Clintons välfärdsreformer i Sverige?
8 maj 2007, kl 13:46 | Samhälle och politik Gårdagens konferens hos ekonomiska rådet gav en del idéer. Det är i sig intresant att det ordnas en konferens om problemen att ta sig från socialbidrag till arbete, och att konferensen ägnades erfarenheter från USA och UK av olika varianter på negativa inkomstskatter (typ EITC) som skapar kraftiga arbetsincitament för de allra fattigaste.
Frågan är bara hur Clintons framgångsrika welfare-reforms ska översättas till svenska förhållanden.
En lärdom som framkom var att reformerna fungerar endast om det är helt trovärdigt att bidragsförsörjning som alternativ till arbete är tidsbegränsad. I USA är detta lätt uppnått. I Sverige är det desto svårare.
Enligt regelverket ser det numera ut som om socialbidraget kan dras in, när mottagaren tackar nej till ett erbjudet arbete. Och så kanske också sker, under en månad. Men när vederbörande kommer tillbaka märkbart magrare?
Något liknande gäller akassan, där det formellt sett finns en bortre tidsgräns - men de flesta räknar med att rätt typ av arbetsmarknadspolitisk åtgärd också ger rätt till fortsatt ersättning av något slag.
Den svenska välfärdsstaten är helt enkelt inte trovärdig när den försöker säga till sina medborgare 'är du inte beredd att ta vilket jobb som helst, blir det inga mer bidrag'.
Den svenska välfärdsstaten kan dock skapa nästan lika kraftiga arbetsincitament genom att säga till den som saknar försörjning att de för att få fortsatt stöd måste deltaga i en kurs/sysselsättningsprojekt som är så tråkigt och meningslöst att vedebörande blir beredd att ta precis vilket jobb som helst.
Det hotet skulle sannolikt upplevas som oerhört trovärdigt och sannolikt. Den tanken ger onekligen jobb- och utvecklingsgarantin en ny klang.
Reader Comments (1)