cohorter m.m.
Av andra skäl håller jag dock med om slutsatsen "Att forskare ska kunna fortsätta använda skattepliktig
förmögenhet som grund för att mäta verklig förmögenhet är inget hållbart argument för att fortsätta med förmögenhetsrapporteringen."
Förmögenheter ska självklart vara offentliga. Men här ser vi regeringens frihhetsfientliga grundhållning. Det är de rika som skall missgynnas, och folket skall därför hållas nere i okunskapens mörker; endast så kan valen vinnas.
För frihetens och demokratins, såväl som vetenskapens, är det nödvändigt att vår obskurantiska regim fördrivs. Tyvärr misstänker jag starkt att "oppositionen" befinner sig i maskopi; också den bemannas av ju av en priviligierad överklass.
Förmögenhetsvärdet är endast en bokföringsformalism som tjänar som underlag för ett styrmedel, och vars relation till den underliggande ägodelens värde är föränderlig över tiden men ständigt godtycklig.
Man kan kanske sedan med diverse ekonometriska metoder krama ur den allra sista gnuttan av information ur sina samples (övning: när är det definitivt dags att sluta resampla?), men det innebär inte att man hittar sanningen. Eller ens kommer nära den.
För övrigt, vad gäller en annan kommentar ang. ingen forskning vs någon så hänvisar jag med ett snett leende till Sir John Cowperthwaite.
Om det empiriska underlaget är godtyckligt eller missledande så kan det naturligtvis ha negativt värde eftersom det ger dåligt beslutsunderlag.
Exempelvis, varför minskar min förmögenhet när jag köper ett hus, och sedan ökar igen när jag säljer det en vecka senare? Varför drar skulder ner min förmögenhet medan framtida pensionsåtaganden från andra inte höjer den? Varför kan jag äga ett investmentföretag som äger förmögenhetspliktiga tillgångar utan att det nödvändigtvis räknas som min förmögenhet? Varför räknas mina fondandelar som förmögenhet medan Stefan Perssons miljardägande i H&M inte gör det? osv osv.
Saken är att du kan alltid ignorera dålig forskning. Så enda situationen där ingen forskning är (svagt) bättre än dålig forskning, är om den dåliga forskningen bör ignoreras. Då är värdet också lika, typ.
Om det producerades fler värdelösa artilkar är det klart att forskare skulle tvingas slösa mer tid på att läsa dem för att skilja agnarna från vetet.
Jag tror pontus missar, som mycket ekonomisk teori, att informationsbehandling är kostsamt.
(Sen ska man inte negligera underhållningsvärdet av dålig forskning: Håll med om att det var lite kul när Schyman viftade med en D-uppsats som bevis på att företag missar vinster på att inte anställa fler kvinnor!)
Jag kunde hålla mig för skratt under Schyman-episoden.