Media om ED-artikeln

Min artikel i Ekonomisk Debatt om invandrare på arbetsmarknaden fick gott genomslag på ganska kort tid – och (än sålänge) mestadels medhåll:

DNs huvudledare:

Från fackligt håll finns absolut ingen vilja att tillåta mer av låglönejobb. I ett politiskt klimat där alla partier kämpar om att vara den svenska modellens främsta försvarare finns heller ingen vilja att utmana facken. Men när valrörelsen är över måste ansvarsfulla politiker våga utmana det system som håller stora grupper utanför arbetsmarknaden.

Per Gudmundson i Svenskan avslutar snarlikt:

Sverige ser ut att förbli i OECD:s integrationsbotten, så länge den politiska debatten inte förmår att komma längre än till slagord om utbildning eller diskriminering.

Peter Santesson i Dalarnas Tidningar:

Bergh konstaterar lågmält att det kan finnas en väg mot minskade arbetsmarknadsgap, men den ser ut att gå via minskade kollektivavtal (det vill säga minskad facklig makt) och ökad inkomstspridning. Det är en politiskt obekväm väg, inte minst i Sverige.

Iakttagelsen är korrekt. Men kanske är bekvämlighet inte riktigt rätt nyans här. Jag skulle snarare säga att den vägen antagligen vore direkt kontroversiell bland befolkningen.

Jag blev också intervjuad av Henrik Torehammar i P3 (lyssna här) , en intervju som underligt nog slutar med att hans sidekick Paloma – som varit helt tyst under hela intervjun – berättar att hon inte förstått vad jag kommit fram till.

Krönika om pensionsprognosen - och ett konstruktivt förslag

Idag får en av mina favoritkäpphästar komma ut och springa, denna gång på svenskans ledarsida. Det rör sig om att pensionsprognosen görs med det orealistiska tillväxtantagandet 0 procent (!) och - framför allt - att man inte informerar om hur avgörande tillväxten är för pensionen.

Just nu fungerar inte länken till pensionsmyndighetens sida om det orangefärgade kuvertet men här är det informationsdokument jag nämner i krönikan:

I det orangefärgade kuvert som i dagarna skickas ut till miljontals svenskar görs det anmärkningsvärda antagandet att den svenska ekonomin slutar växa när prognosen görs och sedan står still fram till pensioneringstillfället. I ett informationsdokument på Pensionsmyndighetens webbsida framgår att myndigheten själv anser att antagandet är mycket orealistiskt – men likväl görs det. Förklaringen finns i samma dokument: Med hjälp av fokusgrupper har myndigheten nämligen kommit fram till att svenskar ”har svårt att förhålla sig till begreppet tillväxt.”

I ett försök att vara konstruktiv, har jag nedan skissat på hur en bild skulle kunna illustrera både pensionsprognosen och hur den beror på den ekonomiska tillväxten: 

Efterhand som man närmar sig pensionsåldern blir den svarta linjen längre och de streckade prognoslinjerna kortare. Samma princip kan naturligtvis användas för att illustrera effekten av olika pensionsåldrar. Skulle en variant på denna bild vara helt obegriplig för folk? Kanske. Den är naturligtvis inte helt lättillgänglig, men den är knappast svårare än bilden nedan, som funnits med de senaste åren och som länge fascinerat mig. Jag undrar vad fokusgrupperna säger om den?

Krönika i Svd om vad kommuner bör göra - med bonusmaterial

Det är både lätt och tacksamt att raljera över kommunala påfund som julklappsutdelningar, tänkarhattar, sjöodjurscenter och dimmaskiner. Men så här skriver jag i min femte Svd-kolumn:

Det främsta problemet med dessa tilltag är inte att de kostar skattemedel. Problemet är att de signalerar bristande förståelse för vad kommunen bör göra för att främja invånarnas välfärd. I grunden är förhoppningen ofta att kommunen får PR och lockar till sig invånare, gärna av det välutbildade och skattebetalande slaget. Men de åtråvärda skattebetalarna lockas inte av ytliga jippon, och de kommunala beslutsfattarna lägger tid och energi på fel saker. 

