Senaste poster
Populära
Google Scholar
« Ulvskog i Agenda om de ökande klyftorna | Main | Norberg och Kurre »
fredag
dec072007

Kan vi tvinga den rikaste procenten att dela med sig?

Jesper Roine och Daniel Waldenström får bra genomslag för sin forskning om förmögenhetsfördelningen i Sverige, tidigare kommenterad här. Tidigare har de visat ungefär samma trend för inkomstfördelningen, nämligen att de rikaste 1 procentens andel minskade under början av 1900-talet, men sedan ungefär 1980 har de rikaste dragit ifrån rejält.

Vilka slutsatser drar svenska socialdemokrater av dessa resultat?

Förmodligen är följande resonemang ganska typiskt (från s-studenten Catharina Ullström):
Idag kunde vi läsa i bland annat DN och Sydsvenskanatt 1% Sveriges invånare äger 30% av landets privata tillgångar.Samtidigt genomförs en mängd skattereformer som framförallt gynnar deallra rikaste i samhället. Samtidigt blir privata sjukhus vanligare ochallmänna skolor ovanligare.
Med andra ord: Eftersom de rika blev rikare på 80-och 90-talet, är nuvarande regeringens politik extra felaktig.

Med anledning av undersökningen sågar Katrine Kielos tolkningen på högerkanten, som oftast går ut på att fler i den breda medelklassen borde ges möjligheter att bli rika och förmögna. Om detta vurmande för individuellt entreprenörskap skriver hon i dagens Arena:
Den mest begåvade entreprenören skall till låga skatter tillåtas kravlasig upp, som om det ädlaste sättet att använda en begåvning på är attböka sig upp på strand medan ens följeslagare håller på att drunkna.
Så till huvudfrågan: Vad händer om socialdemokraterna tolkar undersökningen som stöd för en politik som ska tvinga den rikaste procenten att dela med sig?

Jag gissar följande:

  1. Förslag som höjd förmögenhetsskatt, arvsskatt, aktieutdelningsskatt och progressiv skatt på arbete får ökat stöd inom rörelsen.
  2. Om politiken i punkt 1 blir verklighet kommer den rikaste procenten lätt att kunna smita undan, eventuellt genom att flytta ut ytterligare kapital från Sverige.
  3. Däremot lär politiken i punkt 1 innebära att ekonomin som helhet funkar lite sämre, och att åtgärderna blir kännbara för den välbärgade övre medelklassen.
  4. Den välbärgade övre medelklassen blir skattetrött, vilket skapar nytt utrymme för partier typ de gamla moderaterna, ny demokrati eller något ännu värre.
  5. 3+4 gör att välfärdsstaten ändras på ett sätt som knappast gynnar dem som bäst behöver den.

Med andra ord: Åtgärder som syftar till att omfördela från den rikaste procenten är synnerligen svåra att driva igenom med hög träffsäkerhet. Deras förmögenheter är ganska trygga utomlands, och de politiska åtgärderna riskerar att istället träffa den övre medelklassen. Troliga effekter av det är i sin tur att ekonomin fungerar sämre och att den övre medelklassen blir skattetrött. Inget av detta gynnar de grupper som bäst behöver välfärdsstaten.

Fler kommentarer:
En lite intressantare vänsterkommentar finns här. Federley driver en i mina ögon ganska sympatisk Rawlsiansk linje om att det är nivån för de fattigaste som är normativt intressant, inte de rikaste.

PrintView Printer Friendly Version

EmailEmail Article to Friend

Reader Comments (15)

Katrines argument är symptomatiskt för vänstern; statiskt resonemang i partiell jämvikt. Tänk om den som kommer upp stranden hämtar en livboj? (eller att vattennivån sjunker pga av att denne lämnar vattnet?) Föredrar Katrine att vi ska drunkna ihop?

Eftersom jag inte delar sossarnas avundsjuka gentemot de rika, lyckas jag aldrig köpa deras argument - trots att jag betraktar mig själv som rätt socialliberal.
7 dec | Unregistered Commenterpontus
Som vanligt vill man få en allmän välståndsökning att verka som att "de rika" utövar våld mot "de fattiga". Hur länge ska denna tjockskalliga, lögnaktiga, hysteriska avundsjuka tolereras i debatten?

(Låter adjektiven överdrivna? De är valda med omsorg.)
8 dec | Unregistered CommenterTom
Tom: Så länge vi har yttrandefrihet i Sverige kommer det du menar är avundsjuka tolereras i debatten.
Hmmm, käre tom, men du är lite motsägelsefull. Om man nu tror att välståndsökningen för de rika sker på de mindre bemedlades bekostnad, då är det för guds skull inte AVUNDSJUKA som driver debattören. Däremot kan man tänka sig att denna kickar in om såväl mindre bemedlade som de rikaste får det bättre, men att vänstern då skriker över inkomstklyftorna.

