tisdag
mar112008
Debatten om kvinnorepresentationens effekt på bolags lönsamhet går vidare
11 mar 2008, kl 14:31 | Samhälle och politik Från ekonominyheterna.se
Förra året väcktes stor debatt i Sverige när tre MBA-studenter vid Uppsala universitet presenterade sin studie. Den baserades på en jämförelse av vinsterna i de 24 bolag på börsen med flest kvinnor i styrelsen med lika många bolag utan någon kvinnlig representation. Resultatet i studien var att kvinnoföretagen hade klart bättre ”lönsamhet”. Slutsatsen slog direkt och kraftfullt igenom i medierna, Dagens Industri hade till exempel rubriken ”Nu är det bevisat”. Den här undersökningen har dock sågats brutalt av akademiker. Bland annat har studenterna jämfört absoluta vinster, vilket naturligtvis inte är ett lönsamhetsmått.Det sista i citatet, dvs att jämförelsen gäller vinsten i kronor räknat och inte satt i relation till omsättningen, antal anställda eller något annat, borde vara tillräckligt för att stänga debatten tills det kommer vettigare undersökningar.
Men icke:
Marie Trollvik är ansvarig för projektet ”Woman to the top”– som tidigare drevs av Jämo. Hon publicerar flera av de härundersökningarna på organisationens hemsida (dock inte den starktifrågasatta från Uppsala universitet) och håller inte alls med omkritiken.
”Det finns tydliga statistiska samband som säger att företag som harkvinnor i ledningen går bättre än de som inte har det. Det räcker förmig. Sedan tycker jag att man borde vända på argumenten och fråga sig:Vad kostar egentligen mansdominansen på toppen? Män tjänar ju tillexempel mer än kvinnor så kanske har vi överbetalda chefer på toppen?”
Reader Comments (34)
För övrigt tycker jag argumentationen i bloggposten är lite lömsk eftersom artikeln understryker att Trollvik inte uttalar sig om "undersökningen" som Uppsalastudenterna gjort i sitt hemarbete.
Men jag tror nog inte heller här att det finns någon direkt stark kausal kedja...like lite som jag tror på det i andra tvärsnittsstudier, såsom den om t ex IQ & BNP du skrev om (som är lika metodologiskt problematisk, ur samma perspektiv).
Jag tror även det kan finnas en del tänkbara för kvinnor och BNP. I båda fallen skulle man också kunna tänka sig omvända orsakssamband dock, så det hela är onekligen ganska snårigt...
Högre BNP ger fler kvinnor? :-) Detta är intressant; jag har sett demografisk forskning som visar att etniska minoriteter från länder där flickor "sorteras bort" fortsätter att göra så även efter emigrationen.
För övrigt är väl "vinsteffekten" - även om den kan beläggas statistiskt - ett av de mest långsökta argumenten för jämställdhet man kan tänka sig? Och vad blir policyimplikationerna om man finner att det gäller i de flesta branscher, medan sambandet är negativt i vissa branscher?
Att plocka fram företagsvinster som argument i en diskussion som handlar om människors rättigheter och lika värde är suspekt - och faktiskt mer suspekt än att tro att ett hemarbete som några studenter i företagsekonomi i skrivit bör tas på allvar.
styrelsesammansättningen är snarare ett symtom på kulturen som råder i företaget. Det utesluter dock inte att könblandade styrelser funkar bättre, oavsett om det syns på vinsten eller ej.
(och såklart: kvinnor och vinst ska det självklart vara.)
Kausaliteten är här förstås oerhört viktig.
Och Martin, att få en styrelseplats eller inte har inte med "människors rättigheter och lika värde" att göra - att vara styrelseledamot är inte mänsklig rättighet.
Sen förstår jag inte vad människor har för problem med det kausala sambandet mellan IQ och BNP. Tycker själv det är soklart! IQ är signifikant korrelerat med löner, och löner med arbetets marginalprodukt, så vad fan är problemet??
Men kritiken handlar väl om huruvida IQ inte bara fångar upp något annat, som t ex föräldrarnas utbildningsnivå, individens egen utbildningsnivå och 97 andra tänkbara saker. Det är förstås ganska relevant.