Så vad borde kommuner fokusera på istället? (bortsett från det uppenbara: kvalitet och tillgänglighet i välfärden)

både ekonomisk och statsvetenskaplig forskning under lång tid pekat ut kvaliteten på de offentliga institutionerna som en av de viktigaste faktorerna för ekonomisk utveckling och välfärd på lång sikt. Översatt till konkret kommunalpolitik kan detta betyda snabb och effektiv hantering av exempelvis bygglov, serveringstillstånd och barnomsorgsköer. Framför allt innebär det att dessa frågor ska hanteras opartiskt, enligt transparenta regelverk och utan inslag av svågerpolitik och godtycke.

Här kommer lite bonusinfo om projekten som nämns i krönikan:

Om Storsjöodjurscenter (vars hemsida www.storsjoodjurscenter.se av någon anledning omdirigerar till Facebook) har Radio P4 Jämtland rapporterat kritiskt:

- Vi jobbar hårt för att få hit besökare, både turister och företagsbesök. Vi kör med tv-reklam just nu, skyltar efter vägarna med mera säger Susanne Kindström.

Centret och kamerabevakningen i vattnet kostade nio miljoner kronor - det mesta skattepengar. Kamerorna som skulle visa Storsjöns vattenliv live - visade samma bilder på hemsidan i ett halvår. Hemsidan fick man därför stänga ner, kamerorna fungerar dock i centret numera.

På facebook kommenterar centret det kritiska inslaget i lokalradion så här:

Radio Jämtland är varmt välkomna till Storsjöodjurscentret på guidning. Ni som lokal radio station är viktiga för länets utveckling och lyfta fram innovationer som Storsjöodjurscenter. Att som ni grunda era teser på personer som vare sig har varit här eller är nöjda med produkten är märkligt. Hur kan man då veta hur Storsjöodjurscenter är som upplevelse! 

Om tänkarhattarna (som ju bara kostade 18000 och således gissningsvis inte upphandlades i knivskarp konkurrens)

modellen är designad och sydd speciellt för ändamålet av ett lokalt företag. Pris: 300 kronor stycket oavsett färg (det finns sex olika kulörer att välja bland) 

Om dimmaskinen (som faktiskt kunde tas i bruk efter lite intrimning)

Kan du förstå om det här uppfattas som slöseri med skattepengar?

– Nej, för det är det inte. Går inte maskinen att fixa kan vi kanske flytta på den. Det finns många andra platser i Landskrona som kan bli trolska, säger Peter Siilak.

 Om Katrineholms poplåt (från Martin Borgs slöserimuseum)

Katrineholm är läge för liv och lust. Därför har Katrineholm också en kommunal poplåt till en kostnad av 70 000 kronor.  När den lanserades i november 2012 kallade kommunchefen Mattias Jansson det hela för en historisk händelse. Lagom till mellandagarna bubblade låten på P4 Sörmlands Topp 5, för att sedan debutera på listan som nummer ett. 

Det blev bara en vecka på tronen. Kanske slutade helt enkelt de kommunanställda att ringa och rösta trots tydliga instruktioner från kommunledningen om hur man SMS-röstade. 

 Om Skellefteås julklappsutdelning har Sakine Madon skrivit i Norran:

Skellefteå är en rik kommun och målet är som bekant att växa i invånarantal. Genom välkomnandet vid flygplatsen, där julklapparna delades ut, ville kommunen skapa ”positiva associationer för Skellefteå”, som en kommunanställd uttrycker det när jag frågar om projektet. Eventet sägs ha ”belyst Skellefteå på kartan” och nyheten spreds i såväl riksmedia som i sociala medier. Men det är inte primärt pengarna som kommunen lade på detta projekt som är det centrala, eller ens det goda syftet. Det viktiga är kommunens roll och prioriteringar. Kommunen valde samtidigt att inte dela ut något extra generellt julbidrag till barnfamiljer som lever på försörjningsstöd (Norran, 2013-12-30). De borde ha fått beslutsfattarnas fulla uppmärksamhet.

Återigen: Exemplen ovan torde visa att det i många fall inte är stora summor det rör sig om i utgifter - men även i dessa fall läggs det ner mängder av arbetstimmar på att tänka ut, genomföra och försvara tilltagen. Som så ofta är den största kostnaden alternativkostnaden: Vad kunde de kommunalt anställda gjort med de arbetstimmar som nu gått åt till att reklamera och försvara en dåligt inställd dimmaskin?

Veckan som gick och som kommer

Veckan som gick:

Diskuterade tillit i filosofiska rummet i P1.

