Andreas Bergh

I många delar av världen uppstår separatistiska rörelser som en följd av att råvarutillgångar och befolkning inte är jämnt fördelade över ytan. Regioner med stora tillgångar tenderar att få se rörelser för utbrytning ur den stora staten.

Den obalansen mellan befolkning och tillgångar på skog, malm och vattenkraft finns också i Sverige.

Varför har detta (ännu) inte gett upphov till mera seriöst menade separatistiska rörelser i Inlandet/Norrland?

Skulle detta ändra sig vid en eventuell "peak"-ekonomi, där råvaror uppgraderas till sitt värde?

Var finns brytpunkten där ett självständigt Inland/Norrland skulle vara ekonomiskt bärkraftigt, baserat på internationellt gängse accisser/licensavgifter för råvaruutvinning och -export, och givet en relativt låg befolkningstäthet?

Vilken roll spelar bristen/tillgången på "arga unga män" i skogslänen (testosteron som nödvändig ingrediens för diskreta politiska förändringar)

Vilken roll spelar symbolfrågor, kanske speciellt rovdjursfrågan, för att skapa en känslomässigt laddad "enighet" (alltså ett "coordination problem", älgjakten alternativt småskaligt jordbruk som "rational ritual"), för en sådan eventuell separatistisk rörelse?

Vilken roll spelar harmoniserings/standardiseringssträvanden ("one size fits all" - Prokrustesbädd) från EU-håll, givet det ofta starka EU-motståndet i skogslänen? EU:s centraliseringsrörelse har fått sin separatistiska motkraft i många andra länder.

Vilken roll spelar den svenska statens minskade närvaro i skogslänen för Sveriges legitimitet som överhet (till exempel avsaknad av polis/militär, myndighetskontakter enbart via Internet, nerläggning av fast telefoni, mindre postgång, kontantfria bankkontor (om de alls finns kvar) etc etc.)

Här är många frågor och den största frågan är varför ingen(?) nationalekonom tycks ha intresserat sig för och skrivit om detta. Vore trevligt om någon ville göra det. Bortom knäppgöks- och konfrontationsnivån.