Jag har inga problem med resultatet att IQ är korrelerat med löner och BNP (det är ju väldigt rimligt). Det är väl även rimligt att det finns vissa kausala effekter. Men när man börjar diskutera i termer att det är mycket "starkare" än utbildningsfaktorn o s v (baserat på tvärsnittsregressioner med makrodata), då är det knappast särskilt övertygande. Jag menar att den frågan kan överhuvudtaget inte besvaras med den typen av data och angreppssätt som vi hittills har sett.
För övrigt är det inte svårt att tänka sig en modell där kvinnlig styrelserepresentation sänker lönsamheten men diskriminering likväl är oacceptabel. Det finns ju bara ett litet antal styrelseposter, så det är knappast någon perfekt konkurrens det handlar om. Således kan en negativ vinsteffekt tolkas som tecken på antingen positiv särbehandling eller diskriminering.
Att då förespegla att vinster kan användas som mått på någons produktivitet leder fel.
Din invändning känns därför oerhört missriktad. Det finns väl ingen anledning att införa planekonomi bara för att en arbetsmarknad som omfattar 0.01 procent av arbetskraften inte uppfyller kraven på en fungerande marknad?
Likabehandling skall ske betingat på dessa egenskaper. Det är taste-based discrimination vi vill åt, inte att en högproduktiv arbetare just behandlas som ... en högproduktiv arbetare.
Sen att marknaden för företagsledare är illikvid innebär inte att den inte är konkurrensutsatt. Här blandas korten verkligen ihop. Är företaget själv i en branch som är hårt konkurrensutsatt kan du ge dig fan på att det kommer speglas i deras rekrytering. Företag som diskriminerar kommer straffas hårt, oavsett om "företagsledarmarknaden" är illikvid. Av ren nyfikenhet undrar jag dessutom varför "standardmodellen" med n>=2 företags priskonkurrens leder till marginal cost pricing föll bort från argumenten?
"Likabehandling är en mänsklig rättighet och den kan kvinnor och alla andra göra anspråk på oavsett om det är positivt eller negativt för företagens vinster."
Du anlägger således ett rättighetsperspektiv, inte ett pragmatisk eller utilitaristiskt perspektiv. Utifrån den utgångspunkten spelar det väl ingen roll hur stor en marknad är eller om den fungerar hyffsat bra? Faktum kvarstår ju att någon får sina mänskliga rättigheter kränkta och det kan inte accepteras. Det förefaller som om du har snurrat in dig i dina egna argument just nu.
Jag har själv väldigt liten erfarenhet av företagsledning så jag avhåller mig från att påstå att allt är "solklart", men jag misstänker starkt att en stor del av en företagsledares humankapital består i dennes kontaktnät. Framför allt i Sverige som är ett litet land med stora företag, borde den del av vinsten som företagsledaren eventuellt kan påverka ha oerhört mycket att göra med denna faktor.
Således lär det finnas multipla jämvikter, varav en består i att de som har insidernas kön, familjebakgrund etc (tänk: Gyllenhammar) får en otillbörlig fördel. Och denna fördel kan mycket väl göra det ekonomiskt rationellt att diskriminera. Alltså kan det finnas skäl för affirmative action även om detta har negativ inverkan på individuella företags vinster, för den totala vinsten kommer med all sannolik ändå att vara högre.
Dina motexempel ('diskriminering' baserad på utbildningsnivå etc) känns därför inte särskilt relevanta.
Alternativt ställer man sig den vidare frågan om det vore önskvärt att öka andelen kvinnor i företagsledningarna. Då står andra värden på spel än de strikt ekonomiska - så även där blir en fokusering på vinsterna missvisande.
Själv så diskriminerar jag dagligen när jag är ute på marknaden och konsumerar tjänster. Och det inte ens alltid på rationella grunder! Jag köper t.ex. alltid Mamma Scans köttbullar fastän de förmodligen är sämre köttbullar, och alltid Coca Cola, bara för att jag är misstänksam mot flaskor som ser annorlunda ut. Och jag handlar inte på Lidl. På samma sätt som jag diskriminerar mellan olika aktörer här, vilket jag ju är i min fulla rätt att göra, bör jag kunna diskriminera mellan olika aktörer när jag ska anställa, om jag nu skulle behöva det.