Publicerade min fjärde Svd-krönika, denna gång om de oavsedda konsekvenserna av det kommunala vårdnadsbidraget:

Statistiken från SCB är tydlig: Användandet av det kommunala vårdnadsbidraget är vanligast bland låginkomsttagare, bland personer med utländsk bakgrund och i förortskommuner. I Stockholm är det fyra till fem gånger vanligare i Tensta och Rinkeby än på Kungsholmen och i Vasastan. Vårdnadsbidraget har med andra ord blivit ännu ett hinder för integrationen av invandrare på arbetsmarknaden, i synnerhet för kvinnor. Den situationen var problematisk nog även utan vårdnadsbidraget.

Veckan som kommer:

Dags att åka till jättekonferensen med American Economics Association i Philadelphia. Presenterar pappret “Are People Too Nice? On the Economic Consequences of Other-Regarding Behavior” vars titel säkerligen kommer att ändras.

Invandring och kollektivavtal – några kommentarer till debatten

Min ECIPE-rapport om sysselsättningsgapet i OECD-länderna fick god uppmärksamhet (bl a en artikel i Metro).  Här är min DI-debattartikel på rapporten, och här är LOs svar. Det finns också en mängd twitter-kommentarer av varierande slag.

Några kommentarer med anledning av kommentarerna:

1. LO har tre invändningar, samtliga anknyter till faktorer jag försökt korrigera för i rapporten, nämligen diskriminering, utbildning och mängden invandrare:

”Om det [kollektivavtalen] är problemet så skulle jag dra slutsatsen att arbetsgivare i Sverige inte är beredda att anställa människor som kommer från andra länder till samma lön. Det tycker jag är oroande”, säger han. […]

Thomas Carlén har också andra invändningar mot rapporten. Framför allt handlar det om att invandrare precis som Sverigefödda kan se väldigt olika ut när det kommer till utbildningsnivå och hur etablerad man är i Sverige.

”Sverige tar emot mycket fler flyktingar än våra grannländer. Om de inte kommer i jobb kanske det inte är ett misslyckande för svensk arbetsmarknad och svenska kollektivavtal”, säger han.

Utbildning korrigerar jag för i rapporten, andel utlandsfödda i befolkningen lika så. Det sista citatet är anmärkningsvärt nära att LO skyller bristande integration på det höga flyktingmottagandet – vilket inte hindrar att detta kan ha förklaringsvärde, se nästa punkt:

2. Peter Santesson har tidigare hittat en hög korrelation mellan asylinvandringen och sysselsättningsgapet (här och här), ffa för antalet positiva asylbeslut per år 1999–2011 dividerat med folkmängden. Han testar även ett mått på arbetskraftsregleringar (Labor Freedom från Heritage Foundation) som inte verkar förklara något. Däremot ställer Peter inte många olika förklaringar mot varandra som jag gör.

Asylmottagandet finns för mycket få länder (jag räknar till 18 i Santessons skatterplot), vilket inte räcker för multivariat analys. Dessutom är dessa 18 alla EU-länder, vilket utelämnar info från exempelvis USA och Kanada.

Resultatet i sig är dock inte orimligt: När länder under viss tid tar emot många asylsökande tar det rimligen tid innan arbetsmarknaden anpassar sig. Resultaten i rapporten antyder väl att kollektivavtalen är en trolig förklaring till att denna anpassning går långsammare (och kanske inte alls) i vissa länder.

3. Många drar slutsatsen att om segregation beror på kollektivavtalen är det lönenivåerna som spelar roll, och avkräver mig åsikter om vilka löner som ska sänkas och hur mycket. Det senare har jag ingen åsikt om. Rapporten pekar på ett mönster när länder jämförs, påpekar att detta mönster talar för att facken funderar kring sin roll och att politikerna funderar över fackens makt.

Noteras bör dock att kollektivavtalen inte bara rör lönenivåer utan även arbetstider, arbetsuppgifter och andra villkor. Kollektivavtal kan också tänkas påverka vilka företag som uppstår och etablerar sig på en marknad (minns debatten om Toys R Us, Espresso House m fl). Dock är det mycket troligt att ett minskat sysselsättningsgap genom minskad fackföreningsmakt kommer till priset av ökade inkomstskillnader.

4. Slutligen – på förekommen anledning: Jag har inte fått betalt från någon för denna rapport, som kom ur ett blogginlägg som i sin tur kom till för att jag var nyfiken, och till min förvåning såg att en enkel cross-country analys av detta slag inte hade gjorts.

