Vad beror den (möjligen) fallande tilliten i Sverige på?

Som framgick av förra inlägget finns det inget tydligt empiriskt stöd för påståendet att tilliten i Sverige faller. Trots detta finns det många som vill kommentera eller förklara den minskande tilliten.

När Maria Oskarson och Bo Rothstein noterade att svenskar födda 1986 och senare har något lägre tillit än äldre generationer gav de också några funderingar kring orsaken:

Det kan, om man följer forskningens resultat, bero på att en ökande andel av den unga generationen uppfattar samhällets institutioner, inte minst skolan och arbetsmarknadens institutioner, som orättfärdiga. (“Den sociala tilliten – håller vi på att tappa de unga?” s 543)

Andra menar att den minskade tilliten beror på invandringen. Här skriver Foreign Affairs om “Stockholm Syndrome How Immigrants Are Changing Sweden's Welfare State”, och har pratat med bland andra Lars Trägårdh och Tino Sanandaji. Tino skriver, i kommentarsfältet hos FA och på sin blogg, om tillit:

However the latest numbers indicate an erosion in Sweden’s historically high trust. The share in Sweden who answer that “most people can be trusted” declined from 70% in the 2005 World Value Survey to around 62% in the latest one. In Malmö, Sweden’s most ethnically diverse city, the generalized trust level is only 52%.

Här kan noteras att siffran 70% inte stämmer. Som framgick av förra inlägget har Sverige som högst haft 66% i WVS. Kanske åsyftas toppvärdet (71%) från EVS?

Vidare länkar Tino formuleringen “the latest numbers” till den här sidan,  som presenterar en SNS-bok i vilken Trägärdh m fl presenterar data från en befolkningsundersökning i 33 svenska kommuner. Den är ett tvärsnitt som inte säger något om utvecklingen över tid (något som Trägårdh och jag var helt överens om när jag dryftade frågan i filosofiska rummet i december 2013).

Tilliten i Malmö kan alltså vara låg av andra skäl än att staden hyser många utlandsfödda (som den som känner staden kan lätt hitta flera tänkbara förklaringar).

Det ska dock sägas att det naturligtvis är fullt tänkbart, och enligt viss forskning t o m troligt, att ökad etnisk mångfald medför lägre allmän tillit. Sverige tycks dock inte vara något uppenbart exempel på detta.

Med data från både WVS och EVS, tillsammans med data från SCB över andel utlandsfödda i Sverige, kan följande diagram konstrueras:

Som framgår har andelen utlandsfödda i Sverige ökat under lång tid, utan att tilliten minskat.

Visst är det möjligt att senaste WVS data fångat ett trendbrott som av någon anledning inte syns i SOM-mätningarna, och att detta beror på invandringen trots att det inte synts tidigare. Om den minskade tilliten drivs av ungdomar födda 1986 och senare behövs även en förklaring till varför ökad invandring minskar just dessas tillit.

Som jag ser det, finns åtminstone två andra förklaringar som är minst lika troliga:

1. Vad vissa ser som ett trendbrott är brus och mätfel i data. Tilliten har varit ungeför 60% i Sverige sedan mätningarna startade runt 1980.

2. Finanskrisen och den utdragna lågkonjunkturen som följde syns i den senaste vågen. Denna förklaring är dock mindre trolig, ty då borde det synas något i SOM också.

Ännu mer om kollektivavtal och arbetsmarknadsgap

Två uppdateringar av blogginlägget som blev ett ECIPE-papper som blev en ED-artikel:

1. Analysen har nu även blivit ett IFN working paper. Det nya är (ffa) att jag använder Bayesian Model Averaging för att köra alla tänkbara kombinationer av tänkbara x-variabler och rapportera koefficienter som är viktade med avseende på förklaringsvärde över alla tänkbara modeller. Metoden gör det svårare att anklaga forskaren för att bara visa de specifikationer som stämmer med forskarens förförståelse av vilka samband som borde finnas.

Kollektivavtalen är fortfarande en av de mest robusta variablerna när det gäller arbetslöshet för utlandsfödda relativt inrikesfödda.

