Är 72 procent sysselsättningsgrad bland utlandsfödda omöjligt?

Jan Ekbergs ESO-rapport Invandringen och de offentliga finanserna är intressant läsning. Den visar att effekten av invandringen i Sverige på de svenska offentliga finanserna ungefär 1990 övergick från att vara positiv till att vara negativ. Orsaken är det försämrade sysselsättningsläget för utlandsfödda.

Ekberg gör ett antal ungefärliga beräkningar som alla lander runt 50 Gkr (år 2006) i utgifter som inte vägs upp av skatteinbetalningar.

På sin knastertorra kanslisvenska påpekar Ekberg emellertid något minst lika intressant:

En fråga som kan ställas är vid vilken sysselsättningsgrad det föreligger en balanspunkt där invandrarbefolkningens andel av den offentliga sektorns intäkter i form av skatter och socialförsäkrings- avgifter är lika stor som dess andel av den offentliga sektorns utgifter.

Med andra ord: Hur hög sysselsättning behövs för att Ekbergs kalkyl ska visa på offentliga överskott av invandringen? Efter lite bollande med elasticiteten svarar han:

Enligt RAMS 2006 var sysselsättningsgraden i ålder 20 till 64 år 57 procent för utrikes födda. Den skulle behöva höjas till 72 procent. Den nivån ligger klart under vad som gäller för infödda med båda föräldrar födda i Sverige. För de sistnämnda var sysselsättningsgraden 80 procent.

Således: På grund av att utlandsfödda har annan åldersstruktur, kan de ha lägre sysselsättningsgrad än infödda och ändå bidra positivt till den offentliga ekonomin. Det är dock en bra bit kvar upp till break-even.

I en annan ESO-rapport (2011:5) hittade jag nedanstående bild av utvecklingen:

Under perioden 1997-2007 var utvecklingen god, och utrikesfödda män nådde över 70 procent. Notera även hur utlandsföddas sysselsättning tog stryk under 1990-talskrisen, samt hur betydelsefull skillnaden mellan män och kvinnor tycks vara.

Diagrammet ger många ledtrådar till vari problemen består, och det frammanar knappast bilden av att det skulle vara omöjligt att (åter) nå 72 procents sysselsättning bland utrikesfödda.

Är samhället Sverige eller världen?

Det kom en hel del reaktioner på inlägget om huruvida migration är en samhällsekonomisk kostnad. Den i särklass vanligaste:

Ska den samhällsekonomiska kalkylen göras på global eller nationell nivå?

Man kan välja vilken nivå man vill. Ju lägre nivå, desto större är dock risken att det dyker upp vinster eller kostnader på annat håll i samhället som inte kommer med i kalkylen.

Många tycks mena att utgångspunkten självklart borde varit Sverige snarare än världen, ibland med argumentet att jag är svensk nationalekonom. Namnet till trots handlar emellertid nationalekonomi inte så mycket om nationell ekonomi. Snarare är det så att ekonomiska resonemang ofta mynnar ut i att gränshinder är av ondo, då de hindrar marknader att klarera och skapar transaktionskostnader.

Jag håller således inte med om att ekonomer i den här frågan självklart bör anlägga ett nationellt perspektiv. om något lutar jag åt att vi bör peka på problemen med gränser och gränshinder i syfte att hitta samhällsekonomiska vinster.

Poängen kvarstår dock även ur ett strikt svenskt nationellt perspektiv: Det svenska samhället är mer än den offentliga sektorn. Pengar som betalas i försörjningsstöd är ingen samhällsekonomisk förlust. Den samhällsekonomiska förlusten är transaktionskostnaden och merkostnaderna som orsakas av stödets skattefinansiering. Den som får stöd använder detta till hyra, mat och kläder, och då uppstår intäkter på andra håll i Sverige (och i andra länder). Den samhällsekonomiska förlusten för Sverige består då av transaktionskostnader, kostnader för skatternas snedvridning samt de pengar som lämnar landets gränser (inklusive remissor som skickas hem till anhöriga).