Jag är anställd som lektor vid Ekonomihögskolan i Lund och vid Institutet för näringslivsforskning (IFN), och min forskning de senaste åren (liksom de kommande fyra) är till stora delar finansierad av medel från Vetenskapsrådet. Det är således inte på något sätt näringslivet som trummat fram min studie.

Data har inte valts för att bekräfta eller falsifiera en viss hypotes, och jag uppmuntrar alla nyfikna att bygga vidare på analysen. Hela datamängden är tillgänglig som ett google spread-sheet så det är bara att sätta igång. Till exempel kan alla som menar att anti-diskrimineringspolitik och liknande borde spela stor roll testa detta med hjälp av MIPEX-data.

Pressklipp 2013

I en idealisk värld lägger jag upp alla krönikor och pressklipp på bloggen, men det var länge sedan jag lyckades med det. I slutet av året ska det dock rapporteras till diverse avnämare, så även i år fick jag söka upp mig i efterhand.

I en publik evernote-bok finns nu mina pressklipp 2013.

Krönika om mini-enkäter

I november-krönikan för LNB ältar jag en hang-up jag haft under lång tid: Journalister som gör mini-enkäter i tidningar och TV – som den här klassikern:

Ett utdrag:

Självfallet behöver inte all journalistik gå ut på fördjupning och expertanalys. Det är också viktigt att ge den vanlige mannen eller kvinnan på gatan en röst. Det är dock en villfarelse att tro att man ger allmänheten en röst genom att med en mening återge vad en handfull oförberedda intervjuobjekt säger när de avkrävs en åsikt om barnarbete eller halal-slaktat kött.

Allmänhetens åsikter varierar nämligen kraftigt från person till person, och den som bara frågar en handfull ska ha en väldig tur för att lyckas fånga något representativt för folkviljan.

Krönika om arbetsmarknaden i SvD

Kolumn nummer två i Svenska Dagbladet handlar om arbetsmarknaden:

Sverige har haft låga räntor och stigande reallöner under lång tid. De senaste åren har alla arbetande dessutom fått stora skattesänkningar. Hjulen snurrar. Efterfrågan finns. Varför kommer då inte jobben?

Ett svar är att vi alla – i form av stat, kommun, fack och arbetsgivare – har bestämt att vissa jobb som efterfrågas inte ska få skapas.

Krönika om välfärdens kärna

Krönika i bl a Eskilstunakuriren om välfärdens kärna som alliansen pratar om:

När regeringen lade sin höstbudget, fick vi höra att alliansen sedan 2006 tillfört 30 miljarder till välfärdens kärna. Det låter ju bra. En annan sak som låter bra twittrade centerledaren Annie Lööf ut den 6 oktober: Vi har tillfört mer medel till alla delar av välfärdens kärna. Regeringens strategi är tydlig: Det blir mer pengar till välfärdens kärna. Men vad är välfärdens kärna, och vad säger det oss att denna tillförts 30 miljarder sedan 2006? Svaret är att det inte säger särskilt mycket.

Ny forskning (och kolumn) om tillit

I min första krönika som kolumnist på svenska dagbladets ledarsida tar jag upp tillit, ett ämne som fascinerat mig mer och mer de senaste åren. På 2400 tecken får man inte plats med någon utförlig referenslista, så här kommer en del lästips för den nyfikne (fulltext kräver dock ofta bibliotek eller betalning)

Om den kausala effekten av tillit på ekonomisk utveckling:

Algan, Yann, and Pierre Cahuc. 2010. "Inherited Trust and Growth." American Economic Review  

Ur abstract:

 "...We thus use the inherited trust of descendants of US immigrants as a time-varying measure of inherited trust in their country of origin. This strategy allows to identify the sizeable causal impact of inherited trust on worldwide growth during the twentieth century by controlling for country fixed effects"

Om effekten av tillit på välfärdsstatens storlek:

Bjørnskov, C., Svendsen, G., 2013. Does social trust determine the size of the welfare state? Evidence using historical identification. Public Choice 157, 269–286.

Bergh, A., Bjørnskov, C., 2011. Historical Trust Levels Predict the Current Size of the Welfare State. Kyklos 64, 1–19.

Båda papper visar (med olika metoder) att länder med hög historisk tillit har större välfärdsstat idag.

Om invandrare från lågtillitsländer till högtillitsländer:

Dinesen, P.T., 2012. Does Generalized (Dis)Trust Travel? Examining the Impact of Cultural Heritage and Destination-Country Environment on Trust of Immigrants. Political Psychology 33, 495–511.