2. Många har undrat om det finns en liknande avvägning mellan kollektivavtalens täckningsgrad, ojämlikhet och ungdomsarbetslöshet. Nu har Joakim Ruist undersökt saken, och funnit sådana indikationer (dock är sambandet inte lika tydligt som när det gäller gapet mellan inrikes- och utrikesfödda).

Dagens seminarium om invandrare på arbetsmarknaden

Dagens Fores-seminarium var både intressant och frustrerande. Erik Ullenhag insisterade på att räkna antalet jobb i absoluta tal snarare än som andel av arbetskraften eller befolkningen. Både Ullenhag och LOs Ulrika Vedin talade mest om andra faktorer än de som framkommer i analysen i artikeln i Ekonomisk Debatt. Erik talade om sådant regeringen gjort (etableringsreformen, restaurangmomsen mm), Ulrika talade mycket om arbetsgivare som kräver för mycket och betydelsen av sociala nätverk.

Det kan naturligtvis ligga en hel del i dessa faktorer (och många andra), men det ändrar inte det faktum att länder där kollektivavtalen täcker en större del av arbetsmarknaden är länder som har mindre inkomstspridning, men också har större arbetsmarknadsgap mellan inrikes och utrikes födda. Detta mönster verkade Erik och Ulrika inte jättesugna på att diskutera.

På google drive ligger min presentation, som även bäddas in här. Här är det underliggande datamaterialet för den som vill bygga vidare på analysen.

Seminariet kommer att sändas på SVT torsdag 19/6 1230

Media om ED-artikeln

Min artikel i Ekonomisk Debatt om invandrare på arbetsmarknaden fick gott genomslag på ganska kort tid – och (än sålänge) mestadels medhåll:

DNs huvudledare:

Från fackligt håll finns absolut ingen vilja att tillåta mer av låglönejobb. I ett politiskt klimat där alla partier kämpar om att vara den svenska modellens främsta försvarare finns heller ingen vilja att utmana facken. Men när valrörelsen är över måste ansvarsfulla politiker våga utmana det system som håller stora grupper utanför arbetsmarknaden.

Per Gudmundson i Svenskan avslutar snarlikt:

Sverige ser ut att förbli i OECD:s integrationsbotten, så länge den politiska debatten inte förmår att komma längre än till slagord om utbildning eller diskriminering.

Peter Santesson i Dalarnas Tidningar:

Bergh konstaterar lågmält att det kan finnas en väg mot minskade arbetsmarknadsgap, men den ser ut att gå via minskade kollektivavtal (det vill säga minskad facklig makt) och ökad inkomstspridning. Det är en politiskt obekväm väg, inte minst i Sverige.

Iakttagelsen är korrekt. Men kanske är bekvämlighet inte riktigt rätt nyans här. Jag skulle snarare säga att den vägen antagligen vore direkt kontroversiell bland befolkningen.

Jag blev också intervjuad av Henrik Torehammar i P3 (lyssna här) , en intervju som underligt nog slutar med att hans sidekick Paloma – som varit helt tyst under hela intervjun – berättar att hon inte förstått vad jag kommit fram till.

I ekonomisk debatt om integrationen av invandrare på arbetsmarknaden

Min ECIPE-rapport förra året har utvecklats till en artikel i Ekonomisk Debatt.

Ur abstract:

De förslag som är mest populära bland de svenska riksdagspartierna för att minska utlandsföddas utanförskap på arbetsmarknaden är att bekämpa främlingsfientlighet och höja de utlandsföddas utbildningsnivå. En jämförande analys av OECD-länderna tyder dock snarare på att länder med stora arbetsmarknadsgap kännetecknas av omfattande kollektivavtal och generösa sociala skyddsnät. Länder med mindre arbetsmarknadsgap har också högre inkomstspridning. Vägen mot minskade arbetsmarknadsgap i Sverige tycks således vara politiskt obekväm, då den sannolikt innebär minskad
facklig makt och ökad inkomstspridning.

Några skillnader gentemot vad jag tidigare skrivit:

I ECIPE-rapporten studeras kvoter, medan ED-artikeln studerar täljare och nämnare separat. Således syns exempelvis att länder med mer täckande kollektivavtal har både högre arbetslöshet bland utlandsfödda och lägre arbetslöshet bland födda inom landet.

