Krönika om arbetsmarknaden i SvD

Kolumn nummer två i Svenska Dagbladet handlar om arbetsmarknaden:

Sverige har haft låga räntor och stigande reallöner under lång tid. De senaste åren har alla arbetande dessutom fått stora skattesänkningar. Hjulen snurrar. Efterfrågan finns. Varför kommer då inte jobben?

Ett svar är att vi alla – i form av stat, kommun, fack och arbetsgivare – har bestämt att vissa jobb som efterfrågas inte ska få skapas.

Comments

[Nils Lindholm]

Är du säker?
AF har problem att bli fri arbetslösa även då dom betalar 5-tusen i månaden o tar bort allt ansvar för FAS3 arrangören.
I Sverige klipper vi vår egen gräsmatta.
I Sverige stryker vi 'vår egen skjorta'.
Varför ska du 'stryka min skjorta' o jag 'stryka din'?
Öka BNP:n?

Sverige är lite unika med typ: Äntligen hemma o andra 'gör det själv', varför ska jag jobba 1-timma extra för att betala 'skjortstrykaren', då jag kan stryka den själv o samtidigt göra samordningsvinsten 'umgås med familjen', mens jag stryker eller målar kåken?
Vad ska jag göra mens 'Polacken' målar kåken?

[Magnus]

I Sverige är människors identitet mycket hårt kopplad till vad man jobbar med - även om 'jobbet' inte alltid har lika fasta gränser som tidigare. Frågan "vad är du då?", "vad sysslar du med i livet?" syftar nästan alltid på lönearbete. I England, Frankrike, USA eller många andra länder kan frågan besvaras med "jag tar hand om familjen och huset", med ett volontärarbete (som inte ger lön i vanlig mening, men däremot kanske kontakter och en känsla av att göra något meningsfullt), med en hobby eller med något man gör just nu, på fritiden eller som jobb, ett kortsiktigt projekt. I Sverige duger bara lönearbete som svar på frågan, samtidigt är det civila samhället i betydelsen löst strukturerade, platta nätverk och kulturella/religiösa/ utbildningsanknutna föreningar ganska svagt här i landet. Då blir det diskret stigmatiserande och skamligt att jobba med att tvätta eller stryka folks skjortor, byxor och kjolar, att stå på kafé (om man är över trettio) eller att hyra ut cyklar. Det blir till en signal: du har inte hunnit dit du skulle och snart ör det för sent.

Sedan är det väl lägre acceptans hos oss för att en utbildning som är generell, som inte är tydligt spetsinriktad på just den slags jobb du söker, kan fungera väl som grund för fortsatt arbete. I andra länder går folk glatt mellan jobb som mäklare, journalist, säljmanager, kursledare och guide utan att skaffa sig "den rätta utbildningen" för varje nytt jobb, i Sverige kör man i mycket högre grad på att lagda karriär- och utbildningskort ligger. Vad beror det på? Tja, delvis på att företag och deras personalnissar vill ha ryggen fri mot beskyllningar för att ha tagit in okvalificerade personer och därför låtsas att de kan hitta den bäste genom att nischa hårt på personer som redan har rätt utbildning och/eller är inne i yrket. Personalsekreterare har desutom låg intern status i pyramiden på mpnga föetag och föredrar att hålla sig till de riktlinjer för excellens som har fastslagits högre upp; därför väljer man att satsa på säkra kort och ofta på folk man redan känner.


Delvis handlar det också om att Sverige inte är en bildningskultur; för att kunskap ska räknas här ska den vara omedelbart och tydligt användbar för att tjäna pengar i yrket. Det gör det svårt att använda t ex en examen som informatör, jurist eller vårdare för att sälja in sig på ett jobb som inte har någon tydlig koppling till denna utbildning och där du dessutom inte har tidigare lång erfarenhet inom.yrket. Utomlands är detta betyldigt mera välkommet. Det här gör förstås också att det blir svårare för invandrare att komma in; deras utbildning från hemlandet blir ofta i praktiken värdelös, även om den skulle vara kvalificerad.