Välja mellan Willys och Lidl, välja mellan Hasse och Anna, vad är egentligen skillnaden? I båda fallen betalar jag för att få en tjänst utförd.
Rörigt och kanske fånigt exempel, men jag hoppas poängen lyser igenom.
När du väljer mellan Willys och Lidl så gör du det i egenskap av privatperson och representerar dig själv. Ifall du låter dina egna privata preferenser inverka på valet så har du inte misskött din upppgift, eftersom det ju var du själv som gav dig uppgiften att välja mellan Willys och Lidl.
2. Med risk för att låta som en skogstokig genusvetare så måste jag ändå återigen fråga om det inte är dags att släppa iden om att det ens är MÖJLIGT att släppa alla personliga preferenser och ta "objektiva" beslut. Det vill säga, den som till syvende och sist tar beslutet om att anställa någon är alltid en människa av kött och blod.
Och om man vidgar sina vyer till att inte bara gälla styrelseposter så har man även situationen när arbetsgivaren kan vara enmansföretag. Då har de ju själva gett sig uppgiften, som du säger. Men om enmansföretagaren då lägger ut uppgiften att anställa en person på någon annan, då ska alltså denne inte gå efter sitt eget huvud?
Jag ser faktiskt ingen skillnad på att skilja på folk och folk i det här sammanhanget, oavsett om vissa folk samarbetar med andra folk, det som i vissa fall brukar kallas företag.
1. Aktieägarnas insats är enbart de pengar de spenderat till att köpa aktier med (t ex, om aktiebolaget blir stämt så blir inte aktieägarna skyldiga att betala något). Om de verkligen hade ägt företaget så hade de haft ansvar för företagets handlingar, så som ägare av enskilda firmor har.
2. Aktiebolag kan själva äga saker (vilket i sig i min mening ter sig okombinerbart med att man skulle kunna äga aktiebolag), t ex patent. En aktieägare som har aktier i både aktiebolag A och aktiebolag B kan inte låta aktiebolag B använda patent som aktiebolag A äger. Det hade hon/han kunnat om hon/han verkligen ägt båda aktiebolagen, istället för att bara äga aktier i desamma.
Nu kan man förstås ifrågasätta om dessa sakers tillstånd verkligen är vettiga. Kanske skulle världen vara bättre (efter vad man nu har för preferenser om vad som är bra och dåligt) om aktieägarna verkligen ägde aktiebolagen (och därmed hade all rätt att styra och ställa i aktiebolagen som de ville, men å andra sidan tog samma ekonomiska risker som ägare av enskilda firmor)?
Dock håller jag fullt med om att människor inte är objektiva, vilket innebär att sålänge det finns juridiska personer (t ex aktiebolag, men även myndigheter) så kommer dessa att vara lätta offer för fysiska personers (medvetna eller omedvetna) korrupta beteende.
Angående punkt 2, så kan du väl visst tänka dig att aktieägaren låter B använda patent som A använder? Det är ju bara att inte ta någon legal action, alternativt sluta ett avtal. Detta förutsätter ju dock att aktieägaren äger tillräckligt mycket för att inte bli överkörd av andra delägare.
Vad gäller punkt 2 så menade jag att B inte kan använda A:s patent rakt av, inte att B omöjligt kan göra det. Men visst, vi kan strunta i denna punkt då den inte var central för mitt resonemang, och koncentrera oss på resten.
Den enda modell jag har använt är att individers löner tenderad att vara korrelerad med deras marginalprodukt. Ju mer konkurrensutsatt branschen är, desto större är effekt. Som en följd blir taste based discrimination kostsamt! Detta är testbart medelst via företags vinster och således de undersökningar vi diskuterar. Du motsätter dig alltså detta med argument av typen "men världen är inte linjääär!!". Wow.
Och fantastiskt att du uttrycker dig försiktigt inom områden du har liten erfarenhet ifrån. Det gör jag också. "Soklart" användes om relationen mellan makroekonomiska storheter; ett område jag känner mig besitta mer kompetens än gemene man.