ED-artikeln visar att det tycks finnas en trade-off, sådan att att länder med små arbetsmarknadsgap har större inkomstspridning.

I ED-artikeln testas också några nya tänkbara förklarande variabler: OECDs social expenditure, ett index för integrationspolitiken (Mipex, vari Sverige klarar sig jättebra) samt asylinvandringstryck (asylansökningar per capita). De två förra förklarar inte mycket, medan asylmåttet spelar viss roll.

Här är analysen för arbetslöshet:

Här är analysen för sysselsättning:

Slutligen: Här är data i excel-format för den som vill testa egna specifikationer.

Mer forskning om invandringens konsekvenser för natives

Det kommer mer och mer mikrodatabaserad empiri om effekterna av invandring. Här kan man läsa ett papper på väg ut i JEEA:

Abstract

In this paper we analyze the impact of immigrants on the type and quantity of native jobs. We use data on fifteen Western European countries during the 1996-2010 period. We find that immigrants, by taking manual-routine type of occupations pushed natives towards more “complex” (abstract and communication) jobs. This job upgrade was associated to a 0.7% increase in native wages for a doubling of the immigrants’ share. These results are robust to the use of an IV strategy based on past settlement of immigrants across European countries.

The job upgrade slowed, but did not come to a halt, during the Great Recession. We also document the labor market flows behind it: the complexity of jobs offered to new native hires was higher relative to the complexity of lost jobs. Finally, we find evidence that such reallocation was larger in countries with more flexible labor laws.

Källa: Francesco D'Amuri and Giovanni Peri (forthcoming) “Immigration, Jobs and Labor Market Institutions: Evidence from Europe”  forthcoming Journal of European Economic Association

Ny bok av Collier om migration

Exodus: How Migration Is Changing Our World. By Paul Collier. Oxford University Press, 2013, 309 pp. $27.95.

Paul Colliers nya bok om migration verkar intressant och har fått ett blandat mottagande. I Foreign Affairs sågas den för att vara överdrivet migrationsnegativ. The Guardian har fått samma intryck, men återger ändå en hel del som talar för migration enligt Collier, vars syfte är att sammanfatta forskningsläget.

Exempel: Migration från fattiga länder är bra för den som migrerar:

It definitely boosts those making the move in search of a better life. Their pay and productivity soar, the latter a consequence of moving to a better organised society. They send home huge remittances – almost four times global aid flows at $400bn – that help those left at home through bad times and encourage the spread of improved governance.

C. tycks också korrekt redogöra för att Brain drain-invändningen numera inte anses så allvarlig:

This book underscores the superficiality of "brain drain" claims. Although some of the smartest people leave poor countries, overall educational standards can rise as parents invest in their children's schooling in the hope they might migrate one day. Many educated abroad return; one study found two-thirds of heads of governments in developing nations studied in foreign countries.

På vilket sätt är då boken migrationsskeptisk? Enligt Michael Clemens och Justin Sandefur menar C. att invandring från länder med låg tillit och dåliga institutioner hotar institutionerna i rika länder:

Unlike bad institutions or economic conditions, Collier asserts, bad culture is not just a characteristic of poor countries; it is embedded in their people. “Uncomfortable as it may be . . . migrants bring their culture with them,” he writes. For example, he adds, “unsurprisingly, Nigerian immigrants to other societies tend to be untrusting and opportunistic.”

Hur immigration påverkar det nya landets institutioner (formella såväl som informella) är en mycket intressant fråga, men det finns inte särskilt mycket forskning på detta och än mindre någon form av konsensus.

Ett utmärkt ämne för en uppsats eller en avhandling således!

Mer om migration (m a a Neuding och Segerfeldt)

Debatten om migration puttrar på. Två debattörer som håller hyfsad ton och nivå är Paulina Neuding och Fredrik Segerfeldt. Här är Paulinas senaste svar till Fredrik, angående det möjliga och/eller önskvärda i att (kraftigt) öka invandringen till Sverige och tillåta (kraftigt) ökade inkomstskillnader inom landet (vilket jag tolkar som Fredriks position i debatten).

Några kommentarer till Paulinas motargument.