Om migration i Expressen

En kortad och aningen anpassad version av första inlägget om migration hamnade i Expressen:

Det svenska flyktingmottagandet har ökat. Läget i Syrien gör att Migrationsverket prognosticerar nya rekordnivåer av asylsökande det närmaste året. Det aktualiserar frågan om migration är en samhällsekonomisk kostnad eller inte.

Det korta svaret är att migration är en samhällsekonomisk vinst. Däremot kan migration vara problem för den offentliga sektorns ekonomi, genom ökade utgifter för nyanlända som blir försörjda av välfärdsstaten. Det är alltså en skillnad på vad som samhällsekonomiskt kostsamt och vad som är kostsamt ur den offentliga sektorns perspektiv.

Attityden till flyktingmottagande i Sverige

Den här utvecklingen av attityden till flyktingmottagande är intressant. Om trenden håller i sig kommer det snart att vara fler som tycker det är ett dåligt förslag att ta emot färre flyktingar än som tycker det är bra.

Är migration ett samhällsekonomiskt problem?

Det korta svaret: Nej, migration är en samhällsekonomisk vinst. Däremot kan migration vara problem för den offentliga sektorns ekonomi, genom ökade utgifter för nyanlända som blir försörjda av välfärdsstaten snarare än av eget arbete, eller genom minskade skatteintäkter när exempelvis högutbildade flyttar utomlands. 

Det är alltså en skillnad på vad som samhällsekonomiskt kostsamt och vad som är kostsamt ur statens, kommunens eller hela den offentliga sektorns perspektiv. Det samhällsekonomiska perspektivet är ovanligt i flyktingdebatten, men vanligt i skattedebatten.

Ett exempel: Påståendet att jobbskatteavdraget är dyrt då det har kostat 80 miljarder bemöts ofta av det - helt korrekta - påpekandet att en skattesänkning inte är en samhällsekonomisk kostnad. De uteblivna skatteintäkterna motsvaras fullt ut (och överträffas faktiskt) av ökade intäkter för hushållen och företagen.

En samhällsekonomisk kalkyl beaktar alla vinster och kostnader oavsett var de uppstår. Även framtida konsekvenser bör räknas in. Vanligen diskonteras dessa på basis av hur avlägsna de är. Detta gör samhällsekonomiska lönsamhetsbedömningar metodmässigt svåra: hur ska framtida vinster och kostnader ska vägas mot nutida?

Den samhällsekonomiska kalkylen för arbetskraftsinvandring och flyktingmottagning börjar lämpligen med vinsten för den som flyttar till ett land. Den som flyttar kan antas föredra det nya landet framför det gamla. Det är svårt att veta hur stark denna preferens är, men då många betalar ett högt pris för att få komma är det (och gör mycket för att slippa bli utvisade) är det troligt att det rör sig om en stark önskan. Då är vinsten av att göra det lättare att komma och lättare att stanna också stor.

Om det bara funnes en privat vinst för den som flyttar, skulle den samhällsekonomiska effekten härmed vara utredd. Men beslutet har effekter för andra parter, och det kan finnas både positiva och negativa externa effekter som ska beaktas.

* Positiva externa effekter: Människorna i mottagarlandet vinner på att fler människor innebär ökade möjligheter till stordriftsfördelar och specialisering/arbetsdelning. Det är en aspekt som sällan framhålls i debatten, vilket kan ses som ett tecken på hur omedvetna många svenskar är om vad som bygger välstånd. Det är värt att poängtera att vinsten av arbetsdelning i produktionen och frivilliga byten i konsumtionen ökar med graden av heterogenitet i befolkningen. Ju fler olika kompetenser och smaker som finns, desto större är vinsten av att specialisera sig på olika områden och byta med varandra.

Lite teoretisk stadga till argumentationen: Den som eventuellt genomlidit någon av mina kurser i mikroekonomisk teori kanske minns hur indifferenskurvor för en vegetarian och en nykterist ser ut i en värld där öl och korv är de enda varorna. Möjligheterna till paretoförbättrande byten är betydligt större när det finns både vegetarianer och nykterister än när exempelvis alla vill ha öl och ingen vill ha korv).

