fredag
jul062007
Florida-forskarna försvarar sig
6 jul 2007, kl 19:14 | Lite väl akademiskt Svenska Florida-forskare verkar vara trevliga figurer, såtillvida att de hör av sig till mig med kommentarer om min kritik. Høgni Kalsø Hansen skickde mig
Technology, Talent and Tolerance - The Geography ofthe Creative Class in Sweden. Rapporter och Notitser 169, Department ofSocial and Regional Geography, Lund Universitysom innehåller ett bemötande av den (omfattande) kritik som Florida fått utstå, inklusive Ed Glaesers. Först återges kritiken:
By running regressions with the same data that Florida & Knudson (2004) do, Glaeser finds a positive correlation between cities with growing populations and concentrations of highly educated people [...] Glaeser finds no important correlations between population growth and the Patent Index, the Gay Index and the Bohemian Index – some of Florida’s indicators of creativity, innovation and tolerance. These indexes all have a small impact on population growth compared to talent.Omedelbart efter detta kommer försvaret:
One argument that favours Florida’s creative class population is that creativity is not something that can only be learned in school. Especially the group of creative professionals counts peoplethat are not necessarily highly educated but may have worked their way up or are gifted with a talented or creative mindset. Therefore, when Glaeser chooses only to look at the creative core in his analytical critique of Florida, he might only get half the story.Hur översätta detta till vanlig svenska? Svårt. Men kanske så här:
Glaeser’s critique must be taken very seriously. When analysing the influence of technology, talent and tolerance on regional economic growth, it is important to control for human capital and the influence of human capital. We, however, also wish to point to the fact that population growth, which Glaeser uses as a proxy of economic growth in his analytical critique, is only one of several proxies on economic growth. Hence, we find that Glaeser’s critique would benefit from taking a broader theoretical perspective by including more than only human capital.
"Visst, Glaeser har en poäng, men kreativitet är komplext och kan inte fångas med ett enkelt utbildningsmått"
På detta tror jag Glaeser skulle svara ungefär så här:
"Visst, kreativitet är komplext, men poängen var ju att t o m ett enkelt utbildningsmått funkar bättre än Floridas index"
Så långt kommen i debatten är det nog läge att läsa den här, även om en snabb genomläsning antyder att det fortfarande rör sig om korrelationer snarare än diskussioner om de kausala sambanden. Eller?
Reader Comments (16)
Richard och jag har haft många och långa diskussioner kring det här med kausalitet. Jag tror att vi båda är benägna om att hålla med om att det vanligen rör sig om en simultan process över tiden som föds ur ett ömsesidigt samband mellan individer och företag. I vissa fall har vi sett exempel på regioner som lyckats väldigt bra, och som tycks ha haft sitt ursprung ur en öppen och tolerant miljö; tex. San Fransisco Bay Area och områdena kring Seattle. Sedan har vi exempel på motsatsen, områden som troligen blivit mer toleranta med tiden, när den ekonomiska utvecklingen gått framåt.
Tycker att den här diskussionen är jätteintressant och följer den med stort intresse.
//Charlotta
Skulle vara intressant att höra vad Dr Bergh anser om detta, då det är han som fört upp frågan på dagordningen.
För att på något som helst sätt testa detta skulle jag anta att vi behöver data som sträcker sig över relativt många år, och just toleransbiten är väldigt svår att hitta sådant på. Tillgänglig data på detta är oerhört begränsat. Jag och Kevin (Stolarick) väntar på att vi skall få ihop tillräckligt med år för att köra gay indexet på USA över tiden i en VAR eller Granger kontext.
Och sedan - vad är talang? Det är just detta som driver mycket av vårt arbete. Som jag antar att du är välbekant med, så mäts detta i princip alltid i antal utbildningsår eller med andel universitetsutbildade i relation till population eller arbetskraft. Vår ansats är att talang måste ses som något bredare - talang kan man ha på andra sätt. För att testa detta jobbar vi just nu med en psykolog vid Cambridge, UK, för att testa hur olika personlighetsdrag kan spela in när det gäller hur bra en person kan prestera i olika situationer. Våra preliminära resultat kommer troligen att komma först i Richards nya bok våren 2008, samt i en rad working papers under samma tidsperiod. Men gillar verkligen frågan - och den behöver utmanas!!! Skulle GÄRNA höra dina åsikter :-)!!! Hur skall man hantera begreppet talang...hur borde det mätas?