Rent allmänt tror jag dock att "avundsjuka" driver väldigt få politiska debattörer. Tror man det har man nog en ganska märklig syn på hur det politiska och ekonomiska fungerar.
8 dec | Unregistered CommenterHans
Avundsjuka låter inget vidare. Relativ fattigdom brukar man hellre kalla det för. Och är det verkligen alltid ett klagomål man ska skämmas för? Andras välståndsökning kan sabba påtagligt för den som hamnar på efterkälken. Sämre status, sämre position på alla 'nollsummemarknader' (partner och boende, exempelvis), minskat inflytande osv. Jag tror att "avundsjuka" kan vara en verklig politisk drivkraft, men tycker inte att det alltid är ett så ihåligt klagomål.
8 dec | Unregistered CommenterPeter S-W
" Sämre status, sämre position på alla 'nollsummemarknader' (partner och boende, exempelvis), minskat inflytande osv. "

Det mesta av de problemen, i den mån de finns, kan väl lösas ganska enkelt med ökad segregering, av bostadsmarknaden, (som väl dessutom knappast är en nollsummemarknad) ,skolor osv.

Det ligger ju i avundsjukans, förlåt den relativa fattigdomens, natur att så länge man inte behöver vara medveten om de lyckligare lottade så finns det inget problem.

Den forskning som tyder på att ens relativa inkosmt är viktig pekar väl också på att man framförallt jämför sig med grannar och liknande och i mindre utsträckning lider av om man beginner sig lågt på den globala inkomstfördelningen?
Peter - Vet inte vem du vände dig till, men jag sa bara att jag inte delar sossarnas preferenser i det avseendet. Att vissa är rika stör inte mig alls.

Johan - I short run får man nog räkna bostadsmarknaden som fixed supply.
8 dec | Unregistered Commenterpontus
Johan: ja, faktiskt kan det nog ligga något i att ökad segregering skulle göra den relativa förmögenhetsskillnader mycket lättare att uthärda. Det är ju först när man betraktar de mer förmögna som relevanta jämförelseobjekt, som det svider - när man går på samma krogar, konkurrerar om samma lägenheter osv. Handen på hjärtat, vad svider mest - att en jämförbar kollega på jobbet ligger tusen spänn högre i lön, eller att Ingvar Kamprads förmögenhet vuxit med X miljarder de senaste åren?

pontus: Jag vet inte riktigt heller vem jag vände mig till. Nej, att vissa är väldigt rika stör inte mig heller det minsta. Men nog tusan skulle man störa sig rejält på att ha sämsta bilen, lägsta lönen etc. bland sina peers i närområdet.
8 dec | Unregistered CommenterPeter S-W
Peter - Visst. Men den effekt försvinner bara vid limit. Dvs. det finns alltid någon som har det sämst förutom i den situation då Gini går till noll.

Men, jag håller med, det är inte ett ihåligt klagomål. (det hela får mig att tänkta på svennereklamen där grannarna diskuterar en i områdets vinst på lotto, allt är bara "jävligt kul för honom" ...)
9 dec | Unregistered Commenterpontus
frågan är väl om den rikaste procenten ingår i folks referensgrupp, dvs dem man jämför sig med. Enligt relative deprivation-litteraturen är det skillnader inom referensgruppen som folk ogillar.
9 dec | Unregistered Commenterbergh
Svensk vänster förespråkar populistisk syndabockspolitik 101? Say it ain't so! "Vi måste genast se till att sätta dit de där x*!"


*x= de rika, de med fel hudfärg, de med fel religion, de med fel åsikter, etc, etc, etc.


9 dec | Unregistered CommenterErik
bergh: Sant, den rikaste procenten hör knappast till gemene mans signifikanta andre som man speglar sig i.

Nu är mitt minne av Tocqueville väääldigt skakigt, men hade inte han en gammal tes om att en bieffekt av den amerikanska demokratins jämlikhetsideal var att man faktiskt började spegla sig i samhällets elit? Tanken om att 'vi är alla likar och vår lyckas smed' gör medelklassen bitter och får de fattiga att skämmas ('jag skulle kunna bli rik om jag var duktig, jag förblir fattig därför att jag är korkad/lat'.

pontus: ja, är man överkänslig för statusskillnader nöjer man sig väl inte förrän alla delar svälten broderligt.

Hm, någon som vet om lidande/känslighet för relativa inkomstskillnader ökar, ju högre välstånd man har i landet? Intuitivt tycker jag att det låter som ett rätt sannolikt samband.
9 dec | Unregistered CommenterPeter S-W
Catharina, du får naturligtvis ha och uttrycka din åsikt. Dock förtjänar den inte att tas på allvar eller behandlas med respekt.

Din granne visar sig ha det bättre ställt än du. Din granne har inte bestulit dig, utpressat dig eller utövat våld mot dig för att skaffa sig sina pengar. Du har inte fått det sämre av dennes rikedom, tvärt om, du har det också bättre. Ändå vill du konfiskera hans ägodelar och till och med samtidigt känna dig moraliskt överlägsen. Ditt agerande kan knappast kallas ädelmod. Det är inte en vacker filosofi, oavsett om den delas av många.
16 dec | Unregistered CommenterTom
Om statusförändringar är så traumatiska förstår jag inte varför man idag pratar så varmt om utbildning och klassresor. I konsekvensens namn borde de som finner att A:s upphöjelse över B vara ett nettominus för samhället (det vill säga att A:s glädje över detta är mindre än B:s sorg) med alla medel se till att klassamhället bevaras och den sociala rörligheten blir minimal. Därför att vi blir lyckligare så.
16 dec | Unregistered CommenterTom
Apropå statistiken, hur mäts social rörlighet i Sverige?
16 dec | Unregistered CommenterTom

PostPost a New Comment

Enter your information below to add a new comment.

My response is on my own website »
Author Email (optional):
Author URL (optional):
Post:
 
All HTML will be escaped. Hyperlinks will be created for URLs automatically.