Ett relaterat praktiskt exempel: Malmö har numera en hyfsat stor utlandsfödd befolkning som av religiösa skäl inte konsumerar alkohol och fläskkött. Samtidigt finns en betydande del svenskfödda som av olika skäl tar det lugnt med alkohol och fläskkött. Grupperna är olika i många dimensioner men gynnar varandra genom att marknaden för alkoholfria alternativ och alternativ till fläskkött växer. Samtidigt är det inget som hindrar utlandsfödda att trots eventuella religiösa förbehåll arbeta med att förse svenskfödda (och andra) med bland annat alkohol och fläskkött.

Den hugade kan nog hitta på fler exempel på positiva externaliteter av invandring, men låt oss kika på minussidan:

* Negativa externa effekter: Vinsten i mottagarlandet motsvaras av en förlust i ursprungslandet, som ju får minskade möjligheter till arbetsdelning och stordriftsfördelar. Vidare kan tänkas att den som flyttar är  saknad i ursprungslandet. Kanske ökar brottsligheten i det nya landet, kanske ogillar delar av befolkningen ökad heterogenitet.

Många positiva effekter i det nya landet motsvaras alltså av negativa effekter i ursprungslandet. Ett enkelt resonemang skulle vara att säga att de är svårbedömda i storlek, men sannolikt ungefär lika stora så att de tar ut varandra. Samhällsekonomiskt återstår då den privata vinsten för den som flyttar.

Mycket tyder dock på att de positiva externa effekterna är större än de negativa: När migration sker från fattiga länder med dåligt fungerande marknadsekonomi och samhällsinstitutioner, kapitalbrist och gammal teknologi till länder som Sverige är de positiva effekterna sannolikt markant större än de negativa.

De studier som försökt räkna på saken styrker denna bild. I Journal of Economic Literature publicerades nyligen en översikt (fritt tillgänglig!) med bland annat följande sammanställning:

 I artikelns abstract sammanfattas slutsatserna:

The gains to eliminating migration barriers amount to large fractions of world GDP—one or two orders of magnitude larger than the gains from dropping all remaining restrictions on international flows of goods and capital. When it comes to policies that restrict emigration, there appear to be trillion-dollar bills on the sidewalk.

Fyra värdesiffror i dessa sammanhang är naturligtvis en chimär av exakthet. Storleksordningen tyder dock på betryggande marginal innan den samhällsekonomiska kalkylen blir negativ.

Man ska dock komma ihåg att alla vinster inte uppstår i mottagarlandet och mottagarlandets offentliga budgetsaldo kan mycket väl påverkas negativt av betydande flyktingmottagande. När en reform ger stora samhällsekonomiska vinster men samtidigt försämrar den offentliga budgetens saldo är den smarta lösningen att leta efter en så kallad Kaldor-Hicks-lösning (wikiförklaring): en omfördelning eller omstrukturering som gör alla till vinnare (vilket är teoretiskt möjligt då vinnarna vinner mer än vad förlorarna förlorar).

För Sveriges del är det uppenbart var vi ska leta: När utlandsfödda försörjs av välfärdsstaten snarare än av eget arbete blir vinsterna mindre och kostnaderna högre än de skulle behöva vara.

Mer om detta när jag kommer till frågan om välfärdsstat och migration!

Fyra kärnfrågor och en metadebatt om migration

Jag har en tid samlat mig till att skriva något om migration, segregation och välfärdsstat, men inte riktigt kunnat avgöra var jag ska börja. Detta inlägg är därför ett försök att strukturera diskussionen och om möjligt få mig själv att återkomma i fem (!) separata inlägg.

Det går dock bra att ha synpunkter på mitt sätt att strukturera debatten och bakgrunden: Har jag missat något väsentligt? Felformulerat en fråga? Stavat fel på ett pinsamt sätt?

De fem frågorna jag hoppas återkomma till

1. Är migration ett samhällsekonomiskt problem (generellt resp i Sverige?)

2. Har det skett en glidning (mot ökad problematisering av migration eller rent av ökad främlingsfientlighet) i debatten (till vänster resp till höger?)

3. Borde Sverige ta emot fler eller färre invandrare/flyktingar än idag?

4. Är fri migration förenligt med generell välfärdsstat, och vad bör prioriteras om det finns en konflikt?