Om talang:
Jag tycker det är olyckligt och förvirrande att använda termen talang för något som kvantifieras som utbildningsår eller andelen med högre utbildning. Jag håller helt med dig om att talang är något annat. Men varför väljer ni då att kalla det talang? Det är väl inte bara för att det börjar på T?
Ett litet förslag: slopa det luddiga begreppet talang, och undersök hur exempelvis utbildning och IQ spelar roll för olika tillväxtvariabler. Här finns sannolikt mycket existerande forskning att dra nytta av.
Om kausalitet:
Det jag efterlyser är inte mer raffinerad ekonometri, eftersom detta inte kan lösa kausalitetsfrågan. Jag efterlyser en teori för att exempelvis tolerans skapar tillväxt.
Som jag förstått det är teorin att tolerans lockar till sig begåvade människor och därför är instrumentellt viktigt för tillväxten.
Ett alternativ värt att överväga är att det går ett orsakssamband från utbildning till både tolerans och tillväxt.
Det är väl en inte helt ovanlig tanke, ett namn som poppar upp är William Easterly. Undrar om inte han var inne på det i The Elusive Quest for Growth.
Men tolerans tycks i vilket fall som helst vara ett omöjligt begrepp att ha att göra med i sammanhanget, Det finns väl inget som säger att man inte kan vara tolerant mot vissa, samtidigt som man är intolerant på andra områden, och dessutom är det väl rimligt att anta att den ekonomiska signifikansen skiljer sig åt mellan olika områden.
Om jag sedan går vidare med talang-begreppet så finns det oerhört mycket gjort på detta inom psykologin. Under 80-talet gjordes fantastiska studier i Lund av Smith, Carlsson och Danielsson, som kom fram till att tre saker var av stor betydelse för att avgöra hur väl en individ presterar; utbildning, "skill" (dvs ett slags learning by doing), samt kreativitet (dessa personlighetsdrag är kompletterande OCH substituerbara). Och precis som Bergh skriver ovan borde man kanske använda sig av något annat än utbildning - det är ju just detta som driver Richard, mig och många andra. Jag tycker inte att talang som sådant är ett felaktigt begrepp...tvärtom tycker jag att det är ganska bra. Detta är ett sätt att säga att vi inte tycker att enbart utbildningsår är ett bra mått. Anledningen till att konceptet "den kreativa klassen" formulerades var för att visa att en individ kan prestera väl i en uppgift även utan högre utbildning. Sedan korrelerar detta mått naturligtvis kraftigt med högre utbildning, men det är också ett sätt att inkludera andra individer med arbetsuppgifter som troligen kräver en högre grad av kreativitet än genomsnittet. Möjligen skulle jag kunna se ett teoretiskt problem med talangbegreppet, eftersom det implicerar att det är en begränsad resurs vilket humankapital i sin nuvarande form inte är (inte alla kan vara en Mozart, men de flesta kan ta sig igenom någon slags universitetsutbildning genom träning).
Just nu håller vi på med ett stort forskningsprojekt för att försöka att identifiera olika typer av personlighetsdrag som skulle kunna fungera som en proxy för kreativitet tillsammans med forskare vid Cambridge, UK. Psykologer har länge använt fem personlighetsdrag som testats och visat sig vara robusta över tid/region etc. Vi har 500 000 observationer för US som vi (tillsammans med högre utbildning och kreativa yrken) testar om det förklarar något ytterligare. Mycket kort kan jag säga att draget "open to experience" är ett sådant. Resultatet av dessa studier kommer framöver i en rad papers från oss (vi arbetar med materialet i lite olika konstellationer).
