Vad ska vi göra när teknik X tar Vissas jobb?

Här kommer lite ytterligare tankar om teknologisk arbetslöshet (tidigare inlägg), som f ö även är giltiga för invandrings- och globaliseringsdebatten.

1. Utmaningen som orsakas av arbetsbesparande teknologi är på många sätt lik utmaningen som kommer av globalisering och outsourcing (se exempelvis Peter Santessons text om svenska callcenters som flyttar till Senegal). I ett läge med relativt fri invandring och flexibel lönebildning, finns även en likhet med utmaningen när billig utländsk arbetskraft konkurrerar ut dyrare inhemsk på hemmaplan.

Vi kan alltså tänka på utmaningen som orsakad av en teknik X, som innebär att maskiner, utlandsfödda i Sverige eller andra länder genom outsourcing konkurrerar ut välbetald arbetskraft.

2. Det positiva: Teknik X frigör resurser som kan användas till något annat än det som nu produceras billigare tack vare teknik X.

Detta gäller både för privat och offentlig sektor. Samtidigt som viss arbetskraft blir av med jobbet, uppstår nya jobb när de sparade resurserna används till något annat. Det är dock troligt att de nya jobben tar färre timmar i anspråk, eftersom vi människor tenderar vilja ta ut en del av de teknologiska framstegen i form av ökad fritid.

(Exempel: när offentlig sektor sparar pengar på att outsourca färdtjänstbokningen kan de lägga mer på något annat, förhoppningsvis angeläget område)

3. Kruxet: De nya jobben är ofta mer avancerade än de som försvinner, vilket gör att de i regel gynnar andra delar av arbetskraften än de som friställs.

4. Utmaningen som följer av teknik X är således fördelningsmässig. Det är nyttigt att tänka på den beväpnad med Kaldor-Hicks kompensationskriterium: Går det att hitta sätt att låta de som förlorar på teknik X få del av vinsterna så att även de får det bättre, eller åtminstone inte får stora försämringar?

5. Det begripligt att de som drabbas tenderar lägga skulden på teknik X. Det leder dock sällan till något konstruktivt. Bättre är att fundera på (och rösta på politiker som funderar på) på punkt 4 ovan.

OECD och Storesletten om invandringens fiskala kostnader

I juni kom OECDs International migration outlook, i vilken det bland annat räknats på invandringens kostnader för de offentliga finanserna. Slutsatsen, som också blev rubrik i DN och världen över:

Invandrare betalar mer till samhället än de får tillbaka

Budskapet spreds snabbt av många som gillar öppna gränser – dock inte av mig. Detta av två skäl:

1. Om studier som hävdar att effekten av invandring på de offentliga finanserna är negativ inte anses vara ett kraftfullt argument mot invandring, är studier som visar det motsatta inget kraftfullt argument för invandring.

Det är helt enkelt inte bra debattstil att ta till kostnadsargumentet endast när det verkar stödja de åsikter man hyser av andra skäl.

2. Mer problematiskt är dock att studien verkar skum: den bygger bara på tre år: 2007, 2008 och 2009. Då såg det ut så här:

Det är inte helt ointressant, men nästan. När man räknar på budgeteffekter av invandring till en välfärdsstat är det rimligt att räkna dynamiskt – välfärdsstaten är ju huvudsakligen livscykelomfördelande.

Just detta råkar den norska ekonomen Kjetil Storesletten ha gjort för Sverige i följande artikel:

Storesletten (2003) Fiscal Implications of Immigration - A Net Present Value Calculation, Scandinavian Journal of Economics., 2003, vol 105 (3), pp. 487-506.

Resultatet:

The analysis suggests that the potential gains from immigration are large, especially for immigrants who are 20-30 years old at the time of immigration to Sweden: on average more than 200,000 SEK per immigrant, or about $23,500 (using the SEK-USD exchange rate per February 2003). For immigrants older than 50 and younger than 10, the net cost is substantial; in some cases over 1.5 million SEK. An average new immigrant represents
a net government loss of 175,000 SEK ($20,500), given the baseline parameterization. The results depend crucially on how immigrants fare on the labor market and, in particular, on the expected labor participation rate for new immigrants.

Ett litet minus för de offentliga finanserna, men stor känslighet för sysselsättningsutfallen för nyanlända. Intuitivt och i linje med andra beräkningar som florerar.