5. Policyimplikationer: Vad bör göras? 

Bakgrund

Jag noterade med viss förvåning att Anna Dahlberg i Expressen beskrev ett val där hon inte visste vad som var önskvärt: låglönejobb eller stramare flyktingpolitik.

Sveriges kommuner och landsting, SKL, räknar med att minst 70 procent av dagens flyktingar förblir arbetslösa efter två år och måste försörjas med social­bidrag. … De människor som nu söker sig till Sverige - majoriteten från länder som Somalia och Afghanistan - har i de flesta fall mycket begränsad utbildning. Det är inte realistiskt att tro att de ska kunna hävda sig på den svenska arbetsmarknaden med några av världens högsta ingångslöner. Vi måste förr eller senare välja väg. … Jag har inte svaret på vilken väg Sverige bör välja - låglönejobben eller en stramare flyktingpolitik. Men det går inte längre att blunda för att flyktingmottagandet inte fungerar.

Peter Santesson hakade på, fick svar av Alexander Funcke, varpå Peter svarade igen. Utbytet är bitvis väl retoriskt, men fyra kärnfrågor utkristalliseras:

Vad är en marknadsmässig lön för en nyanländ? Hur ska man förmå människor att ta synnerligen lågavlönade jobb? Hur skulle man kunna vinna stöd för låglönelösningen? Var skulle jobben uppstå?

I Peters inlägg blir det tydligt att förslumningen av förorten är viktig för resonemanget:

Inte alls berör han [Funcke] frågan vad som händer med våra städer när stora grupper ska hanka sig fram på dessa synnerligen låga löner. Däremot blir vi varse att det skulle vara suspekt att rygga inför politik som skulle skapa regelrätt slum i Sverige. (För slumområden blir det konkreta resultatet när tusentals familjer ska försöka klara sig på minimala inkomster).  Varför måste vi acceptera att det skapas slum här? Därför att det finns ännu värre slum i andra länder, lyder resonemanget. Här når vi en punkt där vi ser så fundamentalt olika på saker att det inte är lönt för mig att argumentera.

Frågan har spetsats till en smula i allmänborgerliga kretsar på sistone, inte minst sedan Paulina Neuding skrev i Jerusalem Post att

In 2004 the most common name for baby boys in the city was Mohammed, and among 15-year-olds, ethnic Swedes are now in minority

Artikeln i Jerusalem Post, tillsammans med Per Gudmundssons text i svenskan om brottslighet bland invandrare, nämndes av Johan Norberg och Dilsa Demirbag Steen, som tog till orda på DN-debatt:

Flera av inläggen kan bara läsas som att invandringen inte är förknippad med problem, utan att invandringen är problemet.

Till bakgrunden hör även Adam Cwejmans långa inlägg efter att jag - än en gång med viss förvåning - noterat att han skulle tala under rubriken "migration och välfärdsstat är en katastrof".

Debattinläggen ovan är från borgerliga eller liberala debattörer. På vänsterkanten i debatten har det - vad jag sett - varit tystare. Det skrivs en hel del klokt om rasism och konstruktionen av det svenska (av exempelvis Ali Esbati och Qaisar Mahmood), men det är lite vid sidan om de fem frågorna ovan).

Update on 23 okt 2012, kl 16:05 by bergh

Anna Dahlberg fortsatte skriva:

Gruppen analfabeter eller nyanlända med max tre års skoltid i bagaget från hemlandet har fördubblats inom SFI-undervisningen de senaste fem åren. Och den kommer att öka ännu mer under åren framöver ... Det allenarådande receptet mot arbetslösheten lyder numera gymnasiekompetens. Men hur ska vuxna analfabeter lyckas läsa in gymnasiet?

Vänsterpartisten Christina Höj Larsen gör ett lovvärt försök att diskutera problemen och föreslå lösningar:

Arbetslöshet, bostadsbrist, dåliga skolor och usel äldreomsorg är problem vi har tacklat förr. Vi löste dem genom att tillsammans bygga en välfärdsstat där unga fick utbildning och gamla slapp hamna på fattigstugan. Varför skulle lösningen se annorlunda ut idag bara för att många av dem som nu behöver ett jobb och någonstans att bo heter något annat än Andersson, Pettersson eller Lundström?