Så finns det ett orsakssamband från utbildning till tolerans och tillväxt. Till viss del tror jag att utbildning påverkar, men jag tror att påverkan är mycket starkare i den andra riktningen. Orsaken är följande; att påverka den regionala/nationella toleransnivån är en svår uppgift för en enskild individ. Om du är kreativ/har en högre utbildning som du vill kunna dra nytta av och om du befinner dig i en intolerant miljö (inte bara in relation till gay/boho/invandrare) utan till nya idéer i allmänhet, så har du två möjligheter; (1) försöka förändra den miljön där du befinner dig, eller (2) flytta till en miljö där dina idéer accepteras. Eftersom det i de flesta fall är förenat med en lägre kostnad (och högre nytta) att flytta än att förändra, så tror jag mer på det orsakssambandet (därmed inte sagt att det inte finns motsatta fall).
Angående endogenitetsmodeller för teknologi och "talang" - håller med om att det finns mycket gjort på detta område också. Men poängen med Richards arbete är att det inte räcker med dessa två faktorer för att bli ledande - toleransen behövs också för att vara mottaglig för nya idéer. Ta till exempel den växande ekonomiska regionen Kina. De är fantastiskt framgångsrika; men inte främst inom NYA idéer utan genom att förbättra redan existerande. Den bristande toleransen i denna region gör att de har en begränsning i sin innovationsmöjlighet. Och att endogenisera (empiriskt) tolerans är fortfarande svårt pga brist på data.
Då vi ändå bollar enskilda exempel måste jag fråga hur du ser på Gnosjö. Regionen är både nationellt och internationellt hyllad för entreprenörskap och kreativitet - fast såvitt jag vet lider man brist på både tolerans och talang.
Japan - här finns det fantastiska exempel på hur industrier lyckades relativt sett bättre än sina internationella konkurrenter genom att infoga kreativa sidor hos de anställda i produktionsprocessen, genom att uppvärdera skill i relation till education, t ex hos företag som Toyota.
Gnosjö - jag skulle kategorisera Gnosjö som mer entreprenöriellt än kreativt (för mig är inte dessa två synonymer). Det finns mängder med regioner (t ex Gnosjö) som fungerar bra genom att fokusera på tillverkningsindustri, men jag tror att det finns en begränsning i hur länge det går att göra det. Gnosjö är för mig en region likt Manchester under den tidiga industriella revolutionen i UK, som lyckas bra genom relativa fördelar under en period, men som pga bristande diversitet kan ha svårt att ställa om sin industristruktur när sådana behov uppstår. Därmed inte sagt att man inte kan prestera väldigt bra under en period.
Enligt mig så ligger ändå den stora ekonomiska utmaningen i att göra fler yrken kreativa, likt fallet med Toyota, där klassiska tillverknings- eller serviceyrken lyckas ta tillvara på arbetskraftens egen kreativa kapacitet. Tycker även att detta är ett av de områden där Sverige har lyckats väldigt bra relativt sett, och jag tror att detta är en av anledningarna till att vi ligger så pass bra till internationellt.
Detta kunde utvecklats väldigt mycket mer (jag vet :-), men det hinns inte med idag.
Har tänkt en del på detta. Är inte övertygad (finns det källor?), men det är inte uppenbart hur det ligger till. Intuitivt känns det som om det är väldigt dyrt att flytta jämfört med att förändra, och folk generellt sett är ju inte särskilt rörliga. Men de kreativa bohemerna är kanske mer rörliga?
Syftar inte Charlotta till en mer utvidgad innebörd än Bergh?
Jag flyttade till Linköping för att plugga en gång -91, har tillsammans med en kompis och min sambo kämpat de senaste åren för att förbättra stan (med vårt projekt lkpg.nu, en öppen evenemangsguide för att promota undergroundkulturen tillsammans med all annan) och plantera mina många idéer från utsidan hos en totalt sett ofantligt konservativt och segt kommunfullmäktige - men känner mig rätt ofta lockad att flytta nånannanstans där man är öppnare för idéer. Vi får se hur länge vi orkar hålla på.