1. Sveriges politiska kultur

Det ingår för det första inte i Sveriges politiska kultur, tack och lov, att acceptera att människor lever i misär [i Sverige] […] Detta är en realitet som även libertarianer med en vision om Sverige just som nybyggarsamhälle med svagt skyddsnät har att förhålla sig till.

Är detta ett tungt motargument? Jag antar att Fredrik valt att förhålla sig till den rådande kulturen genom att argumentera för en aningen annorlunda politisk kultur, och det finns många exempel på att den svenska politiska kulturen ändrats rejält och snabbt. Vidare tycks en positiv syn på invandring också ingå i denna kultur, då Sverige är ett land med relativt hög andel utlandsfödda.

Fredrik Segerfeldt skriver: ”Med fler arbeten med lägre löner och med fler enklare bostäder skulle tiggeriet och kåkstäderna kunna undvikas.” Svensk ekonomi skulle för all del må bra av liberaliseringar, men erfarenhet från andra länder visar att avreglering och lägre löner inte löser de problem vi talar om här. USA har lägre löner och färre regleringar, och samtidigt mer problem med tiggeri och hemlöshet än Sverige.

USA är annorlunda än Sverige i flera avseenden än lönespridning och regleringar. Det är tänkbart – på gränsen till troligt – att dessa spelar stor roll för USAs hemlöshet och tiggeri. Eftersom USA är ganska annorlunda i många dimensioner är ‘se på USA’ en dålig variant av argumentet ‘se på land X’ som i sin tur sällan är ett bra argument. I avsaknad av perfekta kontrollerade experiment, får vi lita på en kombination av teori, utvärderingar av enskilda policyinslag och länderjämförande forskning.

2. Därefter åberopas två tunga nationalekonomer – men exakt vad är det säger?

Assar Lindbeck:

“Nu ska man ha klart för sig att man inte kan lösa de här problemen genom en mer flexibel arbetsmarknad och en ökad lönespridning … Ett rikt land som Sverige med nio miljoner invånare i en värld med många miljarder fattiga kan omöjligen ha fri invandring. De måste ha en restriktiv invandring. Och den måste vara väldigt restriktiv om man ska skydda löner och välfärdssystemen i rika länder.”

Assar talar om att “lösa” problemen och om att Sverige inte kan ha “fri invandring” och på slutet säger han att politiken måste vara restriktiv för att skydda löner och välfärdssystem”. För mig tycks det som om Assar ser ungefär samma tradeoff som Fredrik, men gör en annan normativ värdering: Vad Fredrik finner önskvärt, finner Assar naivt.

Magnus Henrekson – uppringd på telefon – pekar på att inget land helt löst problemet med sysselsättningsgap mellan infödda och invandrare (vilket är korrekt), att det finns fördelar med kollektivavtal och att vi inte vet var lagstadgade minimilöner skulle hamna (också korrekt, men mig veterligen har Fredrik inte förespråkat sådana).

I sak tycks Magnus och Assar dela Paulinas uppfattning om den politiska kulturen i Sverige. Däremot framkommer inga tunga argument mot att förändra denna kultur. I själva verket tycker jag att Magnus har en viktig poäng som kan tolkas som att om man vill göra de förändringar som Fredrik förespråkar, gör man klokt i att ändra hela den politiska kulturen:

Man kan inte bara ta bort en bärande beståndsdel och utgå från att konstruktionen blir bättre. Det kan lika gärna bli kaos. Arbetsgivare ville ursprungligen ha kollektivavtal för att de skapade ordning, och avskaffar vi det systemet är det inte alls säkert att resultatet blir bättre.

3. Paulinas sista argument:

Slutligen: Om syftet är att hjälpa tredje världen mer så är det rationella sättet att öka biståndet

Här skulle jag säga att forskningen ganska entydigt talar för motsatsen, i varje fall så länge “tredje världen” tolkas som de människor som idag bor i tredje världen. Medan effekterna av bistånd är synnerligen omdiskuterade och därmed med säkerhet inte kraftigt positiva, skulle vinsterna av att tillåta migration från fattiga till rika länder sannolikt vara enorma. Här finns en översiktsartikel i vars abstract står:

The gains to eliminating migration barriers amount to large fractions of world GDP—one or two orders of magnitude larger than the gains from dropping all remaining restrictions on international flows of goods and capital. When it comes to policies that restrict emigration, there appear to be trillion-dollar bills on the sidewalk.