Det är alltså sysselsättningen man bör fundera kring, som jag exempelvis gjorde här – och hoppas kunna utveckla inom kort.

Mer i The Economist om Sverige

Det är mycket intressant att läsa hur The Economist beskriver situationen i Sverige:

Rosengard was once one of the programme’s proudest achievements: a high-rise development that was close to the centre of Malmö, one of Sweden’s industrial powerhouses, but surrounded by open space. Today over 80% of its population of 24,000 are immigrants. The local shops have names such as Babylon and Lebanon. Women in hijabs and headscarves cart their shopping through the freezing rain. Men sit in cafés drinking strong coffee and keeping dry. A truck sells falafel sandwiches.

 Matz Dahlberg citeras:

High immigration is threatening the principle of redistribution that is at the heart of the welfare state. Income inequalities in the Nordic countries are generally lower than elsewhere (see chart), but Matz Dahlberg, of Uppsala University, reckons that immigration is making people less willing to support redistribution.

Här kan dock noteras att Per Pettersson-Lidbom gjort invändningar (länk)

Även följande är tämligen träffande:

The biggest battle is within the Nordic mind. Is it more progressive to open the door to refugees and risk overextending the welfare state, or to close the door and leave them to languish in danger zones? Is it more enlightened to impose secular values on devout Muslims or to dilute liberal values in the name of multiculturalism? Trying to reconcile these contradictions can lead to strange results. Alarmed by reports of female genital mutilation, Nyamko Sabuni, a Swedish cabinet minister, suggested compulsory gynaecological examinations for all young girls in Sweden.

Varför har nästan alla OECD-länder högre arbetslöshet bland utlandsfödda?

Jag länge utlovat ett konstruktivt inlägg i diskussionen om utlandsföddas arbetslöshet i rika välfärdsstater som Sverige. Här kommer en början, i form av ett försök att utröna vilka mönster som faktiskt finns i OECD-länderna.

Som mått på segregationsproblem används kvoten mellan utlandsföddas arbetslöshet och inföddas. Data är från 2009 och Sverige har en kvot på 2,2, vilket är högt jämfört med övriga OECD-länder. Kvoten har kommit att bli ett av de vanligaste måtten på arbetsmarknadssegregation, även om den naturligtvis missar en hel del.

Ett antal diagnoser förekommer i debatten. Låt oss se om olika mått på dessa överhuvudtaget samvarierar som väntat med arbetsmarknadssegregation.

A. Intolerans.

I World value survey finns frågan om vilka man inte skulle tänka sig som grannar. I Sverige är det mindre än 3 procent som svarar att de inte skulle kunna tänka sig att ha utlänningar som grannar. Lustigt nog har länder med hög intolerans enligt detta mått faktiskt lägre segregation:

B. Välfärdsstaten

Tesen att välfärdsstaten försvårar invandrares sysselsättning är vanlig, och en trolig förklaring till att välfärdsstatens vänner ofta ogillar tankar på ökad invandring.

Mäts välfärdsstatens storlek med de totala skatteintäkternas andel av BNP ser mönstret ut som väntat: högskatteländer lyckas i snitt sämre med arbetsmarknaden för utlandsfödda.

C. De utlandsföddas utbildning

Utbildning borde rimligen spela roll. Om de som kommer har redan högre utbildning, borde de kunna få jobb fort. Om de ges utbildning i det nya landet borde de kunna få jobb efter ett tag.

Något samband mellan andelen av de utlandsfödda som har högskoleutbildning och segregation är dock svårt att se (vilket figuren nedan visar). Används istället andelen som har låg utbildning (grundskola eller inte ens det), syns inte heller något samband.

D. Kollektivavtalen.

I linje med Lindbeck och Snowers teori om så kallade insiders och outsiders på arbetsmarknaden, kan tänkas att facket vill gynna sina medlemmar, och i kollektivavtalen driver sådant som gör det svårare för utlandsfödda att konkurrera om jobben (exempelvis höga ingångslöner och regler om vad det krävs för utbildning för att få utföra olika sysslor).

Om kollektivavtal gäller en stor del av arbetsmarknaden bör det i så fall vara svårare för invandrare att konkurrera om jobben. Det empiriska mönstret i OECD bekräftar bilden. I Sverige täckte kollektivavtal 94 procent av arbetsmarknaden år 2005.