Ur abstract:

This article examines how first-generation immigrants from three low-trust countries of origin (Turkey, Poland, and Italy) are affected by migrating to high-trust countries in Northern Europe, which hold qualities conducive to trust. In contrast to earlier studies examining trust of immigrants, I build on one data set containing data on both migrants and nonmigrants from the same country of origin as well as on a wide range of relevant covariates of trust. Using the method of matching, the results of the analysis lend most support to the experiential perspective on trust as the destination-country context has a massive impact on trust of immigrants, who display significantly higher levels of trust than comparable respondents in their country of origin. The results are robust to limiting the destination-country context to only one country (Germany) and comparing migrants and nonmigrants responding in the same language.

På samtliga områden finns det anledning att forska ytterligare, och i synnerhet relationen mellan tillit och invandring rymmer många omdiskuterade aspekter.

Icke desto mindre vågar jag mig på en slutkläm i kolumnen:

Det kan tyckas naivt på gränsen till dumdristigt att lita på andra människor som man inte ens känner. Men det är också modigt och berömvärt. Vad spelar det för roll att människor är pålitliga om ingen vågar ta risken att lita på någon annan?

Krönika om konsulter som säljer till offentlig sektor

Skrev en krönika i mars kring ett intressant ämne: Konsulter som säljer till offentlig sektor. Här i DT. Slutet:

När konsulter säljer tjänster till det privata näringslivet, vet de att betalningen ytterst kommer från företagets intäkter. Onödigt dyra och ineffektiva konsulttjänster drar ned företagets lönsamhet.
Den offentliga sektorn betalar däremot med skattemedel. Konkursrisken är i praktiken noll.
Dessutom hanterar den offentliga sektorn miljardbelopp årligen, vilket gör att även betydande konsultarvoden ter sig jämförelsevis små. En debattartikel för 150 000 är väl inte mycket jämfört med Arbetsförmedlingens totala budget på 37 miljarder kronor? Förvisso inte. Men är det inte ganska mycket för en debattartikel?
Det visar sig vara en svårbesvarad fråga. Konsultföretagens webbsidor hyser hisnande formuleringar och snygga bilder på de anställda, men de saknar en liten detalj som är nog så viktig för att konkurrensen ska fungera: priser.

Byråerna menar såklart att de säljer komplexa produkter som skräddarsys efter varje kunds unika situation och behov.
Men som alla erfarna konsumenter vet är det just när det är misstänkt svårt att göra prisjämförelser som det gäller att vara vaksam mot risken att betala överpris.
Det borde alla som köper konsulttjänster för skattemedel också veta.

I Eskilstunakuriren fick krönikan mothugg av Patrik Svensson, presschef på Arbetsförmedlingen. I sin helhet:

Arbetsförmedlingen skriver i princip alltid sina egna debattartiklar.
Vi har den kompetensen på kommunikationsavdelningen.
Ibland får vi dock större uppdrag, där det tillfälligt blir nödvändigt att komplettera med upphandlade tjänster.
Det Andreas Bergh syftade på (i Gästkrönika 15/3) var just en del sådana insatser som upphandlades i samband med en kampanj där Arbetsförmedlingen lyfte fram problematiken med generationsväxlingen och behovet av arbetskraft kommande år.
Det vi betalade för var inte bara en debattartikel, utan ett koncept bestående av budskap och argumentation.
Debattartikelns delar användes som underlag till olika aktiviteter kopplade till kampanjen.

Svaret illustrerar min poäng: Eftersom firmorna tar betalt för skräddarsydda koncept, blir det svårt att göra prisjämförelser och lätt för firmorna att ta bra betalt.

Decemberkrönika om Lissabonstrategin

Decemberkrönikan (i bl a VK och ST) handlar om EU och Lissabonstrategin (som man inte hör så mycket om numera…)

Ett utdrag:

Tänk om EU-länderna bestämde sig för att satsa på en kunskapsbaserad, dynamisk ekonomi med fler och bättre jobb, med hållbar ekonomisk tillväxt och konkurrenskraft!… Låter det för bra för att vara sant? Det är det faktiskt inte.

Den goda nyheten är att EU redan har enats om allt detta. Den dåliga nyheten är att det var tolv år sedan, nämligen våren 2000. Planen kallades Lissabonstrategin, och den skulle göra EU till världens mest konkurrenskraftiga ekonomi redan 2010.