Således:

Det råder ingen tvekan om att de två alternativ som för diskuteras representerar två olika politiska kulturer. I den ena har vi mindre invandring och lägre inkomstskillnader, i den andra har vi mer av båda. Det är fullt möjligt att gå en smula åt endera hållet, utan att gå till någon extrempunkt: Både helt stängda gränser och helt fri invandring ter sig synnerligen osannolika och och föga önskvärda i de flestas ögon.

Således är det på många sätt intressantare att diskutera förändringar på marginalen åt något håll.

Om Göran Zettergrens kommentar på ECIPE-rapporten

Göran Zettergren på utredarna.nu har skrivit en kommentar till min ECIPE-rapport. Inlägget är långt, innehåller många självklarheter men inget som visar att resultaten är fel. Däremot antyds att jag är oärlig och trixar:

Det är istället två andra faktorer som ligger bakom, nämligen omfattningen av ”välfärdsstatens generositet” och ”fackets makt”. Surprise, surprise. […] Med detta angreppssätt har en normalbegåvad ekonometriker mycket stora frihetsgrader att själv välja de resultat han vill ha fram.

och på twitter:

Statistiskt trixande på låg nivå!

För att undvika att bli anklagad för trixande har jag varit tydlig med vilka variabler jag använder och lagt ut data så att alla kan testa andra variabler. Zettergren nöjer sig dock med att antyda att jag gjort val som gett mig de resultat jag ville ha, utan att visa några egna beräkningar som säger att jag har fel.

Jag kan omöjligen bevisa mina avsikter, men jag kan kommentera Zettergrens kritik i sak:

1. Urvalet av länder

Bergh exkluderar av okänd anledning fyra av OECD-länderna: Japan, Sydkorea, Chile och Luxemburg. Möjligen beror detta på brist på data. Detta kan dock ha mycket stor betydelse för resultaten

Jag tog aktivt bort Luxemburg just för att inte kunna anklagas för att mina resultat drivs av Luxemburg. För Japan, Sydkorea och Chile är det ont om data. Men Zettergren menar knappast att det är dessa länders frånvaro som driver resultaten. 

2. Måttet på fackets makt 

Därefter kommer ett långt stycke om att kollektivavtalens täckningsgrad och antalet fackmedlemmar inte är samma sak. Resonemanget mynnar ut i följande:

Facklig anslutningsgrad vore troligen en mer lämpad definition på fackligt inflytande.

Det kan väl diskuteras: många medlemmar betyder inte automatiskt mer inflytande. Hursomhelst är jag tydlig både i rapport och debattartikel med att det är just kollektivavtalen som spelar roll.

Eftersom Zettergren själv verkar inte testat det kan jag bekräfta att facklig anslutningsgrad inte förklarar segregationsmåtten.

3. Måttet på välfärdsstatens generositet

…hur detta hemsnickrade mått har definierats är höljt i dunkel … Samvariationen mellan Berghs mått och socialutgifternas andel av BNP förfaller också vara när noll

Höljt i dunkel? I rapporten står tydligt att måttet är “the level of the disposable income of households with no labour-market income relative to the average wage.” Därefter förklaras vilka hushållstyper som använts, hänvisning ges till OECDs Taxes and Wages, och allt finns online.

Måttet är valt för att det är rimligt att det är just länders socialbidrag/försörjningsstöd och motsvarande som spelar roll, snarare än totala offentliga utgifter eller socialutgifter. Resultatet säger således bara att generösa socialbidrag kan vara ett problem, inte att en stor välfärdsstat i sig måste vara det.

Jag tycker själv inte att OECDs sociala utgifter är mer lämpligt, och jag tror inte det skulle ändra resultatet om kollektivavtalen. Om Zettergren eller någon annan tror det: Testa det och visa resultaten!

4. Slutligen menar Zettergren att den flykting- och anhöriginvandring vi har i Sverige kan ha helt andra implikationer än exempelvis arbetskraftsinvandring. Det stämmer.

Jag valde att förklara sysselsättningsgapet mellan natives och utlandsfödda då detta mått använts mycket i debatten, är lätt att hitta data för OECD-länderna och dessutom teoretiskt rimligt: På en fungerande arbetsmarknad kan även anhöriginvandrare och flyktingar få jobb.