Multivariat analys (OLS):

Med skatterplottar kan man således måla ut både kollektivavtalen och välfärdsstaten som en tänkbar bov i dramat. Men självklart kan det finnas flera faktorer som har betydelse samtidigt.

En multivariat analys ger ytterligare lite indikationer på vilka samband som verkar robusta. Den oväntade effekten av intolerans är inte längre signifikant när det kontrolleras för andra faktorer samtidigt. Det samma gäller skattekvoten, som tycks bli signifikant just för att många högskatteländer också har hög kollektivavtalstäckningsgrad.

Effekten av kollektivavtalen står sig dock bra även vid kontroll för övriga tre variabler. Variation i segregationskvoten förklaras bäst av variation i kollektivavtalens täckningsgrad, helt i linje med insider-outsider-hypotesen.

Till sist:

Det är naturligtvis vanskligt att göra regressioner på dryga 20 OECD-länder, många andra faktorer kan spela roll och kausaliteten kan inte fastställas med en tvärsnittsanalys på detta sätt. Jag har dock testat andra mått på tolerans utan att hitta någon effekt, liksom andra mått på socialbidragens generositet som proxy för välfärdsstaten (även detta blir insignifikant när kollektivavtalen tas med i analysen).

Den tentativa slutsatsen måste ändå bli att kollektivavtalen och sådant som hänger ihop med dessa på goda grunder kan misstänkas spela roll för utlandsföddas arbetslöshet.

Alla data finns i detta google-kalkylblad, tillsammans med info om var olika variabler är hämtade i OECD ilibrary. I analysen ovan är X-variablerna från 2005 och segregationskvoten från 2009.

Update on 4 feb 2013, kl 11:18 by bergh

För den som vill replikera och bygga vidare på analysen:

X-variablerna i sista regressionen heter

noforneigh
tax06
for_highedu_05
collcov05

y-variabeln skapas genom kvoten ue_for_09 / ue_nat_09.

OBS: noforneigh är andelen som inte vill ha utlänningar som grannar (från WVS). I data finns också ett bredare mått på tolerans, global tolerance index.

Regressionen skattas med robusta standardfel (lägg till ,r i stata)

Just nu i medelhavet

Intressant och bitvis skrämmande läsning: Intervju med EU-kommissionär Cecilia Malmström i Neo.

Ett utdrag:

Borde inte EU ägna mer resurser åt sjöräddning till havs? För att människor ska slippa drunkna?

– Men man har ju det!

– Vi har search and rescue-operationer, dels från medlemsstaterna men också gemensamma EU-operationer. EU:s grannländer har satellitövervakningssystem, men de är ofta nationella så man jobbar för att koppla ihop dem för att finkalibrera och hitta mindre båtar.

För att rädda liv?

– Ja, för att rädda liv.

Inte för att stoppa dem?

– Jo, men det är både och. Man får enligt lag inte putta tillbaka båtar utan att försäkra sig om det inte  är någon ombord som vill söka asyl. Men det är klart att det finns medlemsländer som bryter mot det.

Om debatten Norberg & Segerfeldt vs Sanandaji och vad Borjas artikel egentligen handlar om

Nu finns en lång slutreplik från Johan Norberg och Fredrik Segerfeldt på migro.se. Det är högst berömvärt att de fortsätter argumentera i sak, citerar och anger källa. Debatten är fortfarande en diskussion om vad olika auktoriteter tycker om invandring. Det är synd, men begripligt eftersom Tino Sanandajis DN-artikel byggde just på att hänvisa till tre auktoriteter: Borjas, Ekberg och Mankiw. Av dessa tre anses nog Borjas vara den mest migrationsskeptiska.

Borjas uppsats "The Economic Benefits from Immigration" finns här i sin helhet, och diskuterar invandring till USA. Precis som jag resonerade här, menar Borjas att det finns teoretiska skäl att vänta sig en vinst av invandring, men den är svår att beräkna och diverse stelheter gör vinsten mindre än vad den skulle kunna vara. Sålunda lyder det omdiskuterade citatet:

”Because the immigration surplus is only on the order of $6 billion, however, it is evident that [*] the net economic benefits from immigration are very small, and could even be negative.”

