fredag
dec072007
Kan vi tvinga den rikaste procenten att dela med sig?
7 dec 2007, kl 18:08 | Samhälle och politik
Jesper Roine och Daniel Waldenström får bra genomslag för sin forskning om förmögenhetsfördelningen i Sverige, tidigare kommenterad här. Tidigare har de visat ungefär samma trend för inkomstfördelningen, nämligen att de rikaste 1 procentens andel minskade under början av 1900-talet, men sedan ungefär 1980 har de rikaste dragit ifrån rejält.
Vilka slutsatser drar svenska socialdemokrater av dessa resultat?
Förmodligen är följande resonemang ganska typiskt (från s-studenten Catharina Ullström):
Med anledning av undersökningen sågar Katrine Kielos tolkningen på högerkanten, som oftast går ut på att fler i den breda medelklassen borde ges möjligheter att bli rika och förmögna. Om detta vurmande för individuellt entreprenörskap skriver hon i dagens Arena:
Jag gissar följande:
Med andra ord: Åtgärder som syftar till att omfördela från den rikaste procenten är synnerligen svåra att driva igenom med hög träffsäkerhet. Deras förmögenheter är ganska trygga utomlands, och de politiska åtgärderna riskerar att istället träffa den övre medelklassen. Troliga effekter av det är i sin tur att ekonomin fungerar sämre och att den övre medelklassen blir skattetrött. Inget av detta gynnar de grupper som bäst behöver välfärdsstaten.
Fler kommentarer:
En lite intressantare vänsterkommentar finns här. Federley driver en i mina ögon ganska sympatisk Rawlsiansk linje om att det är nivån för de fattigaste som är normativt intressant, inte de rikaste.
Vilka slutsatser drar svenska socialdemokrater av dessa resultat?
Förmodligen är följande resonemang ganska typiskt (från s-studenten Catharina Ullström):
Idag kunde vi läsa i bland annat DN och Sydsvenskanatt 1% Sveriges invånare äger 30% av landets privata tillgångar.Samtidigt genomförs en mängd skattereformer som framförallt gynnar deallra rikaste i samhället. Samtidigt blir privata sjukhus vanligare ochallmänna skolor ovanligare.Med andra ord: Eftersom de rika blev rikare på 80-och 90-talet, är nuvarande regeringens politik extra felaktig.
Med anledning av undersökningen sågar Katrine Kielos tolkningen på högerkanten, som oftast går ut på att fler i den breda medelklassen borde ges möjligheter att bli rika och förmögna. Om detta vurmande för individuellt entreprenörskap skriver hon i dagens Arena:
Den mest begåvade entreprenören skall till låga skatter tillåtas kravlasig upp, som om det ädlaste sättet att använda en begåvning på är attböka sig upp på strand medan ens följeslagare håller på att drunkna.Så till huvudfrågan: Vad händer om socialdemokraterna tolkar undersökningen som stöd för en politik som ska tvinga den rikaste procenten att dela med sig?
Jag gissar följande:
- Förslag som höjd förmögenhetsskatt, arvsskatt, aktieutdelningsskatt och progressiv skatt på arbete får ökat stöd inom rörelsen.
- Om politiken i punkt 1 blir verklighet kommer den rikaste procenten lätt att kunna smita undan, eventuellt genom att flytta ut ytterligare kapital från Sverige.
- Däremot lär politiken i punkt 1 innebära att ekonomin som helhet funkar lite sämre, och att åtgärderna blir kännbara för den välbärgade övre medelklassen.
- Den välbärgade övre medelklassen blir skattetrött, vilket skapar nytt utrymme för partier typ de gamla moderaterna, ny demokrati eller något ännu värre.
- 3+4 gör att välfärdsstaten ändras på ett sätt som knappast gynnar dem som bäst behöver den.
Med andra ord: Åtgärder som syftar till att omfördela från den rikaste procenten är synnerligen svåra att driva igenom med hög träffsäkerhet. Deras förmögenheter är ganska trygga utomlands, och de politiska åtgärderna riskerar att istället träffa den övre medelklassen. Troliga effekter av det är i sin tur att ekonomin fungerar sämre och att den övre medelklassen blir skattetrött. Inget av detta gynnar de grupper som bäst behöver välfärdsstaten.
Fler kommentarer:
En lite intressantare vänsterkommentar finns här. Federley driver en i mina ögon ganska sympatisk Rawlsiansk linje om att det är nivån för de fattigaste som är normativt intressant, inte de rikaste.
Reader Comments (15)
Eftersom jag inte delar sossarnas avundsjuka gentemot de rika, lyckas jag aldrig köpa deras argument - trots att jag betraktar mig själv som rätt socialliberal.
(Låter adjektiven överdrivna? De är valda med omsorg.)
Rent allmänt tror jag dock att "avundsjuka" driver väldigt få politiska debattörer. Tror man det har man nog en ganska märklig syn på hur det politiska och ekonomiska fungerar.
Det mesta av de problemen, i den mån de finns, kan väl lösas ganska enkelt med ökad segregering, av bostadsmarknaden, (som väl dessutom knappast är en nollsummemarknad) ,skolor osv.
Det ligger ju i avundsjukans, förlåt den relativa fattigdomens, natur att så länge man inte behöver vara medveten om de lyckligare lottade så finns det inget problem.
Den forskning som tyder på att ens relativa inkosmt är viktig pekar väl också på att man framförallt jämför sig med grannar och liknande och i mindre utsträckning lider av om man beginner sig lågt på den globala inkomstfördelningen?
Johan - I short run får man nog räkna bostadsmarknaden som fixed supply.
pontus: Jag vet inte riktigt heller vem jag vände mig till. Nej, att vissa är väldigt rika stör inte mig heller det minsta. Men nog tusan skulle man störa sig rejält på att ha sämsta bilen, lägsta lönen etc. bland sina peers i närområdet.
Men, jag håller med, det är inte ett ihåligt klagomål. (det hela får mig att tänkta på svennereklamen där grannarna diskuterar en i områdets vinst på lotto, allt är bara "jävligt kul för honom" ...)
*x= de rika, de med fel hudfärg, de med fel religion, de med fel åsikter, etc, etc, etc.
Nu är mitt minne av Tocqueville väääldigt skakigt, men hade inte han en gammal tes om att en bieffekt av den amerikanska demokratins jämlikhetsideal var att man faktiskt började spegla sig i samhällets elit? Tanken om att 'vi är alla likar och vår lyckas smed' gör medelklassen bitter och får de fattiga att skämmas ('jag skulle kunna bli rik om jag var duktig, jag förblir fattig därför att jag är korkad/lat'.
pontus: ja, är man överkänslig för statusskillnader nöjer man sig väl inte förrän alla delar svälten broderligt.
Hm, någon som vet om lidande/känslighet för relativa inkomstskillnader ökar, ju högre välstånd man har i landet? Intuitivt tycker jag att det låter som ett rätt sannolikt samband.
Din granne visar sig ha det bättre ställt än du. Din granne har inte bestulit dig, utpressat dig eller utövat våld mot dig för att skaffa sig sina pengar. Du har inte fått det sämre av dennes rikedom, tvärt om, du har det också bättre. Ändå vill du konfiskera hans ägodelar och till och med samtidigt känna dig moraliskt överlägsen. Ditt agerande kan knappast kallas ädelmod. Det är inte en vacker filosofi, oavsett om den delas av många.