Självklart kan det vara intressant att göra skillnad på olika typer av utlandsfödda, givet att det finns bra data och ett rimligt sätt att dra gränsen mellan olika invandrargrupper. Zettergren skriver dock inte hur det borde beaktats, och visar inte heller att det ändrar resultaten om kollektivavtal.

Invandring och kollektivavtal – några kommentarer till debatten

Min ECIPE-rapport om sysselsättningsgapet i OECD-länderna fick god uppmärksamhet (bl a en artikel i Metro).  Här är min DI-debattartikel på rapporten, och här är LOs svar. Det finns också en mängd twitter-kommentarer av varierande slag.

Några kommentarer med anledning av kommentarerna:

1. LO har tre invändningar, samtliga anknyter till faktorer jag försökt korrigera för i rapporten, nämligen diskriminering, utbildning och mängden invandrare:

”Om det [kollektivavtalen] är problemet så skulle jag dra slutsatsen att arbetsgivare i Sverige inte är beredda att anställa människor som kommer från andra länder till samma lön. Det tycker jag är oroande”, säger han. […]

Thomas Carlén har också andra invändningar mot rapporten. Framför allt handlar det om att invandrare precis som Sverigefödda kan se väldigt olika ut när det kommer till utbildningsnivå och hur etablerad man är i Sverige.

”Sverige tar emot mycket fler flyktingar än våra grannländer. Om de inte kommer i jobb kanske det inte är ett misslyckande för svensk arbetsmarknad och svenska kollektivavtal”, säger han.

Utbildning korrigerar jag för i rapporten, andel utlandsfödda i befolkningen lika så. Det sista citatet är anmärkningsvärt nära att LO skyller bristande integration på det höga flyktingmottagandet – vilket inte hindrar att detta kan ha förklaringsvärde, se nästa punkt:

2. Peter Santesson har tidigare hittat en hög korrelation mellan asylinvandringen och sysselsättningsgapet (här och här), ffa för antalet positiva asylbeslut per år 1999–2011 dividerat med folkmängden. Han testar även ett mått på arbetskraftsregleringar (Labor Freedom från Heritage Foundation) som inte verkar förklara något. Däremot ställer Peter inte många olika förklaringar mot varandra som jag gör.

Asylmottagandet finns för mycket få länder (jag räknar till 18 i Santessons skatterplot), vilket inte räcker för multivariat analys. Dessutom är dessa 18 alla EU-länder, vilket utelämnar info från exempelvis USA och Kanada.

Resultatet i sig är dock inte orimligt: När länder under viss tid tar emot många asylsökande tar det rimligen tid innan arbetsmarknaden anpassar sig. Resultaten i rapporten antyder väl att kollektivavtalen är en trolig förklaring till att denna anpassning går långsammare (och kanske inte alls) i vissa länder.

3. Många drar slutsatsen att om segregation beror på kollektivavtalen är det lönenivåerna som spelar roll, och avkräver mig åsikter om vilka löner som ska sänkas och hur mycket. Det senare har jag ingen åsikt om. Rapporten pekar på ett mönster när länder jämförs, påpekar att detta mönster talar för att facken funderar kring sin roll och att politikerna funderar över fackens makt.

Noteras bör dock att kollektivavtalen inte bara rör lönenivåer utan även arbetstider, arbetsuppgifter och andra villkor. Kollektivavtal kan också tänkas påverka vilka företag som uppstår och etablerar sig på en marknad (minns debatten om Toys R Us, Espresso House m fl). Dock är det mycket troligt att ett minskat sysselsättningsgap genom minskad fackföreningsmakt kommer till priset av ökade inkomstskillnader.

4. Slutligen – på förekommen anledning: Jag har inte fått betalt från någon för denna rapport, som kom ur ett blogginlägg som i sin tur kom till för att jag var nyfiken, och till min förvåning såg att en enkel cross-country analys av detta slag inte hade gjorts.

Jag är anställd som lektor vid Ekonomihögskolan i Lund och vid Institutet för näringslivsforskning (IFN), och min forskning de senaste åren (liksom de kommande fyra) är till stora delar finansierad av medel från Vetenskapsrådet. Det är således inte på något sätt näringslivet som trummat fram min studie.