N & S påpekar att Sanandaji börjar citera vid asterisken, så att begreppet immigration surplus inte kommer med. Det är så klart viktigt för läsaren, men minst lika viktigt för att kunna värdera relevansen av Borjas i debatten är följande:

Borjas resonerar om invandringens konsekvenser utifrån en enstaka mekanism och hans kalkyl är avsedd att vara mycket ungefärlig. På sid 5 står att läsa:

This paper uses a simple economic framework to describe how natives benefit from immigration, provides a back-of-the-envelope calculation of these benefits, and suggests the parameters of an immigration policy that would maximize the economic benefits. The discussion indicates that natives do benefit from immigration mainly because of production complementarities between immigrant workers and other factors of production, and that these benefits are larger when immigrants are sufficiently "different" from the stock of native productive inputs.

I borjas modell skapar invandrare fördelar för natives just genom att de tillåts påverka lönefördelningen. Således konstaterar han (s. 10-11)

Ironically, even though the debate over immigration policy views the possibility that immigrants lower the wage of native workers as a harmful consequence of immigration, the economic benefits from immigration arise only when immigrants do lower the wage of native workers.

Således: Borjas artikel är inget försök att beräkna de samlade ekonomiska effekterna av invandring. Den pekar ut en av många effekter och säger att den sannolikt är positiv men liten i USA.

Avslutningsvis tycks N & S hålla med mig om att åberopandet av olika auktoriteter i debatten inte är bästa sättet att föra densamma framåt:

Hur vi får upp förvärvsfrekvensen [bland utlandsfödda i Sverige] är vad vi egentligen borde diskutera, och vad vi ägnar ett kapitel åt att diskutera i vår bok. I den diskussionen verkar Tino Sanandaji inte vilja bidra med något annat än påståendet att det inte går.

OECD-indikatorer på integration

Här har OECD lagt ut en interaktiv excel-fil, med olika indikatorer på integrationen av invandrare. Om någon till äventyrs fortfarande tror att Sverige är bra på arbetsmarknadsintegration av utlandsfödda, finns här en del att lära.

Bilden nedan visar exempelvis sysselsättningsgrad för lågutbildade utlandsfödda till vänster, och skillnaden gentemot natives till höger.

Är invandring bra eller dålig för mottagarlandets ekonomi?

Är invandring bra eller dålig för mottagarlandets ekonomi? Det är grundfrågan i den debatt som Tino Sanandaji och Johan Norberg / Fredrik Segerfeldt för just nu. Debatten är retorisk och full av hårda ord, vilket möjligen kan bero på att svaret på frågan är följande:

Det beror på hur invandrarna tas emot och under vilka omständigheter de kommer.

Självklart kan man dock fråga sig hur det förhåller sig i genomsnitt. I ett historiskt och globalt perspektiv är svaret näst intill uppenbart: Många länder är helt uppbyggda av invandrare. Människans migration från Afrika legat till grund för världen som vi idag känner den.

Men vad gäller för dagens invandring från fattiga länder till rika välfärdsstater? Det är uppenbart att vinsterna för mottagarlandet är betydligt mindre. Välfärdsstaterna fungerar som exklusiva klubbar. De är dåliga på att släppa in nya medborgare och ta tillvara deras förmågor. Många länder lyckas numera så dåligt med mottagandet att utlandsfödda i genomsnitt blivit en belastning för de offentliga finanserna.

Variationen mellan olika länder är emellertid väldigt stor. Det är ingalunda självklart att invandring numera är en statsfinansiell kostnad.

Jag tolkade Migrationens kraft som en angelägen påminnelse om hur positiv effekten av migration kan vara, även för mottagarlandet. Angelägen, just för att många länder lyckas så dåligt med invandringsmottagandet.

Tinos artikel får väl tolkas som en påminnelse om att det inte råder konsensus kring att effekten på mottagarlandets ekonomi i genomsnitt är positiv.

Personligen tycker jag inte att det är en lika angelägen påminnelse: Migrationen lär knappast minska och spridningen i hur bra olika länder lyckas med invandringsmottagandet är väldigt stor.

Eftersom Sverige är ett av de länder som är sämst på att släppa in utlandsfödda på arbetsmarknaden, är vi också sämst på att dra nytta av de fördelar som invandring skulle kunna innebära. Varför är det så?