Sen har jag aldrig motsatt mig affirmative action/positiv särbehanlding, eller ens tagit upp den aspekten av resultaten. Visst är det ett sätt att bryta ogynnsamma jämvikter, men kanske inte det enda, och eventuellt inte heller det bästa: Positiv särbehandling för den ena, är negativ särbehandling för den andra, och det finns ingenting som säger att den som drabbas har någon skuld i den orättvisa som skall korrigeras. Kanske hade det varit nyttigt för Martin och andra som tycker AA är ett självklart verktyg mot diskriminering att själva drabbas av medaljens baksida. Det väger nämligen lätt att vara generös med andras rättigheter.
Har du som aktiebolag en VD som fattar tattiga beslut pga rasism eller nåt annat dumt så är det bara att kicka denne.
Aktieägare är lite märkligt. Jag får alltid känslan av att aktier är låtsaspengar :)
Ok, ok. MBA-uppsatsen var inget bevis för att blandade styrelser påverkar företagets vinst till det bättre. Tror inte ens de tittade på rent kvinnliga styrelser, de hittade kanske ingen representant för denna avart...
Men, å andra sidan, går tesen över huvud taget att bevisa på något objektivt sätt?
Någon som vill ge sig på en kontrafaktisk diskussion om huruvida alla dessa börsnoterade bolag med ENBART män i styrelsen skulle ha kunnat gå ÄNNU BÄTTRE med en eller annan kvinnlig representant på styrelsemötena? Det är ju det som är den faktiska frågan. Inte huruvida bolaget går bättre än andra bolag, utan huruvida det skulle kunna gå bättre än det gör.
Kom igen, akademins skarpaste hjärnor!
Maria, det är just därför man använder sig av regressionsanalys i en seriös studie. Då kan man så att säga filtrera bort ("kontrollera för") skillnader mellan företag som inte beror på just kvinnorepresentationen. Om alla kvinnor i en styrelse är kvinnor eller inte spelar ingen roll, så länge det existerar en viss variation i urvalet.
Är det något annat du vill slå vad om att jag inte känner till?
För att återgå till ämnet. Regressionsanalyser i all ära, men de är väldigt lätta att kritisera under parollen "ni har ju inte kontrollerat för...".
Intressant i det här sammanhanget är också att om det var teoretiskt möjligt att kontrollera för ALLA skillnader mellan bolag för att på så sätt få ett resultat som indikerar effekten av en kvinna, eller två eller tre, i en bolagsstyrelse - vad skulle då resultatet säga oss? Skulle det bevisa tesen?
För att ventilera mina egna åsikter, så hoppas jag verkligen att det inte finns någon skillnad i företags styrelser som beror på KÖNET på de som sitter i bolagsstyrelsen. För en sådan skillnad (renodlad och kontrollerad för t ex IQ, EQ och Qualitet) skulle enligt min mening understryka skillnader mellan män och kvinnor som intressantare än skillnaderna mellan individer.
Svaret på min egen fråga hoppas jag därför bli - Nej, det är omöjligt att objektivt bevisa skillnader i företags lönsamhet som ett resultat av kvinnlig representation i styrelsen. Som ett tankeexperiment, tänk er att Christina Stenbeck byter kön men i övrigt behåller ALLA ANDRA egenskaper intakta. Skulle hon/han bete sig annorlunda i styrelserummet?
För att bevisa värdet av kvinnliga styrelseledamöter borde det istället tittas på andra "objektiva" faktorer såsom är ledamöterna generellt bättre/sämre förberedda i blandade styrelser? Har de högre/lägre IQ, EQ eller någon annan mätbar kvalitetsindikator?
D v s om rekryterarna tar hänsyn till hela befolkningen istället för halva, kommer då inte kvaliteten på den genomsnittlige styrelseledamoten att höjas? Och här tycker jag att vi INTE kan använda lönenivån som en indikation på kvalitet hos en styrelseledamot, därtill sätts lönen alltför godtyckligt.
Peter K, hänger du med i resonemanget, eller ska jag utveckla? (Tycker redan jag varit långrandig, ber om ursäkt).