Norrköping känns till exempel ofta mycket mer lockande, det är sinnebilden av en bohemstad med ordentlig stadskärna och billiga hyreslägenheter i sekelskifteshus - och mindre hi-tech-pengar än Linköping så saker inte blir så förbålt dyra, och en makalös kulturell undervegetation. (Nackdelen är att det fortfarande finns mer skit där också, mer bråk på krogen, kriminalitet, dålig självbild och andra problem som en gammal arbetarklasstad fortfarande dras med.) De utbildningar som Linköpings universitet har i Norrköping känns också mycket fräschare än de i Linköping. (Och lokalerna! Smack in i centrum vid Strömmen, i gamla övergivna tegelindustrier. Hur kreativt som helst. I jämförelse ligger Linköpings universitet på så långt avstånd som möjligt från stan ute på slätten i väster, inkl. studentboende och silicon valleyklonen Mjärdevi, vilket gör att alla studenterna har haft minimal inverkan på själva stadskärnan - det *börjar* ändras lite nu, långt om länge. :P)
Angående flyttande, Bergh: I USA ses det som relativt billigt att flytta. Det är traditionellt sånt man förväntas göra, och ju mer kreativ man är desto oftare, desto fler sorters liv vill man pröva på. Västkust. Östkust. Södern (Florida när man pensionerar sig, till exempel.) Det finns så mycket att testa.
Jag är inte överraskad över att man ser mindre av mönstret i Sverige - det är precis vad jag trott. Här ses det fortfarande som dyrare att flytta och skaffa ett nytt sammanhang. (VÄLDIGT intressant att läsa i "Rise of the creative class" att Minnesota fortfarande dras med samma slags "tungrodda" sociala sammanhang - jävla svenskättlingar! ;)
Vi svenskar flyttar, som Charlotta också är inne på, mer på den negativa flanken - det finns en gräns för oss där vi inte står ut längre, och då flyttar vi till nåt mer tolerant ställe med fler personer som liknar oss själva. Stockholms dragningskraft för homosexuella och bohemer i hålor på landet är ju till exempel oomtvistad. Bohemer, homosexuella och andra oliktänkande är, som du är inne på, Bergh, till naturen ofta inspirativa och otåliga, och det ökar också flyttbenägenheten. Ska man dras med gamla idiotier som man måste kämpa åratal för att ändra, ska man i alla fall ha möjligheten att BYTA idiotier emellanåt. Och då blir det till att flytta, om man märker att man inte kommer någon vart.
Dock tror jag att även om man bara flyttar några få gånger i livet finns det en anledning för svenska städer att se till att det är DIT man vill flytta när man gör det - dels för att behålla ungdomen *för att de vill stanna*, inte bara för att de inte har ork och tro på att livet kan vara bättre för dem nån annanstans, att det finns en annan stad som passar dem bättre. Jag vill hemskt gärna se en "Who is your city" för Sverige också, så att man kan ta ett informerat val. Det skulle kunna få igång en bättre konkurrens mellan städer och därmed en bättre attackvektor för bra idéer att kopieras från stad till stad, så att alla mår bättre - både de som stannar och de som flyttar.
(Och till er båda: Angående Gnosjö vill jag förmedla en kommentar jag fick via min bror som var där på studiebesök och bland annat pratade med en socialsekreterare. Hon sa att bilden utåt av Gnosjö var hemskt fin, men det som inte nämns var att det var URTRÅKIGT för ungdomar eftersom de vuxna antingen företagar eller går i kyrkan hela dagarna, och att ungdomen flyttade därifrån så fort de kunde. Jag tror därför att återväxten blir knepig, såvida de inte importerar (kristna) invandrare, förstås. Det är ett sammanhang som går runt på segdragen protestantisk jobbetik. Det är ett imponerande sätt att vara driftig, men det behövs innovation för framtiden också. Och ungdomar och nytänkare tenderar att inte vara otåligare än så.)
http://www.sodertalje.se/Nyhetsarkiv/Sodertalje_kommun_besoker_Gnosjo_/
Det jag tror är Gnosjös största problem vad gäller bohemer och nytänkare är att såna ofta inte är inställda på att jobba arslet av sig HELA tiden, utan ha en mer balanserad livssituation. Och att fritiden där är lite fattig om man räknar bort kyrklig verksamhet, som sagt.
Men det som funkar funkar, och det är mycket möjligt att Gnosjöregionen alltid kommer att funka bra som region för såna som klarar sig utan sånt.