Den frågan skulle jag gärna höra Johan och Tino diskutera.

Hur samvarierar arbetslöshet med andel utlandsfödda inom OECD?

Jag har rotat en del i OECD-statistiken i jakt på mönster inom OECD rörande migration och arbetsmarknadsutfall. Punktdiagram ska som vi vet tolkas försiktigt och visar inga orsakssamband, men det är ganska intressant att studera spridningen och eventuella bivariata korrelationer.

Alla data gäller runt 2007-2008 och är hämtade från OECDs databaser (som i vissa fall kräver att du går in via ett universitetsbibliotek eller liknande).

Första frågan: Har länder med hög andel utlandsfödda högre eller lägre arbetslöshet bland icke-invandrare? Svaret är lägre.
Jag anade att det inte skulle synas något stöd för tanken att invandrare tar jobben från de infödda, men sambandet är alltså det motsatta: Länder med hög andel utlandsfödda har lägre arbetslöshet bland infödda. (De tre länderna längst ned till höger är Frankrike, Schweiz och Australien). Då blev jag nyfiken på följande:

Andra frågan: Har länder med hög andel utlandsfödda högre eller lägre arbetslöshet bland utlandsfödda? Svaret är åter lägre.

Notera hur snarlikt sambandet är, med den skillnaden att arbetslösheten bland utlandsfödda är 3,2 procentenheter högre bland utlandsfödda. (De tre länderna längst ned till höger är desamma.)

Är fri migration förenlig med generell välfärdsstat, och vad bör prioriteras om det finns en konflikt?

En fråga som ofta får folk att tänka, och där svaren inte följer den vanliga skiljelinjen mellan höger och vänster, är följande:

Givet att det finns en konflikt mellan fri in- och utvandring och generell välfärdsstat, vad bör prioriteras?

Folk som får frågan skiljer sig åt inte bara genom svaren, utan också i synen på den i frågan givna restriktionen: Vissa menar att det är självklart att det finns en konflikt mellan välfärdsstat och fri migration, men inte alla.

Vari består den eventuella konflikten? Om en välfärdsstat är konstruerad så att det är lätt att få ut mer i förmåner än vad man betalat i skatt, samtidigt som det är fritt fram för alla på hela jorden att flytta till landet med välfärdsstaten och erhålla förmåner, riskerar välfärdsstaten en ekonomisk kollaps. Den kan förhindras på tre sätt:

1. Att begränsa människors möjlighet att flytta till välfärdsstaten

2. Att tillåta människor att flytta till landet med välfärdsstaten, men begränsa deras rätt att erhålla förmåner. (Det kan då diskuteras om välfärdsstaten bör kallas generell).

3. Genom att konstruera välfärdsstaten så att den är förenlig med fri migration.

Alternativ 1 innebär att människor med våld hålls borta från välfärdsstaten. Ofta räcker det naturligtvis med hot om våld, men för att hoten ska vara trovärdiga måste våld stundom faktiskt utövas.

Alternativ 2 förespråkas av många liberalt sinnade: Låt folk komma så länge de kan försörja sig själva. I praktiken är alternativet svårt att implementera: Ska de som kommer inte få sjukvård vid behov? Ska deras barn inte få gå skola? Om man hade ett jobb men blir arbetslös, måste man åka tillbaks då?

Mitt svar är därför alternativ 3. Jag vill inte ha en välfärdsstat som bygger på att de som fötts någon annanstans med våld hålls borta från välfärdsstatens trygghetssystem.

Jag lutar dock också åt att välfärdsstat och fri migration är mer förenliga än vad debatten ofta utgår ifrån. För att vara ekonomiskt hållbar utan migration måste en välfärdsstat i Sverige gå ihop för alla som är födda och lever i Sverige. Om det är möjligt, vilket det tycks vara, finns det goda möjligheter att välfärdsstaten går ihop ekonomiskt även med öppna gränser: Det är naturligtvis inte bara svenskfödda som är tillräckligt benägna att i genomsnitt försörja sig genom eget arbete.

