onsdag
jan112006
Det är produktiviteten, dumbom!
11 jan 2006, kl 12:56 | Samhälle och politik
Pontus, en av de flitiga kommentatörerna här på bloggen, tipsar om följande artikel av Arnold Kling, om varför produktiviteten kanske är den viktigaste ekonomiska indikatorn.
Reader Comments (11)
Det där har väl lite för mycket intelligent design över sig ändå. Som Kling påpekar, dels är produktiviteten snarare än gåva till politikerna än tvärtom och dels är det oerhört svårt att avgöra exakt vad som påverkat produktivitetsutvecklingen.
Faktum ar att socialdemokraterna har arbetat at precis det hall du inte anser att en "socialt ansvarstagande" regering skall (herregud, jag later nastan fransk!); hoja produktiviteten pa bekostnad av de arbetslosa och "sjuka". Detta dock, med storsta sannolikhet, ett annat motiv bakom. Men det ar kanske en annan historia.
Det ar detta Bergh bland annat har diskuterat nar man pratar om produktivitet.
Om man daremot ser till vad mainstreem nationalekonomer generellt skulle betrakta som produktivitet, the solow residual (http://en.wikipedia.org/wiki/Solow_Residual), (vilket ar den produktivitet som Kling avser) sa forhaller sig saker och ting annorlunda: politikens paverkan pa denna ar relativt liten -- sa lange forskningsklimatet haller sig pa topp och konkurrensen ar hard (sa att adaptionen av utlandska "uppfinningar" ar snabb) sa beter sig denna residual mer eller mindre stokastiskt (slumpmassigt). Vad politiker daremot KAN forandra ar den genomsnittliga nivan av investeringar och arbetskraft. En hogre (lagre) sadan niva ger oerhorda konsekvenser pa bara nagra ar; detta genom "ränta på ränta"-principen (finns det inget battre ord? Compound interest i alla fall.). Har finns ocksa trade-offs mellan denna niva och saker som tillexempel variansen av inkomstfordelningen (jamlikhet).
Men det ar inte det har som Kling diskuterar.
Btw, nar man har pluggat storre delen av sin NEK-utbildning pa engelska sa later man som en akademisk Linda Skugge. Vilket ar lite kul, men valdigt tontigt.
Men det har faktiskt inte med saken att göra: jag påstår bara att produktiviteten som ett mått på utkomst per timme (grovt definierat) sätter fingret på en intressant frågeställning, ett grundläggande politiskt-filosofiskt spörsmål, nämligen om det faktiskt inte finns politiska mål som kan tillåtas gå före strikt ekonomiska diton.
Låt oss för diskussionens skull säga att just hög produktivitet inte är ett mål man bör kompromissa med. Som ekonom, Pontus, kan du acceptera frågeställningen och till och med finna något fält där konflikten politik-ekonomi uppstår, och där du väljer den politiska lösningen? (Jag tror att alla kan hitta sådana fall, men att få - inte heller jag - kan upprätta klara kriterier för när det ena eller det andra ska prioriteras... Godtycket och "sanningens" föränderlighet styr.)
Ett exempel: arvsskatt. Om arvskatten ar 100% (samt att gåvor tidigare i livet ar forhindrade pa ngt satt) sa kommer manga manniskor att branna sina pengar i livets slutskede. Detta kommer minska en nations kapitalstock drastiskt (vissa havdar att uppemot 40% av kapitalet i USA ar arvspengar). Saledes kommer produktiviteten (output/timme) ga ner och lonerna kommer att sjunka. Dvs. ett inte helt idealt scenario.
Visserligen sa skulle en arvsskatt pa 0% undvika detta, men skulle vi betrakta en sadan skatt som rattvis? Att manniskor fods med oerhorda rikedomar? Knappast.
Sambandet du pratar om ar klassiskt inom political economy: equity vs. efficiency. Vilken vikt man valjer att placera var ar politikers uppgift. Ekonomers uppgift ar att pavisa var dessa trade-offs finns och hur man kan uppna ett politiskt mal med minsta mojliga effektivitetsforlust. I det avseendet kan nationalekonomin vara apolitisk.
Men aterigen, Kling och Bergh pratar om produktivitet som mått genom solow residualen. Det måttet undviker, kanske inte full ut, den problematik som du lyfter. Det måttet handlar, i alla fall pa lang sikt, snarare om hur väl foretag har lyckats anvanda teknologiska framsteg (och saledes ocksa hur stora teknologiska framsteg som har gjorts). Personligen tror jag att mycket av den utvecklingen vi har sett, bland annat i Sverige, men framst i USA, har att gora med de informationsteknologiska uppfinningar som kom under 90-talet. Tank exempelvis vad Skype kan gora for foretag nar det ar fullt utvecklat: en hundring extra per manad per arbetare ar kanske optimistiskt, men inte helt orimligt. Och tank da ocksa pa att Skype ar en lite liten uppfinning ifran Sverige; internet som sadant har givit enorma effekter pa produktiviteten som vi nog forst ser nu.
Fråga: Med detta produktivitetsmått, som då snarast visar teknologiska framsteg, vad spelar det för roll vad vinsten av produktivitetsökningen i sin tur investeras i? Det vill säga, vad får en investering i säg kortad arbetstid istället för utveckling av ny produktivitetshöjande teknik för konsekvenser på måttet?
Om istället hade jobbat lika länge, hade vi således upplevt en snabbare ökning av det materiella välståndet, och vi hade även kunnat investera ännu mer i ytterligare produktivitetshöjande teknik.
Men målet är ju inte bara att få fler fiffiga prylar, utan även att få mer fritid - låt vara att folk har lite olika smak rörande hur den bästa kombinationen ser ut. Det fiffiga med produktivitetsökningar är att vi kan få mer av båda.
Ur mitt lekmannaperspektiv tycks det som om tillväxten med någon faktor måste överstiga produktivitetshöjningen för att nya jobb ska kunna skapas. Är det ett rimligt antagande?