Data har inte valts för att bekräfta eller falsifiera en viss hypotes, och jag uppmuntrar alla nyfikna att bygga vidare på analysen. Hela datamängden är tillgänglig som ett google spread-sheet så det är bara att sätta igång. Till exempel kan alla som menar att anti-diskrimineringspolitik och liknande borde spela stor roll testa detta med hjälp av MIPEX-data.

ECIPE Occasional paper om invandrares problem på arbetsmarknaden i OECD-länderna

Förra hösten började jag skriva ett antal inlägg om migration och integration, på grund av den allt hetare debatten i ämnet. I första inlägget satte jag ribban genom att lista 5 frågor jag ville ta mig an:

1. Är migration ett samhällsekonomiskt problem (generellt resp i Sverige?)
2. Har det skett en glidning (mot ökad problematisering av migration eller rent av ökad främlingsfientlighet) i debatten (till vänster resp till höger?)
3. Borde Sverige ta emot fler eller färre invandrare/flyktingar än idag?
4. Är fri migration förenligt med generell välfärdsstat, och vad bör prioriteras om det finns en konflikt?
5. Policyimplikationer: Vad bör göras? 

Jag återvände aldrig till fråga 2, och överlämnar metadebatten åt andra. Alla inlägg finns i kategorin migration.

I detta inlägg gjorde jag en enkel kvantitativ analys av vilka faktorer som samvarierar med arbetsmarknadssegregation inom OECD (mätt som arbetslöshet bland utlandsfödda relativt arbetslöshet bland natives). Jag fick ett antal bra kommentarer i kommentarsfältet, och har nu utvecklat blogginlägget till ett Occasional paper på ECIPE.

Skillnader gentemot blogginlägget:

* Förutom arbetslöshet använder jag nu också sysselsättningsskillnad mellan utlandsfödda och natives. Som Kirk Scott påpekade fångar dessa mått lite olika typer av segregation.

* Som flera föreslog testar jag om andelen invandrare i ett land spelar roll (det gör det inte)

* Jag har konstruerat ett mer specifikt mått på välfärdsstatens generositet, nämligen den av transfereringar (socialbidrag och motsvarande) garanterade miniminivån relativt snittlönen (beräknad som ett snitt för två hushållstyper: ensamhushåll utan inkomst och hushåll med två vuxna utan inkomst och två barn)

Resultat: Länder där kollektivavtal täcker större del av arbetsmarknaden har signifikant högre skillnad både i arbetslöshet och sysselsättning mellan invandrare och natives. Länder med generösa välfärdsstater har också större skillnad i sysselsättningsgrad. Faktorer som inte tycks ha samband med integration mätt på detta sätt: Tolerans, invandrares utbildning, employment protection laws, andel invandrare i befolkningen.

Enkelt uttryckt: När OECD-länder jämförs syns inget stöd för de vanliga förklaringarna att invandrares bristande integration på arbetsmarknaden beror på rasism eller på att vissa länder tagit emot väldigt många invandrare. Däremot stämmer de mönster vi ser med tanken att kollektivavtal gör det svårt för invandrare att konkurrera om jobben, och att generösa socialbidrag försämrar invandrares arbetskraftsdeltagande.

Frida Boisen om invandrares sysselsättning i Sverige

Ser hos Fredrik S att Frida Boisen skrivit i GT:

Nu har vi det svart på vitt. Sverige är ett rasistiskt land. Det är svårt att tolka siffrorna på annat sätt. Av 34 OECD-länder i världen är vi sämst på att ge invandrade medborgare ett jobb.

Visst finns det rasism i Sverige. Men det är knappast förklaringen till att Sverige är sämst bland OECD-länderna på att ge invandrare jobb – Boisen menar väl inte att Sverige är mest rasistiskt i OECD?

Som noterats tidigare finns det flera tänkbara förklaringar till varför OECD-länderna skiljer sig åt rörande hur bra det går för invandrare på arbetsmarknaden. Olika grad av främlingsfientlighet verkar inte förklara något alls, men kollektivavtalens täckningsgrad förklarar desto mer.