Den välfärdsstat - och den arbetsmarknad - som är förenlig med öppna gränser ser dock annorlunda ut jämfört med dagens Sverige. Frågan är hur dessa två måste förändras, och en ännu svårare fråga är om dessa förändringar kan genomföras, utan att stora grupper blir tydliga förlorare på förändringarna.

Återkommer (förhoppningsvis) i ämnet ;-)

Recension av Migrationens kraft på de Libris

de Libris är en nystartad blogg om facklitteratur där jag då och då kommer att recensera böcker. Idag publicerade jag en text om Migrationens kraft av Johan Norberg och  Fredrik Segerfeldt.

På drygt 100 sidor tas läsaren från människans utvandring från Afrika för 60 000 år sedan till diskussionen om varför utlandsfödda har svårigheter på den svenska arbetsmarknaden. Greppet att skriva om mycket på få sidor fungerar. Boken är hisnande och faktaspäckad, och levererar mängder av tänkvärdheter för den diskussionssugne.

Mer här!

Är flykting- och invandrarpolitiken tillräckligt liberal i Sverige nu?

Det är dags att fundera kring ytterligare en av de fyra kärnfrågorna kring migration (jag sparar meta-debatten ett tag…).

Borde vi ta emot fler flyktingar och/eller invandrare, eller är reglerna tillräckligt liberala nu?

Frågan är naturligtvis normativ, och det finns ingen vetenskap som ger "rätt" svar. Mitt svar bygger på mina egna liberala, humanistiska värderingar. Ett sätt att ta ställning är att kika på några fall där personer avvisats och ställa sig frågan om jag tycker att de borde fått stanna. Jag kan då inte komma på något fall där jag inte tyckts att personen borde fått stanna.

Jag tycks inte heller vara ensam om denna åsikt och bedömning: LUF och CUF, som sannolikt hör till de mer liberala krafterna inom borgerligheten, är inte alls är nöjda med politiken: (ur debattartikel i svenskan):

Det är vår fasta åsikt att Tobias Billström under sina fem inte bevisat sig stå för en human flyktingpolitik; han har helt enkelt inte fört en politik värdig en liberal regering.

De pekar bl a på  tvångsavvisningar av kristna irakier trots protester från Amnesty och UNHCR.

Kritik kommer även från Flyktinggruppernas Riksråd (som känns mer vänster än LUF & CUF, men jag kan ha fel). På deras intressanta sida diskuteras risken att asylrätten blir en “gullighetstävling”, dvs styrs av mediala hänsyn, när det gäller exempelvis familjesplittringar.

De uppmärksammar också en ny rapport från statskontoret i vilken konstateras att

Migrationsverkets arbete med att utse offentligt biträde till asylsökande har allvarliga brister

“Migrationsverkets skandaler” är f ö en sökning som ger en rad träffar, bl a på Sveriges Radio:

En handläggare på Migrationsverket i Malmö har struntat i att registrera viktiga originalhandlingar och i stället gömt undan dem i sitt tjänsterum. Flera sökande kan på felaktiga grunder ha nekats svenskt medborgarskap.

Det finns betydligt mer att anmärka på vad gäller Migrationsverket (SR-Ekot).

Det finns således en hel del att anmärka på både rörande reglernas innehåll och deras tillämpning i praktiken.

Vad gäller arbetskraftsinvandring är det numera fri rörlighet inom EU och ganska goda möjligheter för arbetskraftsinvandring även utanför EU (bra sammanfattning hos ekonomifakta). Men visst skulle även arbetskraftsinvandringen kunna bli bättre:

Gemenskapsrätt gäller dock, det vill säga, arbetet ska först erbjudas medborgare inom EU/EES. Personer utanför EU/EES måste dessutom ansöka om arbets- och uppehållstillstånd.

Arbets- och uppehållstillstånden beviljas på högst två år, med möjlighet till förlängning. Först efter fyra år kan tillstånden övergå i permanent uppehållstillstånd. Tillstånd om arbets- och uppehållstillstånd första gången ska i regel sökas innan personen kommer till Sverige. Förlängning av tillstånden kan sökas inifrån Sverige. Det är Migrationsverket som ansvarar för detta.

Således: Man behöver inte leta länge för att hitta problem med rådande migrationspolitik från liberala utgångspunkter. Det kan förvisso vara så att politiken numera är bättre än den varit tidigare i Sverige, men det betyder inte att den är tillräckligt bra idag.