Om Göran Zettergrens kommentar på ECIPE-rapporten

Göran Zettergren på utredarna.nu har skrivit en kommentar till min ECIPE-rapport. Inlägget är långt, innehåller många självklarheter men inget som visar att resultaten är fel. Däremot antyds att jag är oärlig och trixar:

Det är istället två andra faktorer som ligger bakom, nämligen omfattningen av ”välfärdsstatens generositet” och ”fackets makt”. Surprise, surprise. […] Med detta angreppssätt har en normalbegåvad ekonometriker mycket stora frihetsgrader att själv välja de resultat han vill ha fram.

och på twitter:

Statistiskt trixande på låg nivå!

För att undvika att bli anklagad för trixande har jag varit tydlig med vilka variabler jag använder och lagt ut data så att alla kan testa andra variabler. Zettergren nöjer sig dock med att antyda att jag gjort val som gett mig de resultat jag ville ha, utan att visa några egna beräkningar som säger att jag har fel.

Jag kan omöjligen bevisa mina avsikter, men jag kan kommentera Zettergrens kritik i sak:

1. Urvalet av länder

Bergh exkluderar av okänd anledning fyra av OECD-länderna: Japan, Sydkorea, Chile och Luxemburg. Möjligen beror detta på brist på data. Detta kan dock ha mycket stor betydelse för resultaten

Jag tog aktivt bort Luxemburg just för att inte kunna anklagas för att mina resultat drivs av Luxemburg. För Japan, Sydkorea och Chile är det ont om data. Men Zettergren menar knappast att det är dessa länders frånvaro som driver resultaten. 

2. Måttet på fackets makt 

Därefter kommer ett långt stycke om att kollektivavtalens täckningsgrad och antalet fackmedlemmar inte är samma sak. Resonemanget mynnar ut i följande:

Facklig anslutningsgrad vore troligen en mer lämpad definition på fackligt inflytande.

Det kan väl diskuteras: många medlemmar betyder inte automatiskt mer inflytande. Hursomhelst är jag tydlig både i rapport och debattartikel med att det är just kollektivavtalen som spelar roll.

Eftersom Zettergren själv verkar inte testat det kan jag bekräfta att facklig anslutningsgrad inte förklarar segregationsmåtten.

3. Måttet på välfärdsstatens generositet

…hur detta hemsnickrade mått har definierats är höljt i dunkel … Samvariationen mellan Berghs mått och socialutgifternas andel av BNP förfaller också vara när noll

Höljt i dunkel? I rapporten står tydligt att måttet är “the level of the disposable income of households with no labour-market income relative to the average wage.” Därefter förklaras vilka hushållstyper som använts, hänvisning ges till OECDs Taxes and Wages, och allt finns online.

Måttet är valt för att det är rimligt att det är just länders socialbidrag/försörjningsstöd och motsvarande som spelar roll, snarare än totala offentliga utgifter eller socialutgifter. Resultatet säger således bara att generösa socialbidrag kan vara ett problem, inte att en stor välfärdsstat i sig måste vara det.

Jag tycker själv inte att OECDs sociala utgifter är mer lämpligt, och jag tror inte det skulle ändra resultatet om kollektivavtalen. Om Zettergren eller någon annan tror det: Testa det och visa resultaten!

4. Slutligen menar Zettergren att den flykting- och anhöriginvandring vi har i Sverige kan ha helt andra implikationer än exempelvis arbetskraftsinvandring. Det stämmer.

Jag valde att förklara sysselsättningsgapet mellan natives och utlandsfödda då detta mått använts mycket i debatten, är lätt att hitta data för OECD-länderna och dessutom teoretiskt rimligt: På en fungerande arbetsmarknad kan även anhöriginvandrare och flyktingar få jobb.

Självklart kan det vara intressant att göra skillnad på olika typer av utlandsfödda, givet att det finns bra data och ett rimligt sätt att dra gränsen mellan olika invandrargrupper. Zettergren skriver dock inte hur det borde beaktats, och visar inte heller att det ändrar resultaten om kollektivavtal.